Jag höll på att skriva ett inlägg om att jag redan före tio idag hade konfronterats med ännu en av mina fulare egenskaper. Men jag orkar inte och tvivlar på att ni orkar. Veckan som gick var en prövning på flera olika sätt och i irriterande prövning tittar just de där egenskaperna som inte finns med på mitt CV fram. I riktig prövning kan ödmjukheten växa. Jag kan få känna av nåden i att bli buren. Jag kan fördjupa min förtröstan. Men när det bara är irriterande är segrarna uppenbarligen få.

Nu ska jag försiktigt våga hoppas på en bättre vecka med färre insikter i hur jobbig jag är.