Jag hinner med livet

För en knapp månad sedan fyllde Ingrid 10. Vi bakade kanelbullar och vi bakade en tårta. Jag vet att det hände, jag har ögon- och smakvittnen men jag kan inte för mitt liv minnas det. Och det känns som minst fyra år sedan.

Lite samma sak är det med vårt hem. Jag vet att vi har ett hem – dessutom ett som jag aktivt tackar för varje dag – men jag kan inte minnas hur det känns. Jag vet hur många rum vi har och jag kan rita en planlösning med förbundna ögon, men att koka pasta, duscha och tvätta kläder där… Hur är det? Har jag gjort det?

Om någon undrar hur ledig jag är så finns väl svaret i insikterna ovan. Jag är oförskämt ledig. Så där som man kan vara när man får vara ledig 450 km från sin vardagsverklighet.

Efter en alldeles för intensiv vår känns det som om jag äntligen hinner med livet. Jag stickar igen! Jag springer vid tacksammare tidpunkter på dagen. Jag hinner läsa nästan lika mycket som jag vill. Jag förmår tänka och känna efter. Och det bästa av allt: jag har tid att vara med de människor som gör mitt liv.

Hur ett eget och en annans jobb ska rymmas in i det här livet när hösten kommer övergår just nu mitt förstånd. Det finns liksom inga tomma luckor att fylla! Men det har å andra sidan alltid gått förr och det kommer naturligtvis att gå alldeles utmärkt igen. Jag kommer att gråta när våravslutningen kommer emot nästa år också för att jag älskar älskar älskar mitt jobb och vid det laget har glömt att jag trivs med livet också när jag är ledig.

Någon kanske skulle hävda att jag har svårt med förändring, och någon kan ha delvis rätt. Men åtminstone en stor del av sanningen är att jag har lätt med tillvaron. Också fast den kommer i olika former.

Förnöjsamhet. Kallas det visst.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Advertisements

Åtminstone väldigt bra

Jag vet inte om det är det bästa med sommaren, men det är åtminstone väldigt bra; att jag får vara med mina systrar. Till vardags får jag ju det så sällan. För sällan.

De är smarta, de är roliga och de är fina. De gör världen bättre och vackrare. Jag är stolt över dem. Jag tycker om dem.

Med två av dem.

Utan henne

Hon har funnits hos oss i över tio år och även om vi förstås har varit ifrån henne någon dag nu som då har hon nästan alltid funnits hos oss.

I dag har hon åkt på resa. Sitt livs längsta, i flera olika bemärkelser. Och varken jag, Fredrik, Arvid eller Hilde är med henne. Jag skulle ju inte vara jag om jag inte tyckte att det hela är lite dramatiskt.

Däremot var jag inte beredd på hur dramatiskt Arvid skulle tycka att det är. Han grät störtfloder när hon åkte iväg vid lunch och han grät störtfloder igen när han skulle somna för natten.

– Utan henne blir inte lekarna lika roliga!

och

– Hon hjälpte mig alltid på nätterna, fick han fram mellan tårarna.

Nu sover han äntligen lugnt. I hennes sommarsäng.

Det är ju fint att få sakna. Det är en del av att få älska.

Bild: Maria Hedengren

Sinnesro

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Sinnesrobönen. Formulerad av Reinhold Niebuhr 1926. Bedd av många, många.

Det finns beslut som är för stora för en människa att fatta. Det finns till och med ganska många sådana för stora beslut.

Och samtidigt är de största besluten aldrig våra att fatta. De mest avgörande tingen rår vi inte på.

På något märkligt sätt finner jag ändå någon slags sinnesro i det.

Amen.

Två vuxna är för lite

Min systerdotter har plockat en bukett blommor (jag misstänker att sådana som förstår sig skulle kalla dem ängsblommor).

– Till alla föräldrar! säger hon högtidligt när hon överräcker den till oss.

Och just så är det i vårt sommarliv. Alla föräldrar. Vi är en familj med många föräldrar. Ofta tänker jag att två vuxna egentligen är för lite, att fyra känns betydligt mer rimligt. Två kan fara ut och springa utan att lämna en ensam med alla barn. Några kan handla mat medan en annan klipper gräs och ytterligare en förbarmar sig över disken. Det finns många som kan skjutsa barnen till kusinklubb, spela sällskapsspel och läsa högt. Det finns till och med någon som vill se VM-matcher med dig. Det finns helt enkelt fler möjligheter, fler konstellationer och fler som bär tillsammans.

