Våga antasta

Jag känner henne inte så bra. Hon är min systers väns syster. Dessutom min svågers småkusin. Och min studiekompis. Men vi känner inte varandra så bra. Springer på varandra ibland. Har lätt att prata om viktiga saker. Men vi känner faktiskt inte varandra så bra.

En dag förra hösten skrev hon ett meddelande till mig. Hon och hennes familj behövde sova en natt i Helsingfors och den inplanerade sovplatsen var plötsligt inte möjlig. Så nu behövdes husrum för sju personer. Om två dagar. Hon hade funderat på vem hon skulle våga antasta och kom att tänka på mig.

De var naturligtvis välkomna. Med glädje. Kring elva på kvällen en onsdag i oktober kom de in i vår lägenhet och vi la dem att sova där de rymdes. Jag minns att två barn sov skavfötters i soffan. Jag minns att ett barn sov i den fåtölj som det går att fälla ned ryggstödet på. Jag minns att vi hade det ganska härligt och mysigt och trångt.

Men allra mest minns jag att jag var alldeles lycklig över att få vara en sådan människa som hon vågade antasta. Det finns mycket man kan säga om mig som faktiskt inte är speciellt smickrande, men jag vill verkligen vara en människa som man vågar antasta. Om man med antasta menar be om hjälp.

Det är ganska precis ett år sedan och i dag var det jag som antastade henne. Om man fortfarande med antasta menar be om hjälp. Jag bad henne skjutsa mig och Ingrid från minnesstunden till tågstationen. Nu talar vi inte en tågstation som ligger kring hörnet från församlingshemmet. Nej nu talar vi en halvtimme i bil. Och nu talar vi en kvinna som svarade att hon naturligtvis gör det. Med glädje.

Det kändes på något sätt lite vackert. Att vi åkte tillsammans från minnesstunden och pratade om hur frimodigt vi uppenbarligen ber varandra om hjälp. Att vi dessutom pratade om det på väg från just hans begravning gjorde det vackra ännu vackrare. För hjälpsam var han i sanning, den man som vi i dag sa farväl till.

Hans generösa kärlek räckte till så många.

IMG_6562

Advertisements

Hela min världsbild

Någon dag ska jag säkert sluta skriva om Rumänien, men den dagen är inte i dag. Heller.

För i dag skriver min elev Julia Melin så här om veckan på rumänsk mark:

“Jag var en av de elever som fick möjligheten att tillsammans med Lärkan besöka byn Siria i Rumänien förra veckan. Vi åkte dit för att besöka volontärorganisationen Networks Romania som jobbar för att förbättra romernas situation. Jag fick se, uppleva och höra berättas om saker jag aldrig ens kunnat föreställa mig och resan lämnade stora spår i mig och gav mig ett väldigt hälsosamt perspektiv på livet.

Att från Finland landa i ett samhälle där ett helt folk upplever förtryck och fördomar, samt tvingas leva i extrem fattigdom utan att vara säkrade mat på bordet alla dagar har inte bara påverkat mig, utan förändrat hela min världsbild och sättet jag vill leva mitt liv på.

Det är hemskt svårt att beskriva veckan i några meningar och jag önskar så innerligt att alla, verkligen alla, någon gång i livet ska kunna berätta om en liknande upplevelse som den vi fick ta med oss från Siria. För vi behöver det, vi behöver öppna våra ögon och se verkligheten för den den är, för att tillsammans kunna förbättra vår värld ett steg i taget.”

Julia Melin

Jag är så tacksam över att vi fick göra den här resan. Över att vi fick en större värld för att sedan kunna förbättra den. Och så tacksam över att också unga ögon, unga hjärnor och – framför allt – unga hjärtan fick vara med om samma resa.

Ett steg i taget.

Vägrar släppa taget

Någon dag ska jag säkert sluta skriva om Rumänien, men den dagen är inte i dag.

Dagen efter att jag kommit hem från den projektresa som ville öppna elevernas ögon för romernas situation där kan vi läsa om deras situation här. Och vi vet att den är dålig överallt. Ett helt folk är bundet och förföljt av fördomar och attityder som vägrar släppa taget.

Men det finns också envisa motkrafter som trotsar. Som vägrar låta greppen hårdna.

Det var inte bara elevernas ögon som öppnades. Jag trodde jag såg hyfsat klart, men jag har fått inse att min blick varit grumlad. Nu ser jag tydligare. Och även om det är plågsamt att se vill jag aldrig mer blunda.

Må jag inte.

Det finns så mycket som är så fel i dem här världen som på så många sätt är så mycket bättre. Må jag våga se. Må jag orka se. Må jag handla.

Kanske mest av allt det. Må jag handla.

3000 kronor i månaden

Han lever på 3000 kronor i månaden. Det räcker till hyra, mat, elektricitet och ved. Det räcker inte till restaurangbesök, ytterst sällan till snacks och nästan aldrig till spontanitet.

Men det räcker.

Han är en av flera unga människor som imponerat stort på mig under dagarna här i Rumänien. Han har valt att jobba hårt utan lön eftersom han vill göra en skillnad i andra människors liv. Och han gör den skillnaden.

Jag säger absolut inte att volontärarbete är det enda sättet att göra skillnad. Men det är ett tydligt och absolut sätt. Ett sätt som får följder för andras liv men också för ditt eget. Ett sätt som formar dig och dina värderingar.

