Älskar oss

Min vän bröllopsfotografen, bästa Maria Hedengren, och vi var på samma bröllop igen i mitten av augusti. Hon sa ju en gång att hon alltid ska fota oss när vi är på samma bröllop och hon kommer ihåg det. Varje gång. I en lucka mellan middagen och tårtan tog hon bilder på oss fyra av fem som inte hade snuva den där underbart vackra augustidagen när vi fick fira kärleken. Tack, Maria!

Att få höra ihop med er är det finaste som finns. Jag älskar oss.

Men.

Jag borde faktiskt börja ta av mig pulsklockan när jag går på bröllop.

Och Arvid hade egentligen andra skor, men bytte för att spela lite fotboll och bytte tydligen aldrig tillbaka.

Notera också gärna att Arvid och Fredrik har likadana flugor. Den detaljen var minst 90 % av vår outfit.

Brons är brons

I tisdags spelade min Arvid sitt livs första kvartsfinal, ikväll spelade han sitt livs första semi. Där tog det stopp efter en olidligt jämn och spännande match som avgjordes på straffar, men brons är brons och brons är sjukt bra.

Hans speltröja är smutsig och sliten och trött. Den har fått jobba hårt den här sommaren då Arvid har tränat och spelat med två lag.

Jag är så glad att han har hittat något som han älskar så sanslöst mycket. Och ännu gladare är jag för att han har hittat så sanslöst fina pojkar och tränare att dela det med.

Jag borde kanske känna att det är skönt nu. Färre kvällar vid fotbollsplan, färre skjutsar. Färre stunder av total panik då den där arma spelskjortan är på vift. Men ärligt talat känner jag bara… När kan juniorcupen 2021 börja?

Sämre och tråkigare och fulare

Plötsligt dyker hon upp i min instagram. Hon sitter på en sandstrand i en riktigt liten röd bikini och skakar sin kropp. En sådan där kropp som är platt och tunn på rätt ställen och rund och fyllig på andra lika rätta. Jag undrar varför instagram tror att hennes konto skulle passa mig. Det skulle det verkligen inte. Om det är något jag verkligen inte behöver i mitt liv så är det andras riktigt snygga kroppar i riktigt små plagg.

Ibland undrar jag och ibland undrar jag ofta vad vi egentligen håller på med när vi håller på med sociala medier. Det gäller att vara både selektiv och uppmärksam, det blir så lätt fel. Jämförelse har väl i någon mån varit mest av ondo hur länge som helst men jämförelse fick ett så sjukt starkt och effektivt vapen när vi kunde börja jämföra oss själva med så brutalt många samtidigt. Det är så lätt att känna sig sämre och tråkigare och fulare efter att ha scrollat runt en stund.

Också jag som hyfsat balanserad och väldigt lycklig 37-åring kan ibland märka att jag påverkas negativt. Hur illa är det då inte för alla de tonåringar som typ aldrig är balanserade och rätt sällan stabilt grundlyckliga? Hur illa är det då inte för min egen tolvåring?

Ja, hjälp.

Så vad håller vi egentligen på med? När vi visar upp utvalda delar av oss själva och våra liv? Jag vet ju vad jag hoppas och tror att jag håller på med och jag hoppas att det också känns så i andra ändan. Jag hoppas innerligt att ingen någonsin känner sig sämre eller tråkigare eller fulare efter att ha tittat in här. Tvärtom hoppas jag att mina texter kan hjälpa andra att känna sig bättre och roligare och vackrare. För mina texter visar ju att en helt vanlig människa – inte en sådan där supersnygg i liten bikini – också vågar känna sig lite bra och rolig och vacker emellanåt. Då kanske andra också vågar.

En gång när jag kände mig bra och rolig och vacker. Fotad av syster Matilda Audas Björkholm.

Blunda och tänka på något annat

Den här bilden från vårt vardagsrum är inte tagen idag, men det kunde den vara. Någon nyans av det här har vi varje dag. Hilde är, som tidigare konstaterat, ohotad världsetta i att leka självständigt men det kommer med sitt pris. Och även om priset ibland är högt så är det alltid värt det. När hon går in i lek händer helt fantastiska saker. Det går inte att ogilla.

Just den här leken var speciellt bra, för Arvid var med på ett hörn. De lekte skola. Arvid var lärare, Hilde hjälplärare. Gosedjuren elever. Det finns ett schema på väggen och de målade bokstavsplanscher. Vissa lekar är som sagt helt fantastiska och en del av dem kräver rätt mycket utrymme och kapar hela rum.

Och rätt många av dem kräver föräldrar som förmår blunda och tänka på något annat.

(Och ja. Det står en dockvagn på vardagsrumsbordet. En dockvagn!)

Rimligt

Han har spelat sitt livs första kvartsfinal ikväll, min älskade lilla spelare. Och han fick uppenbarligen blodad tand. Eller så inte.