Fler och bredare marginaler. Och det ger ett helt annat lugn.

Vår sommarfamilj innebär förstås också att tre barn blir sex barn. Fler som kan strejka, krångla, vägra och trotsa. Men mest av allt; fler som kan leka, spela, hänga och hitta på. De är nästan aldrig i samma värld som vi. De är detektiver, barnen von Trapp, figurer i Astrid Lindgrens berättelser, medborgare i Sherwoodskogen eller något annat härligt.

Vi har det väldigt bra. Jag tror bestämt att det är det här som är att leva idyll.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Naken och tom och halv

Att ha en ettåring är att längta hela tiden.

Ofta längtar jag efter andningshål och pauser. Hon är genomljuvlig men genomlivlig och vissa dagar är alla hennes vakenminuter minuter med förhöjd puls och jag suktar efter lugn och ro.

Sedan – när andningshålen och pauserna väl blir mig givna – längtar jag efter henne så att det nästan gör ont. Jag känner mig på något sätt lite naken och tom och halv när hon inte är hos mig eftersom hennes närvaro är så intensiv.

Ja. Att ha en ettåring. Det är att längta hela tiden.

Svalt inställd till mig

Ibland händer det att han glömmer bort att låtsas vara svalt inställd till mig. Ibland händer det när han sitter på solvarma klippor i min famn och säger:

– Det här är jätteskönt. Jag vill alltid sitta här.

Men jag glömmer inte bort de stunder då det händer. De stunderna går rakt in i mitt hjärta och blir kvar där.

Ännu bättre än vanligt

Jag vet att vi fortfarande skriver juni, men jag tror mig veta att vi redan haft en av sommarens bästa dagar.

Jag hade träningsvärk i rumpan dagen därpå. Om det var den skumpiga båtfärden eller den sysselsättning som påminde om bergsklättring vet jag inte, men det var SÅ värt det.

Och de här bilderna. De här bilderna!!! Ibland är hon ännu bättre än vanligt, min älskade syster Matilda Audas Björkholm. Spana in henne på instagram, på matildastillvaro. Om du vill ha mer skönhet i ditt liv. Och det vill du ju.

Vilar min själ

Jag vaknade för tidigt i dag på morgonen och tassade ner till köket för att fixa Hildes morgongröt. Medan den snurrade i mikron satt jag mig ner i soffan i vardagsrummet och tittade rakt fram för att mötas av det här:

Här vilar min själ. Kanske bättre och mer än på någon annan plats.

Jag förstår att det finns människor som skulle ha svårt att hitta vilan här, som bara skulle se arbete som borde göras eller som borde ha gjorts redan för tio år sedan. Men vi ser ju mer än så. Vi ser ju också allt det som faktiskt redan har gjorts.

Ja, det är ovanligt att ha duschen i salongen. Men en gång i tiden tvättade vi oss ute i trädgården.

Ja, det är lite skralt med golv i den här ändan av rummet. Men största delen av rummet är numera täckt av ett jättefint trägolv.

Ja, placeringen av varmvattenberedaren är något alternativ. Men det har funnits tider då vi kokat upp vatten för att kunna diska.

Ja, det är märkligt att höra väldigt, väldigt väl när någon spolar på toaletten på övrevåningen när man sitter i soffan på nedre. Men i perioder har vi knappt vågat använda toaletten för att spolningen varit så opålitlig.

Vi har kommit en lång väg.

38 år

Han är inte alls vad jag trodde att jag ville ha. Men han är mer än jag trodde att någon kunde få.

Jag kunde säga att han är rolig, varm, trygg och stark. Men jag väljer att säga att han är den snällaste jag vet. Snäll var länge det ord jag trodde att man använde när man ville säga något positivt om någon lite tandlös och blek som det var svårt att säga något positivt om.

Nu vet jag bättre.

Nu vet jag att snäll är det bästa. Det roligaste, varmaste, tryggaste och starkaste.

Han är min. Min bästa vän. Min älskling. Och i dag fyller han 38 år.

Vi firade med kalas i dag. Samlade ihop delar av både hans och min familj och firade Fredrik. Jag tänkte att det förstås inte finns perfekta familjer, men det finns många olika bra. Det var fint att få vara tillsammans. Stunden när min svärmor, min moster, min stödson och min systerdotter spelade badminton tillsammans är en av de där stunderna som jag tar till hjärtat och begrundar.

I vår sommarträdgård. Fotade av syster Matilda.