Så uppenbart

Hon ritar en cirkel. En kvadrat. Ett kryss. Hon skriver sitt namn. Hon går på tå. Hon hoppar på ett ben. Hon uttalar ord med många olika ljud. Hon balanserar längs en linje.

Hon kan allt.

Och det är ju inget märkvärdigt med det. Det är väl meningen att hon ska kunna allt. Så där som det är på årskontroll på barnrådgivningen. Men när barnet har en funktionsnedsättning kan det icke-märkvärdiga bli märkligt märkvärdigt.

Hon kan verkligen allt.

Skulle synen ha kollats hade hon förstås inte haft en chans, men den kollas av förekommen anledning på annat håll. Och också på det här hållet är det nog bara en tidsfråga tills hon inte längre kan allt. Också den dagen hoppas jag att vi kan fokusera på allt det hon faktiskt kan och inte låter oss nedslås speciellt långt ner på grund av det hon inte kan.

I hennes fall är det så uppenbart att vi inte har en aning om vad livet kommer att föra med sig. Det är ju precis lika sant gällande de andra barnen också, men med dem kan vi för en kort stund ibland inbilla oss att vi vet.

Att älska en människa – vare det sig är ens eget barn eller någon helt annan – innebär alltid en risk. Det innebär alltid att inte veta. Vilka hinder kommer att dyka upp? Vilka av dem blir oöverkomliga? Aldrig vet vi.

Men att älska en människa är alltid värt det. I hennes fall är det så uppenbart. Så ovanligt uppenbart.

Efter första fotbollssäsongen. Den var inte oöverkomlig.

Vänta och se fram emot

Vi har klätt av granen och burit upp den på vinden. Plockat ner ljusstakarna ur fönstren. Omsorgsfullt packat ner julkrubban. Bytt ut julböckerna mot de vanliga tavlorna. Beslutat att låta stjärnorna hänga kvar någon vecka till. Städat ut julen. Helt enkelt.

Förutom att det inte är enkelt. Alls.

För julen är kanske det bästa jag vet. Eller egentligen: adventstiden är kanske det bästa jag vet. Jag är medveten om att långt ifrån alla får känna så och tro mig – jag förstår att vara tacksam. Men det är så mycket som är så bra med väntan på julen och när julen sedan städas ut är det så uppenbart att det är rätt länge tills vi får vänta igen.

Jag tycker ju om att vänta och se fram emot. Det är halva nöjet. Minst. Med julen och allt annat.

Och nu… Nu är det onekligen rätt tuffa tider nu för oss som tycker om att vänta och se fram emot. Mycket blir inte alls och nästan allt blir kanske och troligtvis inte riktigt som planerat. Å andra sidan får vi försöka bli experter på att vänta och se fram emot också det lilla med stor glädje.

Jag konstaterade redan att det bara är tio och en halv månad tills adventsstakarna och julböckerna får komma fram igen. Det kändes nästan möjligt.

Mitt kanske allra bästa julpynt. Julböckerna på tavellisterna i vardagsrummet.

Det bästa jag läste i november

Det var en gång en november 2021. En tid när incidensen var låg och det var lätt att andas.

Och när jag läste böcker. De här var de bästa:

Flocken – berättelsen om hur Sverige valde väg under pandemin av Johan Anderberg. Intressant och lärorikt. Och som sagt – incidensen var låg. Det gick att läsa om det.

Kärleken är att jag vill att du finns av Oskar Kroon. En jättefin ungdomsroman med typ världens finaste titel.

Trion av Johanna Hedman. En härligt välskriven relationsroman som blivit hajpad. Med rätta!

Hon hette Esmeralda av Melinda Jacobs. En riktigt obehaglig men stark och viktig berättelse om när det som verkligen inte får hända hände. Samtidigt också om kärlek och hopp.