– Mamma, jag tror faktiskt att jag kanske hellre blir spelare i ett litet lag som typ Jaro än i ett stort lag som Liverpool. De stora lagen har så himla många matcher och dessutom måste de ibland resa till andra länder för att spela. Jag vet inte om jag orkar med det, förklarade han på kvällskvisten.

På något sätt så rimligt att inte orka med det, kan jag tycka. Mindre rimligt är det kanske att tro att han kommer att få välja. Och minst rimligt av allt att tro att någon som får välja mellan att spela i Jaro och Liverpool skulle välja det förra. Men det är faktiskt helt okej att vara lite orimlig när man är inte ens åtta. Rimlighet kommer ju nog med livet.

Där går han. Med en älskad kusin. Efter en av sommarens många barnen-mot-vuxna-matcher på planen i sommarbyn.

10 000

Dagen innan skolorna coronastängde i våras bestämde jag mig för att ta 10 000 steg varje dag som skolorna var stängda. För att garantera att jag fick tillräckligt med frisk luft och vardagsmotion trots att jag och alla andra bara var hemma hela tiden.

Jag klarade det. Förstås. Fredrik kallade mig rigid en gång och jag förstår ju nog vad han menar. När jag bestämmer mig för något brukar det bli. Så jag tog mina 10 000 steg. Varje dag. Skolorna öppnade igen i mitten av maj, men jag fortsatte stega. Varför skulle jag sluta med något som jag uppenbarligen mådde så bra av?

Men så kom det en dag när det inte blev 10 000 steg. Den dagen blev det typ 9850. Jag skulle ta de återstående när jag borstade tänderna, men just den kvällen satt vi så länge och pratade i sommarhusköket att dagen hann bli en annan dag innan jag hann borsta tänderna.

Jag började nästan gråta när jag insåg att min fyra månader långa steg-streak tog slut där och då. Min lätt rigida gen gillar ju inte när det inte blir som planerat och samma gen har därför en tendens att sluta direkt om jag misslyckas.

Men jag har tack och lov en annan gen som faktiskt är ännu starkare. Den gen som får mig att välja det som gör mig gott. Så jag fortsatte gå. Och den där ena dagen utan 10 000 steg blev just precis bara den där ena dagen. Alla andra dagar har det blivit. Och så får det nog fortsätta tills livet kommer emellan.

Det är så skönt att veta vad man mår bra av och det är så skönt att det är rimliga saker. Jag kräver ju inte nöjesfält och olagliga droger, om vi säger så. Men varje dag vill jag ta mina 10 000 steg. Varje dag vill jag läsa skönlitteratur. Varje dag vill jag sticka lite.

Vad vill du?

Om Liverpool förlorar en match

En gång i tiden delade jag liv med en människa som kunde bryta ihop lite om Liverpool förlorade en match. Tyvärr förlorade de väldigt ofta just då.

Idag delar jag livet med minst två – kanske tre – människor som kan bryta ihop lite (eller mycket) om Liverpool förlorar en match. Lyckligtvis förlorar de väldigt sällan just nu.

Men när de väl förlorar, som till exempel idag, är det jobbigt. Två grät. Grät. En ropade också med enormt eftertryck:

– Arsenal är världens sämsta lag!

Så att sådant hemma hos oss.

Det är ju för allt i världen fint att våga visa känslor och det är ju för ännu mer i världen fint att bry sig. Men det är så skört att hänga upp sitt välbefinnande på andras straffsparkar. Kan jag tycka.

Men jag delar väl nog liv med högst en annan som delar min åsikt på just den punkten.

Fina ändå. Jättefina ändå.

Icke-behövd

Ibland tror man att man ska få en räkmacka och så får man… något helt annat. Andra gånger tror man att man ska få… något helt annat tills man känner doften av räkor och inser att man inte fick bara en räkmacka utan en hel räksmörgåstårta.

Fredagen den 28 augusti 2020 var en räksmörgåstårta.

När jag hämtade Hilde strax före fyra var det i vetskap om att hon hade en alldeles för kort natt i ryggsäcken. Hon har varit på gnälligt och skört humör några kvällar i rad så efter en ännu kortare natt än vanligt hade jag riktigt låga förväntningar. De blev inte högre av att hon grät och/eller skrek hela vägen hem för att det körde bilar på vägen.

Efter kanske sju svaga minuter hemma vände allt. Hon började leka i hallen. Lyssnade på Greta Gris i bangrunden, åt lite knäckebröd. Stora barnen var med kompisar. Hilde lekte och lekte och lekte så där som ingen av våra andra barn någonsin har gjort för sig själva. Jag och Fredrik låg på soffan i vardagsrummet med varsin dator och varsin bok och levde räkmackeliv och plötsligt var klockan halv åtta. Ingen hade behövt oss på flera timmar.

