Det finns människor jag skulle kunna skriva hela romaner om varje dag. Till de människorna hör juniortränare i allmänhet och mina egna barns juniortränare i synnerhet. Idag firar Finland Tränarens dag och jag stämmer med glädje in i jubelkören.

Bland landets 80 000 (!) idrottstränare finns mycket guld. En del av det guldet ser vi varje vecka i vår familj. Jag är så ofantligt glad och tacksam över att riktigt bra typer väljer att ge av sin värdefulla tid och sina ännu värdefullare talanger för att våra barn ska kunna idrotta.

Tack för att ni sitter och planerar träningsupplägg när vi andra ligger på soffan. Tack för att ni prioriterar juniorernas träning, ibland på bekostnad av er egna. Tack för att ni finns med på matcher och träningar också när era egna barn är hemma med förkylning. Tack för att ni åker runt i hela halva byar för att plocka upp andras barn på väg till träningar.

Tack för att ni ser dem. För att ni tror på dem och hoppas på dem. För att ni lär dem att hårt arbete och målmedvetenhet bär längre än talang. För att ni skrattar med dem. För att ni firar varje framsteg. För att ni är trygga vuxna och viktiga förebilder. För att ni visar dem vad laganda och gemenskap betyder på riktigt.

Det kan hända att just det är det största tacket av alla – att ni visar dem vad laganda och gemenskap betyder på riktigt.

Jag frågade min son vad som kännetecknar en bra tränare. Han lyfte fram lite samma och lite olika saker.

– Snäll. Lugn. Skyller inte på andra. Och klagar på domaren när det behövs. Och det behövs ganska ofta.

Tja. Lite samma och lite olika, som sagt. Men vi förenas i vårt stora TACK!