Jag tror att många enbarnsföräldrar ibland tänker tanken; hur skulle mitt hjärta klara av ett barn till? Jag gör det också. Oftare och oftare hela tiden.
Men inte så där att jag någonsin funderar på om jag skulle kunna älska ett annat barn lika mycket som jag älskar min rufsiga Ingrid. Aldrig. Men absolut så att jag ibland oroar mig för all den smärta som hon och jag kommer att gå igenom tillsammans. Och jag tänker på om allt det där förubblas och då blir mitt hur i hur skulle mitt hjärta klara av väldigt betonat. Tydligt. Starkt.
Livet gör ont ibland, och min älskade treåring kommer att märka det många, många, många gånger. Hennes hjärta kommer att brista och mitt kommer att smulas sönder i samma veva. Hon får inte vara med i leken. Hon blir utanför när någon ställer till med barnkalas. Hon blir aldrig uppbjuden på disco. Hon blir kär i en idiot som inte inser sitt eget bästa och dumpar henne. Hon tror att hon är ful och fel och misslyckad när hon egentligen är det vackraste som finns vad rådande skönhetsideal än påstår.
Oj, vad vi kommer att gråta. Hon och jag. Jag hoppas hon låter mig vara med. Åtminstone ibland. Tanken på att hon hellre stänger in sig i sitt rum och låter en dagbok eller en halvpålitlig kompis trösta istället är så smärtsam att jag inte ens ids tänka den. Men också om jag får torka tårar kommer det att bli jobbigt.
Redan med en. Och ungefär då är jag tillbaka vid grundfrågan. Hur skulle mitt hjärta klara av ett barn till?
Nästan för lycklig 
Det finns nog utrymme för flera barn i hjärtat fast man förstår det först sen när man har fått en ny familjemedlem. Vårt fjärde barn får absolut inte lika mycket uppmärksamhet av mig och min man som vårt första barn. Ändå tycker jag inte att han skulle ha det sämre, bara annorlunda; syskonen älskar honom mer än någon annan i världen just nu. Jag har en vänfamilj som har bara ett barn som är lika gammal som vårt första. När vi har träffat dem, har jag tänkt att vårt liv kunde vara lika lyckligt som nu om vi skulle ha bara ett barn, men väldigt annorlunda. Efter varje barn har jag tänkt att livet är bra så här, med dessa familjemedlemmar.
Vilken insiktsfull tanke; att ni antagligen hade varit lika lyckliga med ett barn men att ni ju också är lika lyckliga med flera! Att ta livet som det är ger en otroligt djup förnöjsamhet. Jag har inte träffat någon som tyckt att de haft för många barn. Eller så har jag, men att det är sådant man aldrig kan säga ens åt sig själv.
Håller med Elina, men vad som ytterligare hjälper till är att se syskonrelationen växa fram. Där finns en kärlek som är lika stor som min till barnen, men som inte har med mig att göra. Jag tycker det är bland det största som finns att veta att de har varandra också efter att jag inte längre finns och kan älska.
Detta sagt med största respekt också till de som bara har ett barn. Men just i funderingar över hur kärleken skall räcka till två tycker jag det hjälper att tänka att en tredje kärlek växer med ett syskon; mina kärlekar till respektive barn och deras sinsemellan.
Jag vet vilken kärlek du talar om. Jag skulle inte vara jag utan mina systrar. De har format mig så oerhört mycket, liksom deras kärlek till mig och inte minst min egen kärlek till dem.
Jag förstår precis vad du menar. Med två barn får man dubbelt mera bekymmer, sorg och gråt än med ett. Men samtidigt får man också dubbelt mera skratt, glädje och lycka. Jag vill tro att det ljusa kommer att väga upp det mörka då jag är hundra år och ser tillbaka!
Jag vill också tro! Frågan är ju också om det faktiskt blir värre med flera barn. Är man sårbar så är man, det spelar kanskr egentligen ingen roll på hur många punkter man är det.
För varje barn får man ett rum till i sitt hjärta. Dina syskon har aldrig tagit av ditt rum. De fick egna. Jag är övertygad om att det skulle bli så för dig också.
För varje barn får man ett rum till i sitt hjärta. Dina syskon har aldrig tagit av ditt rum. De fick egna. Jag är övertygad om att det skulle bli så för dig också.
Jag är också. Men oron och sorgen? Är det svårare att bära flera barns sorger? Är det tyngre att gråta flera barns tårar? Och även om svaret är ja så tror jag ju att det positiva övervinner.
Ja utrymme i ditt hjärta finns det utan tvekan, som du säger. Det handlar ju inte om det. Och relativt lite om dig som mamma överhuvudtaget, om man vill se situationen med dotterns ögon och jämföra – hur skulle ditt liv ha varit/vara utan dina syskon?
Personligen tror jag att ett modershjärta klarar av mer än vi tror. Bara vi unnar barnen tid.
Å vad gärna jag skulle sjunka i en diskusison med dig igen. Hoppas det blir av!
Hoppas jag också! Vi får höras mera när vi vet mera. Saknar dig då!
Vilket underbart inlägg. Just så har jag ofta tänkt!
Tack! Vi måste tala mera om det nästa gång vi ses!
Nu vet jag inte om det är jag eller de tidigare kommentatorerna som förstått fel – visst menade du att du är rädd för oron och smärtan som barnen för med sig? Inte huruvida kärleken räcker till? Jag känner som dig isåfall. Jag har två barn och kärlek finns det gott om, jag kunde älska många barn till. Men hur mitt hjärta skall hålla för alla de sorger som mina barn har gått igenom och kommer att gå igenom – det förstår jag inte. För det gör så ont.
Det gör ju det. Jag är själv en så ohyggligt kännande människa att det ibland kan bli mitt fall. Vad ska man göra med alla de där känslorna? Och samtidigt; föräldrar i alla tider har hanterat dem. På något sätt.
Om du någon gång bestämmer dig för att skriva en bok om moderskap så kommer jag att stå främst i kön för att köpa den!
Oj, vad fint sagt! Helt otroligt generöst av dig. Bara för din skull kunde jag tänka mig att skriva en. Som kanske bara du och några andra nära sörjande får läsa! Ingen annan har visat intresse. Tack för de uppmuntrande orden!
Men missförstå mig inte. Ännu för ett tag sedan hade jag en stark åsikt om att barn ska ha syskon. Numera har jag fått inse att världen är långt ifrån så svartvit. Själv brukar jag dra syskonkortet bara för att överhuvudtaget klara av tanken om fler barn. Av helt andra orsaker än dina. Men bland annat för att jag är så himla nöjd med att ha ett.