Slav under konsumtionismen

Jag har många egenskaper – måttfullhet är tyvärr inte en av dem. Jag är mera en sådan där allt-eller-inget-människa och även om det stundvis kan vara lite charmigt så är det inte direkt en dygd. Därför lever jag lite obalanserat på en del områden. Korta perioder vräker jag i mig godis (och när jag säger vräker menar jag vräker – mängder per dag som de flesta av er inte ens med våld skulle få i er på en vecka) för att oftast godisstrejka.

För att jag oftast väljer allt och för att jag har så svårt att hitta en rimlig medelväg tvingar jag mig själv till inget ibland. Därför klädshoppingstrejkar jag just nu. Och jag tror att jag avskyr det.

Men kring julen insåg jag plötsligt att jag inte kan försvara mitt sätt att konsumera. Jag kan inte med rimliga argument motivera att jag köper en trettiofjärde klänning till den garderob som redan är betydligt fullare än den behöver vara. Det spelar ingen roll att den inte ser ut exakt som någon av de klänningar som redan finns där utan bara påminner lite eller mycket om tre av dem. Det går inte att försvara. Miljön gråter när jag köper nya kläder. Och de tårarna måste jag börja ta på lite större allvar.

Jag är slav under konsumtionismen. Visst vill jag precis som alla andra tro att jag konsumerar medvetet och genomtänkt enligt min egen vilja, men om jag ska vara ärlig (vilket jag helst vill vara) så har jag nog inte kraft att stå emot en ism som har vår västerländska kultur i ett järngrepp. Det är starka krafter som vill få oss att köpa och köpa och köpa. Jag betalar stora summor för sådant som jag inte alls behöver – hur kan jag då kalla mig fri? Och jag inbillar mig dessutom att jag har rätt till det.

Och i viss mån har jag väl det. Visst, jag har jobbat ihop mina egna pengar på ett ärligt och hederligt sätt och dessutom betalat skatt. Något roligt måste jag väl få ha? Dessutom skapar ju mitt konsumerande mera arbetsplatser. Så? Något roligt måste jag väl få ha?

Måste jag?

Måste jag?

Vi har ett fadderbarn som vi understöder. Det säger jag verkligen inte för att skryta, det är absolut ingenting jag är stolt över, tvärtom känner jag mig fånig när jag tänker på att vi ger honom och hans familj lika mycket pengar per månad som vi lugnt kan sätta på mat åt oss själva för en enda dag. Vissa gånger på en enda måltid. För en av oss. Men jag tänker på honom ibland när jag tänker på det där argumentet om att jag måste få unna mig lite välförtjänt guldkant. Skulle jag någonsin våga säga det åt honom? Att jag måste få ha något roligt? Vem har egentligen sagt att jag måste det? Vem har lovat mig den rätten? Tänk om vi som låtsas vara så medvetna om globaliseringen och hur liten världen egentligen är faktiskt har ett ansvar? Tänk om det inte är okej att bara veta att det finns folk som lider och skicka snälla tankar ditåt ibland samtidigt som jag fortsätter konsumera på ett sätt som jag vet att skadar vår värld? Tänk om?

Jag avskyr att tänka på de här frågorna nästan lika mycket som jag avskyr att inte få köpa kläder på sommarrean. Och det är ganska mycket sagt. Jag borde trängas där med mina medsystrar och slita i de bästa plaggen till de bästa priserna. I dag på Lindex ropade en klänning på mig. Jag kunde faktiskt höra rösten. Så jag plockade med mig den och fem andra (vad hände där, liksom?) till provhytten. Och provade en av dem och en till men lät den allra finaste vara eftersom jag ändå inte kunde ta med mig den ut. mycket tycker jag om att shoppa kläder. Och så obekväma är alltså frågorna om min egen rätt till mina egna pengar för mig.

Det här året skadar delar av mitt ego, dödar bitar av det. Det är tråkigt och tungt och smärtsamt men absolut nödvändigt. Jag måste ju kunna stå för hur jag lever och vad jag gör. Det här året blir förhoppningsvis en bit på vägen. Jag har nästan inga svar ännu men enormt många frågor.

0 thoughts on “Slav under konsumtionismen

  1. läste och suckade igenkännande… det är inga bekväma funderingar. Jag är en mästare på att skjuta det eventuella ansvaret ifrån mig. Men tack för ett inlägg som inspirerade!

    • Tack för dina fina ord! Jag tror vi är alltför många som är mästare på att bedöva våra samveten. Det är ju roligare på det sättet.

  2. Tack för ditt fina inlägg! Jag har också tänkt på min konsumtion och pengar mer under detta år för att som hemmamamma har jag så dåliga inkomster. Jag trodde att vi måste vara väldigt sparsamma men det har gått väldigt lätt. Jag har varit nöjd med att barnen inte kan få allt för att vi måste fundera nogrannare vad som verkligen behövs. Vi har alltid betalat tionden och jag har upplevt starkt att den goda vanan har hjälpt oss mycket för att inte bli slavar under konsumtionismen fast min personlighet inte heller är så måttfull.

    • Tack, Elina, för dina värdefulla synpunkter! Också vi har många gånger fått uppleva hur generositet och givande blir en välsignelse.

    • Tack själv! Ditt inlägg var klockrent. Du har kommit några steg längre än jag och har gett mig tankar för hur jag kan tänka vidare inför framtiden.

  3. Intressant inlägg! Jag ska lyfta det på Köpstoppsbloggens facebook sida! Om någon vecka kommer jag att blogga om Klädoteket i Helsingfors f.ö. Hittade en intressant artikel om det i Hbl. turligt nog, för min finska är inte så bra 🙂

  4. Mycket bra skrivet. Det är viktigt att reflektera över detta även om det gör ont. Men det är ett ansvar vi måste ta. För vi har inte mer rätt att “handla” och fördärva miljön än någon annan på denna jord. Alla måste vi ta vårat ansvar. Och vi kanske lite extra. Vi som har börjar reflektera kring detta. Vi måste sätta ner foten och bryta trenden. Det är vårt ansvar.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s