Hem av Karin Erlandsson. Jag tycker nästan orimligt mycket om Karin. Så orimligt mycket att det nog inte går att läsa hennes böcker objektivt. MEN. Den här är verkligen fin. Berörande, starka och modiga texter om kvinnor i olika historiska tider. Om smärta och längtan och sorg och hopp. Det går liksom inte att inte tycka om. Ingen skriver som Karin. Jag är så glad att hon skriver.

Tim – biografin om Avicii av Måns Mosesson. Den här tyckte jag också om. Gripande och sorglig och tragisk. Vi måste bli bättre på att känna igen rop på hjälp och på att lyssna till dem.

Charader

Jag skulle ut på telefonpromenad med en vän.

– Jag fixar charaderlappar medan du är borta! ropade Hilde när jag var på väg ut.

För sådan är hon. En idérik fixare.

När jag kom tillbaka hem hade hon mycket riktigt fyllt en liten hink med ett fyrtiotal lappar på vilka hon hade ritat det som man sedan skulle förevisa i charadern.

De första lapparna gick bra. Bilder som var lätta att tolka och lätta att visa i charader:

Kanin
Älg

Det kändes lovande. Som om vi hade något som påminde om kontroll över charadersituationen.

Men sedan steg svårighetsgraden med tretusen procent och kontrollen var lååångt borta.

Bajs

– Det är ju bajs, sa Hilde lite irriterat när jag sa att jag inte kan klura ut vad bilden föreställer. Aldrig förr har ordet ju använts så felaktigt.

En wc-stol

Här tittade hon på mig som om det var jag som var orimlig när jag gissade saker som kyckling och slickepinne.

Och den kanske allra svåraste innan vi avslutade hela projektet:

Slajm

Slajm?!?!? Hur jag än vände och vred på den så landade jag aldrig riktigt i slajm. Så då slutade vi spela charader och bytte till gammalt hederligt memory.

Att leva med Hilde är många olika saker. Tråkigt är aldrig en av dem.

Riktigt ren nåd

Jag tycker nästan alltid att det där steget från ledighet till vardag känns lite svårt. Å andra sidan tycker jag att steget från vardag till ledighet känns nästan lika svårt. Det är något med steget i sig självt som skaver.

Så när jag i natt, natten före jobbstarten, sov bara en och en halv timme sammanlagt var jag lite nervös. Om det är skakigt i vanliga fall – hur skulle då den här dagen bli?

Håll i dig nu: den blev bra.

På något vänster fick jag ihop hela jobbdagen och på något ännu vänstrigare vänster fick jag ihop hela hemmakvällen med familjen. Det blev en bra dag, en riktigt bra dag. Det var ett av många exempel på riktigt ren nåd.

En kvinna i slutet av en dag med 90 minuter nattsömn i kroppen.

Flaggan i topp

(Om du vill maxa din läsupplevelse kan du leta fram KAJ:s låt Flaggan i topp på Spotify och spela den medan du läser den här texten.)

Vi var i bilen på väg hem från stan. Hade handlat typ mjölk och bröd och tandkräm för 199 euro. Hur är det ens möjligt? Vi hade också handlat den i särklass billigaste hockeyklubba Vasa kunde bjuda på. Vi lysnade på musiken från KAJ:s Botnia Paradise. Arvid var DJ och valde Flaggan i topp, en låt som jag inte har hört en enda gång sedan vi såg musikalen i höstas och som jag inte har tänkt på heller.

Några minuter in i låten började jag gråta. Jag förstod inte alls varför. Jag har ägnat halva mitt liv åt att försöka sluta skämmas för mina tårar och jag gör det nästan aldrig i tryggt sällskap – men när jag inte för mitt liv begriper varför jag gråter ligger skammen tydligen nära. Så jag försökte blinka bort gråten och vända bort ansiktet.

Men eftersom självreflektion är min bästa gren insåg jag efter en stund. Åtminstone delvis. Jag grät för att jag kastades tillbaka till den oktoberkväll när vi såg pjäsen på Wasa teater. När världen kändes hoppfull och ny och och tacksamheten över att vi kunde vara på teater tillsammans var enorm. När allt kändes möjligt igen.

