Och så plötsligt vaknar jag en dag och vet inte riktigt varför det gör ont. Alla har ju ont ibland, det är inget märkligt med det. Men för mig är det märkligt att inte veta varför.

Så jag vänder och vrider och känner efter. Landar till sist i två ting; en självinsikt och en livsinsikt. Livsinsikten består i att vårt liv för det mesta har inga eller för små marginaler. Så när tonåringen missar bussen rubbas alla mina cirklar och omkullkastas mina planer. Sådant jag ville ryms plötsligt inte in – och det är ju inte rimligt att det hänger på tjugo minuter. Men ibland gör det bara det och det finns en smärta i den insikten.

Självinsikten kan jag inte bjuda på ännu. Den har jag bara testat på Fredrik. Han tror den kan stämma.

Det blir bra under dagen. Inte för att marginaler mirakulöst faller ner från ovan men för att tillräckligt mycket blir tillräckligt rätt eller tillräckligt bra. När kvällen kommer gör det inte ont längre. Det är egentligen bara lite ömt.

Att leva. Vilken grej.