Jag har nog säkert mina goda sidor, men så fruktansvärt många dåliga. Ibland är jag en sådan som slutar. En riktig quitter. Till exempel när det gäller blogglistor. Tycker alltid de verkar så lättillgängliga och roliga sådär inledningsvis, men i nuläget ligger jag typ fyra dagar efter och det känns närmast omöjligt att kräla upp ur det stoftet. Jag tror jag ska poppa popcorn och titta på Mad men istället.

Att vara hemma med sjukt barn plockar inte precis fram guldkornen i min personlighet. De senaste tre dagarna har jag och Fredrik jobbat i omlott och hela tiden haft bråttom antingen till jobbet eller hem.

Fördelen med att vi bor i samma stadsdel som vi jobbar i och att vi har de jobb vi har är att vi sådana här dagar kan åka till jobbet flera gånger var och hem flera gånger däremellan. Nackdelen är egentligen samma sak. Den som åker skyttetrafik är egentligen aldrig riktigt någonstans.

O, dessa små duschar av perspektiv. Att jag ibland känt mig stressad, splittrad och överhopad också när alla är friska och glada känns mycket märkligt.

Det finns åtminstone en sak som ger mig allergiska utslag när jag läser diskussionen om nedannämnda fråga på svenska.yle.fi. Det är tonen i vissa kommentarer, tonen som andas att bara de som väljer att göra som jag alls har tänkt efter. De som gör annorlunda går bara blint med på majoritetens attityd och har aldrig någonsin ens reflekterat. Följadaktligen måste dessa andra då antingen vara dumma i huvudet eller sedan strunta fullständigt i sina barn.

Den tonen kommer ofta fram i diskussioner som rör svåra frågor. Och det är synd eftersom tonen bär så ofantligt kort. Nästan ingenting gott kan komma då vi helt kallt utgår från att bara de som kommit till samma slutsats som vi själva alls har tänkt på saken.

Lite mera tilltro än så måste vi väl kunna ha till varandra. Att inte tycka lika är sällan likamed att en har hela och den andra ingen del av sanningen.

Det är bra att det förs en diskussion om barn i sociala medier. Jag har naturligtvis tänkt på saken men erkänner villigt att jag inte har svaret och den absoluta sanningen, vilket förvånansvärt många verkar ha med tanke på att vi ju aldrig ännu haft en generation vuxna som vuxit upp i föräldrabloggar på nätet. Nej-sägarna är (som vanligt) på säkra sidan då det alltid finns en risk i ett ja. Å andra sidan är det bara i ett ja som det finns en möjlighet. Tänker jag. Och tänker lite spritt också såhär:

– de texter som finns om mina barn på den här bloggen – jag skulle älska att idag läsa liknande texter om mig själv som liten

– och då är det faktiskt ingenting mot hur mycket jag skulle ha älskat att läsa dem när jag som åtta-, tio- och fjortonåring bodde i den bok där min mamma skrivit ner när jag tog mina första steg, vilken mat jag först fattade tycke för och hur det gick till när jag slutade med blöja (ja, till och med det och till och med då)

– det som görs i och av kärlek brukar sällan bli oöverkomligt fel. Kan tyckas naivt, men ni som känner mig vet hur jag tänker; hellre lite för naiv än lite för cynisk och misstänksam mot mina medmänniskor

– jag har svårt att se den arbetsgivare som om tjugofem år väljer bort Ingrid för att hon sov jättedåligt som ettåring eller älskade sin lillebror jättemycket som femåring

– det jag skriver om barnen handlar ofta(st) på något plan ytterst om mig själv som förälder. Hur jag reagerar, vad jag registrerar och vad det resulterar i

– den mobbare som letar upp Ingrids småbarnstid på en medelålderstants blogg och gör något illvilligt av det kommer att göra grymheter också utan de bloggtexterna. Den mobbaren sitter säkert och smider onda planer redan nu

– det är självklart att det sker misstag och övertramp när det gäller barn i sociala medier. Precis som det sker misstag och övertramp när det gäller barn i verkligheten. Åtminstone jag är en bristfällig förälder och skulle så vara också om jag aldrig någonsin lät barnen finnas här

– det finns en otrolig kraft i delade liv, inte minst i delade småbarnsliv. Otaliga gånger har jag stärkts av de kontakter som jag fått genom den här bloggen. Och den här bloggen finns mycket tack vare de små som figurerar i den, som jag vill minnas i detalj genom den

– vi lär oss just här och just nu hur man ska och inte ska använda sociala medier både vad gäller barn och vad gäller allt annat. Ingen av oss är fullärd men jag har svårt att se hur vi skulle kunna bli det genom att inte våga testa oss fram och genom att (tyvärr) någon gång göra försök som leder till misstag på vägen

Lite så tänker jag nu. Jag är beredd att tänka om.