Idag känns det… inte så hoppfullt och nytt och möjligt.

Hjälp, vad jag skulle betala mycket för ens en deciliter av känslan i oktober.

Och så grät jag också för att låttexten till Flaggan i topp i all sin enkla briljans kändes klockren för den känsla som råder i mig nu.

I stormens öga ser du klart,

i kaoset blir det uppenbart;

även mitt i mörkret finns det hopp.

Håll flaggan i topp, håll flaggan i topp

En morgondag ska gry

när solen åter stiger opp.

Håll flaggan i topp,

Våga möta rädslan – ge inte opp.

Lite så är det ju onekligen nu. Kaos och mörker. Lite svårt är det för åtminstone mig att verkligen tagga till inför en vårtermin som känns lite som magsjuka; lömsk och oförutsägbar.

Men jag tänker göra allt jag kan för att inte förlora hoppet. Och jag tänker att jag gör det bäst genom att fokusera på det jag trots allt kan och får göra och inte bara på allt som inte är möjligt. Hur glad är jag inte att vi bokade in teaterföreställningen och gick på den när vi kunde, till exempel?

Så idag kände jag stor glädje i den lilla stora stund när jag mötte Arvids kompis mamma och hund och gick en bit tillsammans ned dem längs vägen i något som påminde om solsken. Sedan bokade jag in en promenad med en god vän, för det finns inga restriktioner som förbjuder det. Och när den promenaden blev avbokad bokade jag istället in en skidtur med Hildes bästa kompis och hennes ljuvliga mor. Den skidturen får en halv av tio stavar, högst (på grund av Hilde och minus 19 grader). Men det var på något sätt så fint att den kunde bli av. Jag behöver verkligen saker som blir av just nu.

Om man får vara lite dramatisk så här på jullovets sista kväll känns det onekligen som om vi hade en värld när jullovet började och en annan värld nu. Hur världen ser ut om en månad vet vi inte – för att inte tala om hur världen ser ut när vårterminen tar slut.

Men jag fortsätter hoppas på den morgondag som ska gry. När vet ingen av oss, men den ska gry. This too shall pass.

En annan sak som blev av idag: en kort länk. Det var jättekallt och jag hade min Marcus&Martinus-mössa. Annars fanns det mycket att gilla. Flaggan i topp!

Himla lätt och tacksamt

Jag står och steker malet kött när Arvid och en av hans bästa kompisar kommer in i köket. Det är trettondag och dagen före det stora beslutet om distansundervisning ska fattas.

– Vad tycker ni? Borde vi ha distansundervisning eller inte? frågar jag efter att ha berättat om den diskussion som regeringen ska föra dagen därpå.

Arvid förordar distansundervisning, men jag betvivlar starkt att han gör det med samma motiv som Kiuru. Kompisen och jag hoppas på närundervisning. Vi är alltså två mot en. Kanske en fingervisning om fredagens beslut?

Sedan fortsätter de bygga sin koja och jag fortsätter steka mitt kött och tänker att det nog är himla lätt och tacksamt att få tycka till på en höft hemma i köket. Ha en magkänsla och gå på den. Uttala ord som väger ytterst lätt – om alls – och därför inte behöva bära något ansvar.

Jag avundas verkligen inte de människor som måste fatta beslut nu. Sällan är det lika uppenbart att beslutsfattande alltid innebär att göra människor besvikna. Folk börjar helt förståeligt bli riktigt coronatrötta och att i det skedet tvingas ta ställning och peka med hela handen… Ingen dag skulle jag vilja byta plats.

Det är människor som fattar beslut. Det är människor som verkställer beslut. Det är människor som påverkas av beslut. Det är människor som lider av beslut och som kroknar av beslut.

