Tillräckligt bra för att vara dålig

Min syster sa det först. Lite försiktigt. “Jag tror många tycker att du är ganska framgångsrik.” Och sedan var det några till som sa ungefär samma sak.

Och jag förstår ju vad de/ni menar. Jag förstår precis. Det är lätt att säga att man ska slappna av när också en ganska slapp version av en själv presterar på en acceptabel nivå. Det påminner mig onekligen lite om skönhetsoperationsdiskussionen i vintras. Var jag tillräckligt ful för att alls få uttala mig? Är jag tillräckligt framgångsfattig för att få säga något nu?

Jag vet faktiskt inte. Det kan hända att jag har för mycket framgång på min CV för att få säga något alls, men samtidigt är jag ju en sådan som säger och något annat än att vi borde bli bättre på att slappna av kan jag inte säga. För något annat tror jag inte på.

Jag tror inte på jakt. Jag tror inte att svaret alltid är mer, snabbare och bättre. Jag tror på vila och nåd. Att svaret oftast är mindre, långsammare och sämre. Sämre och sämre förresten, för jag tror egentligen att det som vid första anblick kan se ut som ett byte neråt ofta kan vara vår största seger och att det som verkar vara bättre egentligen kan vara något helt annat.

Jag tror inte att det handlar lika mycket om framgång eller inte framgång som det handlar om kamp eller inte kamp och faktum är att jag kämpar ganska lite. Jag nöjer mig betydligt mer, och också vi som har mycket att nöja oss med har rätt att nöja oss. För också vi med mycket att nöja oss med kan ständigt jaga och hungra efter mer.

Det kan mycket väl hända att jag är framgångsrik i vissa ögon. Det beror så väldigt, väldigt mycket på med vilka ögon man tittar. Jag kommer ihåg eleven som en gång upplyste mig om att det ju finns yrken av “lägre arbetarklass, som till exempel lärare” och den eleven tyckte knappast att jag osade framgång vid min kateder. Ingen som kommit i någon slags närkontakt med min gradu i litteraturvetenskap skulle heller kalla mig framgångsrik.

Trots det kvarstår ett faktum som jag varken kan eller vill förneka; jag är tillräckligt bra för att få vara dålig. Jag uträttar tillräckligt mycket för att få kalla mig lat utan att någon fördömer. Jag har kommit tillräckligt långt för att få säga att jag inte orkar gå längre nu.

Men. Och här tror jag att en annan avgörande skillnad kommer in: aldrig har mitt värde hängt på något jag gjort eller inte gjort. Mitt värde är ohotat och evigt bara i det att jag finns, liksom ditt är lika ohotat och evigt i det att du finns. Allt annat som någon av oss någonsin har åstadkommit har varit en bonus som gjort varken till eller från vårt värde.

Jag tror att många jagar ett högre värde. Och det är en fåfänglig och hopplös och väldigt förståelig jakt som vi är dömda att förlora. Inget vi gör kan göra oss mer värdefulla. Inget vi inte gör kan göra oss mindre värdefulla.

Och därför är jag ointresserad av att jaga och väldigt intresserad av att vila i den nåd jag bygger mitt liv på.

img_2768

Advertisements

5 thoughts on “Tillräckligt bra för att vara dålig

  1. Sen finns det också en annan sida av saken – vem är det som “har rätt” att avgöra att man “jagar”? Folk har ofta trott att jag är s.k. ambitiös, och förmodligen också trott att jag strävar… uppåt, eller hur jag ska uttrycka det. Enligt mig själv kunde inget vara mer fel än det. Visst gillar jag utmaningar, och att utvecklas osv., men jag har aldrig varit ett dugg intresserad av karriär, titlar eller prylar. Att jag s.a.s. har hamnat uppåt är mera något som omständigheterna har åstadkommit, inte ett resultat av något karriärtänkande. Så, det att jag gått i golvet (för mig kändes det så, inte som att gå i väggen) hade inte ett dugg med strävan efter ytlig framgång eller karriär att göra. Det handlade om helt andra saker. Inte minst om att “om någon tvingar dig att till hans tjänst gå med en mil, så gå två med honom”.

  2. Det är väl så att man först måste jaga det fåfängliga och sedan försöka sig på att lite släppa taget och se vad som händer. Kanske man sedan märker vad det innebär att slappna av på ett bra sätt. Det sorgliga i vår tid är väl att det finns alltför många som aldrig fått känna av vad det innebär att vila i sig själv?

  3. Många visa tankar här!
    Själv är jag inne i en utmattning där jag försöker hitta mig själv, vem jag vill vara och inse att jag får och bör vila i detta. Vi måste hjälpa varandra våga vila och leva i nuet, utan jakt eller prestationer….

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s