Den här bilden är tagen i Stockholm. På Tjejmilen 2022. Jag skrattar inte. Jag gråter.

Det är ett par timmar tills vi ska starta, min syster och jag. Nu står vi vid startlinjen till trail-loppet och insuper stämning. Och jag blir väl milt sagt lite tagen. Drabbad.

Det är något med startlinjer och mållinjer. Jag fixar inte. Ser hoppet i blickar. Ser målmedvetenhet. Anar något av den resa som föregår starten. Det är i sanning vägen som är målet. Jag står där och föreställer mig vägarna. Vilka stormar, både bokstavliga och icke-bokstavliga, har kvinnan i rött fått ta sig igenom på vägen hit? Hur många tidiga morgnar och sena kvällar har hon där offrat för att kunna ställa sig här idag?

Men det som verkligen knäcker mig och tar mig från rörd till förstörd är tre ljuvliga människor som kommer till startlinjen med en hemgjord stor skylt som de ivrigt viftar med. De ropar och hoppar och klappar. Och jag börjar gråta. De där bästa tårarna.

För det finns på riktigt inget finare än människor som finns där för andra människor. I litet och stort, i mörkt och ljust. Jag tror aldrig lika mycket på mänskligheten som när jag får se en människa helhjärtat lyfta och uppmuntra en annan.

En liten stund skäms jag lite för att jag gråter. Sedan tänker jag att de som inte gråter är döda inombords eller att de bara ser helt andra saker än jag.