Låt oss alla försöka minnas det. Att vi alla är människor. Bara människor. Låt oss försöka vara snälla mot varandra och lita på att människor fortsättningsvis i regel gör sitt allra bästa. Också när de gör på ett helt annat sätt än vi själva tycker att de borde göra när vi steker vårt malda kött.

Vi tar hand om varandra, va? Det blir bättre.

Lömsk och oförutsägbar

Av alla helt ofarliga sjukdomar är magsjuka den värsta. Den är liksom lömsk och oförutsägbar och bara allmänt äcklig. Så när Hilde kastade upp igår på kvällen var fröjden rätt långt borta.

Samtidigt; när jag satt där på hennes sängkant och strök henne över ryggen hade jag sinnesnärvaro nog att kunna fokusera på det helt avgörande faktumet att det här ändå är helt ofarligt. Jag tänkte på alla de föräldrar som tvingas torka upp efter kräkningar som beror på farliga sjukdomar. Min egen smärta blev onekligen mindre.

Det går inte alltid att ha alla perspektiv. Om fler än Hilde blir sjuka här hos oss kommer jag helt säkert inte att vara lika sinnesnärvarande och om jag själv blir magsjuk lär jag falla in i en rätt oattraktiv självömkan. Men alla gånger jag bara förmår ha perspektiv så vill jag klamra fast vid dem. För de gör verkligen en skillnad. Ibland hela skillnaden.

Hon är en tapper liten magsjukling. Och så gullig också i en sådan här mer stillsam version. Men oj så vi längtar efter att få tillbaka vår viljestarka och energiska Hild.

En frisk dag under jullovet. Viljestark nog att vägra skridskor. Energisk nog att vilja is.

Hjärtat

Han har det största och mjukaste och varmaste hjärtat.

– Mamma, visst skulle vi hjälpa en hemlös? Ge hen pengar och en filt?

frågade han idag apropå absolut ingenting när han var på väg till en av bästa kompisarna på filmkväll. Med två påsar opoppade micropopcorn i fickan.

Jag svarade ja.

Jag hoppas och tror att jag svarade sant.

Inte bara corona

Vi har bott på vår nya hemort i två och ett halvt år nu, insåg jag ikväll när jag gick hem från butiken.

Och sedan insåg jag att klart största delen av vår tid här har varit coronatid. Om vi har bott här i två och ett halvt år och vi har levt med coronan i snart två år så innebär det onekligen att nästan hela vår tid här har präglats av den.

Och den insikten gav mig en viktig insikt till; coronatiden har inte bara varit en coronatid, det har hänt mycket annat också.

Främst tänker jag förstås på alla de människor som vi idag får kalla vänner. Människor som inte alls fanns i vårt liv innan vi flyttade hit och som nu är så viktiga och avgörande. Våra vänner. Barnens vänner. Familjens vänner. Om de två senaste åren bara skulle ha varit corona skulle de här människorna inte ha hunnit bli våra vänner. Ni vet vem ni är och det säger mycket om er att ni också i dessa märkliga tider har blivit just vänner.

Jag vill inte se tillbaka på den här tiden och bara se skuggan av corona. Jag vill inte gå med på berättelsen om att den här tiden bara varit corona. Jag vill se allt det fina som den här tiden också har fört med sig. Alla människor. Alla möten. Alla kvällsdopp. Alla gudstjänster. Alla springturer. Alla promenader/terapisessioner med min H. Alla andra ljuvliga promenader. Alla matcher. Alla friidrottstävlingar. Alla roliga jobbuppdrag. Alla avklarade studiepoäng. Alla böcker jag läst. Alla tröjor jag har stickat. Alla texter jag skrivit. Alla tv-serier jag sett. Alla böner jag bett.

Allt det har hänt. Allt det har format mig och det liv som är mitt.

Jag höll nästan på att glömma. Trodde för en halv sekund att allt har varit coronaelände. Mycket har varit det och listan på allt som inte blev är lång. Men listan på allt och alla som blev är faktiskt också nu ännu längre.