Jag tror på att få vara behövd, att det är ett av människans grundläggande behov. Jag älskar att det finns människor som behöver mig. Men ibland – och ibland ofta i den tillvaro som är min – finns det absolut inget skönare än att för en stund vara helt och hållet icke-behövd.

Oj, så jag behövde få vara icke-behövd just den där stunden just den här dagen.

Tack.

Goals

Hon är en av mina absoluta bästisar. Vi har känt varandra i tjugo år och älskat varandra lika länge. Hon är olik mig på nästan alla sätt, överlägsen mig på de flesta. Ändå är vi på alla sätt som spelar roll så väl synkade. Jag tror bestämt att vi alltid kommer att ha varandra.

Vi satt och åt glass på ett café idag, hon och jag. Och vid bordet bredvid oss satt två andra kvinnor. Jag tror att de också var varandras bästisar. De var lite som vi, både förtroliga och skrattande. Aldrig tysta. Enda skillnaden var att de nog var åttio år. Minst. Efter en stund kom en tredje vän in med sin rollator och allt det vackra och goda bara fortsatte.

Goals. Brutalgoals.

Vänskap. Jag älskar det. Jag älskar att min själ är lättare efter någon enstaka timme med henne och jag älskar att jag får tro att hennes också är det efter någon enstaka tumme med mig.

Jag hoppas att hon och jag också går på café och äter glass en torsdag sent i augusti när vi är åttio. Det såg fint ut.

Jag och hon. När vår vänskap var några år ung.

Ett blodkärl som brast

Jag borde verkligen sova. Klockan närmar sig ett, det är arbetsdag imorgon och hemma hos oss kan man tyvärr inte räkna med att få sova ostört de timmar man sover. Så jag borde verkligen sova. Men jag kan inte sluta läsa.

Trots att jag älskar att läsa kan jag i princip alltid sluta läsa, men igår mötte jag min överbok. Jag slutade inte läsa före jag hade läst ut den och när jag hade läst ut den låg jag länge och tänkte på den. Boken heter Ett blodkärl som brast och är skriven av min vän Christa Mickelsson.

För snart två år sedan skrev jag ett blogginlägg om Christas kamp efter den hjärnblödning som drabbade henne ett år tidigare. Den hjärnblödning som tog ifrån henne alla ord och förlamade hennes högra sida. Den hjärnblödning som hon nu har skrivit en bok om.

En bok som jag tycker att alla ska läsa. För den säger så mycket viktigt och bra och sant om livet. Och vi behöver viktiga och bra och sanna tankar om livet.

Tänk att vakna på sin sommarstuga en septembermorgon som en frisk, 33-årig journalist och tvåbarnsmamma. Tänk att åtta timar senare ligga på ett operationsbord och kämpa för sitt liv. Tänk att vakna upp ett par dagar senare och märka att man inte kan säga ett enda ord.

Tänk att komma tillbaka. Tänk att komma igen. Den här boken handlar om vägen dit.

Christa skriver ärligt, öppet och så att det känns. När hon beskriver hur det var att inte kunna göra sig förstådd går något sönder i mig, när hon skriver om hur hennes man fanns där blir något helt igen. När hon skriver om ångestladdade ändlösa kvällar på sjukhus gör det fysiskt ont i mig, när hon skriver om framstegen som småningom förde henne ända dit där hon är i dag gör det fysiskt gott i mig. Just spänningen mellan mörker och ljus och hopplöshet och hopp är en av de starkaste styrkorna med boken. En annan är spänningen mellan det krasst odramatiska och det svindlande förundrande. Den spänningen älskar jag.

Christa. I den bästa av världar hade du aldrig kunnat skriva den här boken, för i den världen hade ingen hjärnblödning funnits. Men nu lever vi i den här världen och här finns hjärnblödning och då tänker jag att det absolut bästa du kunde göra var att skriva den. Det säger så mycket om dig att den här boken finns. Du gav aldrig upp. Du nöjde dig inte med en medförfattare. Det bevisar att du är precis så modig och viljestark som jag tänkte att du var när jag lärde känna dig för ett halvt liv sedan.

I epilogen – som faktiskt var min personliga favoritdel i boken och som jag redan har läst på nytt – skriver Christa så här: Ibland tänker jag att jag har fått en uppgift, ibland tänker jag absolut inte att jag har fått en uppgift.

Jag tror att Christa alltid har haft och också nu har en uppgift. Jag tror att vi alla har det och att den uppgiften långt handlar om att leva det liv som blir vårt med största möjliga kärlek och generositet. Inget liv blir någonsin som planerat, men några liv blir det ovanligt lite. Att leva också ett sådant liv med så mycket kärlek och generositet som Christa gör är stort. Kanske störst.

Läs boken. Beställ den till exempel här.