Ibland frågar jag mig vad den här bloggen egentligen finns till för. Inte depressivt och existentiellt. Bara en rak fråga.

Men jag tänker mig att vad svaret än är så är det på sin plats att jag meddelar att vår köksfläkt gick sönder igår.

– Vad har Ingrid för fritidsintressen?
Jag fick frågan någon gång i november.
– Inga alls, svarade jag. Hon är nog bara hemma. Leker, läser, umgås, pysslar, ritar.

Det är inte så att vi aktivt tvingat henne att ha fritidsintressen, jag njuter helt kallt av varje månad vi inte måste sälja toalettpapper till förmån för en juniorresa till Jyväskylä. Jag njuter varje vecka vi i inte har tider att passa också efter att jobb- och dagisdagen är slut. För jag anar ju att det här fritidsintressefria livet är övergående.

Det är inte heller så att vi förbjudit henne att ha fritidsintressen. Faktiskt föreslog vi försiktigt sagodans förra hösten. Hon gick två gånger, sedan orkade hon inte mera. Tyckte det kändes lite stressigt att avsluta en skön hemmamåndag med sagodans. Och vi pressade inte. Förstod henne snarare. Vi kände väl lite samma sak. Varför avsluta en vilodag med en tid att passa? Liksom.

Vi har också föreslagit fotboll ibland. Fredrik för att han verkligen vill att alla hans barn ska ge fotboll en ärlig chans. Jag för att jag tycker det är lite underhållande att se Fredriks min när Ingrid totalnobbar fotbollen.

För någon vecka sedan sa hon att hon vill börja dansa balett. Hon svansade omkring i rosa tyll och tossor och hårknut ett par dagar, men det har lagt sig nu.

Vi får se hur det blir. Själv var jag en sådan som började och slutade med nästan allt under min barndom. Jag sjöng i kör, jag spelade piano, jag tränade redskapsgymnastik, jag höll på med handredskapsgymnastik, jag studerade musikteori, jag spelade sommarteater, jag spelade in kortfilmer för FST, jag gick i suomikerho, jag var med i söndagsskolan, jag dansade hiphop och jag glömmer helt säkert något nu. Jag fick göra allt jag ville förutom att spela violin. Jag fick sluta med allt. Resultatet är att jag kan lite allt möjligt mej inte har en enda talang. Sådär som jag inbillar mig att jag kanske skulle ha om jag hade börjat med något när jag var fem och sedan hållit mig till det och hållit ut.

Vad Ingrids fritidsintresserelaterade öde blir vete fåglarna. Men min fråga just här och just nu är väl egentligen; måste femåringar ha fritidsintressen?

Jag är usel på film. Usligheten vet inga gränser. Jag ser ju helst romantiska komedier med rosa och blått på vit bakgrund. Min enda tröst är att jag åtminstone inte kan anklagas för att ha en elitistisk filmsnack som förringar andra människors filmupplevelser. Som om det är en tröst som håller någon varm om natten.

Men här kommer några jag kommer på på rak arm:

Love actually är ett måste någon gång varje gång det är december. The Sound of Music ser jag och Ingrid nästan varje helg. Sunes sommar håller fortfarande och har faktiskt lager. Alfie tycker jag också om, kanske för att jag är lite kär i Sienna Miller där. Eller så bara i hennes frisyr. Det mesta som Disney står bakom står jag bakom.

… fetaosten.

Ibland är det lätt.

– Give me five! säger hon.
Och han ger five.
– Mäktigt, säger hon med någon sverigesvenskinfluerad accent.
Och så skrattar de båda två.

Så mycket som jag älskar henne och honom enskilt. Så mycket mer jag älskar dem tillsammans. De är en så klockren kombination.

– Du är den gulligaste ungen i världen, lillebrorsan, säger hon minst en gång om dagen.
Och alla som sett dem tillsammans vet att hon menar det.

– Jag älskar dig mest av allt i universum men jag blir arg på dig när du drar mig i håret, säger hon minst varannan dag.
Också det menar hon.

Syskonkärlek. Jag tröttnar inte.

Jag är fortfarande nästan bara läsning och bok. Har börjat inse att människorna, jobbet och sakerna jag egentligen älskar inte bara är hinder mellan mig och läsningen, men just nu skulle jag faktiskt tacka ja till några dagar för bara mig själv och mina böcker.

Någon gång i mitt liv, när jag var mycket mera patetisk än jag är nu (och också överanvände ordet patetisk), skulle jag ha tyckt att det ovanskrivna är ett ärkebevis på att en människa är just patetisk. Nu tycker jag inte alls det.