Det här hålet finns i en plåtvägg. Bakom den plåtväggen jobbar han nu på dagarna. I dag fick jag också jobba där en stund. Jag hoppas innerligt att det ska få konsekvenser för mitt liv.

Jag saknar mest

Jag ska snart lägga mig. Femte kvällen i Rumänien. Femte kvällen utan familjen.

Det är nu, i dessa timmar, som det händer. Så här länge har jag inte varit utan barn sedan jag fick barn.

Men här kommer dagens bekännelse: det är Fredrik jag saknar mest. Här kommer livets bekännelse: det är alltid Fredrik jag saknar mest.

Bland annat det är det att få dela liv.

Jag önskar så innerligt att han skulle få uppleva det jag upplever. Se det jag ser. Känna, tänka och vilja.

Bland annat det är det också att få dela liv.

Bild: Maria Hedengren

Aldrig någonsin glömma

Jag är väl som människor är mest. Tycker i princip med bestämdhet att alla människor är lika mycket värda. Tycker att också de människor som är svåra och smutsiga och illaluktande ska få finnas och leva. Men ser gärna att de finns och lever på någon annan bakgård än min egen.

Men så sitter hon plötsligt hos mig. Jag träffade henne för mindre än två minuter sedan och hon har redan klättrat upp i min famn. Hon är smutsig och hon luktar illa. Jag vet det i teorin men jag märker det egentligen inte. För hon har också klättrat in i mitt hjärta.

Det händer mycket här i byn Siria i Rumänien. Jag vill aldrig någonsin glömma.

Vår bakgård. Just nu.

Prinsen

Han stirrar intensivt på mig och ropar något. Något på rumänska. Något jag följaktligen inte förstår.

Min vän Axel förstår.

– Han säger att han känner dig, förklarar han.

Det gör han förstås inte.

Men han blir genast något av en favorit för mig. För han påminner mig om Arvid. Han har visserligen mörka ögon och svart hår, men hans blick, hans miner och hans habitus är som Arvids.

Det är väl ungefär så mycket liv de delar, denna lilla pojke som på rumänska heter Prins och min egen lilla pojke hemma. I övrigt finns det alldeles för få gemensamma nämnare. Om något har blivit uppenbart på gränsen till övertydligt under dagarna på rumänsk mark är det att alldeles för många människor lever i skuggan av sina omständigheter. De får välja så lite, deras frihet är så begränsad. Om det bästa du kan göra är att trotsa alla förväntningar på ditt liv har du fått en dålig start.

Alldeles för många har fått en alldeles för dålig start. Och jag vill att just det ska vara uppenbart och övertydligt alla dagar i mitt liv. Jag vill komma ihåg det varje gång jag möter en människa som gör mig besviken och ledsen och matt.

Det finns Arvidar. Som visserligen älskas sv bristfälliga föräldrar men som älskas, älskas, älskas. Och så finns det rumänska prinsar. Som älskas alldeles för lite.

Och så finns det hjältar utklädda till volontärer som älskar där andra borde ha älskat.

Min prins.

Till Rumänien

Och så kom det sig att livet förde mig till Rumänien. Till byn Șiria som ligger vid foten av ett berg.

Jag har tagit noll bilder sedan jag satt på tåget på väg till flyget. Men jag har tagit många mentala och känslomässiga bilder, och det är faktiskt viktigare.

Det här är en resa likt ingen annan jag någonsin gjort.

Livet. Vet ni. Nog är det rikt. Mycket annat också, men nog är det rikt.

Borta från barnen

Klockan är 06.48. Jag har burit ner en tung – förhoppningsvis inte för tung – kappsäck ner för trapporna och tagit mig ut på gården. Börjar dra kappsäcken efter mig. Det är lite för bråttom. Som vanligt.

– Hejdå, mamma! hör jag då små brustna röster.

Jag lyfter blicken och där står de på vår balkong. I bara trosor och kalsonger i de få plusgrader morgonen bjuder på. Ännu lite yrvakna och sömnvarma. Och med röster som inte riktigt bär.

Klockan är bara 06.48 och några av oss har redan gråtit.

Vi vinkar till varandra, bedyrar både saknad och kärlek och sedan måste jag gå. Och nu sitter jag på tåget på väg till flyget. På väg på en resa som på många sätt är helt annorlunda än alla andra resor jag gjort. Och på väg på en resa som gör att jag kommer att vara borta från barnen längre än någonsin tidigare.

Om en liten stund kommer allt att kännas hur bra som helst. Det vet jag. Så är det alltid. Men en liten stund till kommer jag att sakna och längta efter de små liven på balkongen.

Nu börjar äventyret!

På tåget klockan 06.58. Jag hann.

Helt chill och mycket swag

En vän var på toaletten i vår skola. (Det är en konstig mening. Jag vet. Men sådant kan hända när det finns en lågstadieskola och en gymnasieskola i samma byggnad.)

Min vän hörde en gymnasieelev beklaga sig över att hen inte orkar ha modersmål i dag. Varpå kompisen svarade:

– Men du har ju Amanda. Hon är helt chill.

Älska det. Att någon på en toalett någonstans beskrivit mig som helt chill.

Det är lite lite som den där gången när några abiturienter rappade att någon har lika mycket swag som Amanda Audas-Kass. Jag fick på allvar panik eftersom jag inte hade någon aning om vad swag betyder eller om det är positivt eller negativt.

Något slags ålderstecken är det ju kanske för mig. Men något slags kärlekstecken är det ju helt säkert för dem.

Och det är mycket större.