På hal is

För nio år sedan började en resa. Jag hade en karta. Jag hade en kompass. Men jag märkte ganska tidigt att kartan i min hand inte på något sätt kunde göra verkligheten rättvisa. Och jag insåg ganska tidigt att jag ju faktiskt inte kan använda kompass. Jag klev ut på hal is. På okänd mark. På farligt vatten.

Jag blev förälder.

Lite senare märkte jag att kartan inte kunde göra verkligheten rättvisa eftersom ingen karta i hela den här världen kan avbilda storheten och kärleken. Lite senare insåg jag att jag inte behövde den där kompassen som jag inte kunde använda, att en instinkt starkare än allt kickade in och guidade mig mer rätt än någon kompass någonsin kunde göra.

Jag blev förälder.

I dag firar jag det. Lite grann. Allra mest firar jag förstås min Ingrid. Min älskade dotter. Hon är smart, rolig, nyfiken, eftertänksam och påhittig. Hon bryr sig om andra människor och hennes mjuka hjärta, goda vilja och starka känsla för det som är rätt gör mig glad och stolt varje dag.

Kass Family Portraits by Kavilo Photography-7

Bild: Kavilo photography

Nu ska tjejerna på bilden efterfesta med Gladiatorerna. Den utan synd får kasta första stenen.

Älskar när du är nära mig

Vid läggdags ville han ha dörren till sitt rum på vid gavel. Han flyttade kudden till sängens fotända så att han lätt kunde titta ut ur rummet. Dessutom pekade han ut precis var i vardagsrummet jag skulle sitta. Så att han skulle se mig när han tittade ut. 

– Jag älskar när du är nära mig, förklarade han. 

Och jag tror att han menade det. 

– Jag älskar att du älskar när jag är nära dig, svarade jag. 

Och jag vet att jag menade det. 

Sådant som aldrig landar här

En blogg ger aldrig en hel bild. Trots att jag skriver om brustenhet och misslyckanden och otillräcklighet och besvikelse finns det sådant som aldrig landar här. Livets högsta höjder och lägsta dalar hamnar alltid utanför. Dalar jag kravlat mig upp ur är en annan sak, men från daladjup skriver jag inte. 

Den här våren har det funnits en hel del daladjup. 

Det har funnits höga höjder också. 

Men det har funnits en hel del daladjup. 

Nu hoppas jag på en ganska slätstruken sommar. På gränsen till ointressant och tråkig. De vanliga förutsägbara dagarna är de bästa. Det verkar bli mer och mer så ju äldre jag blir.

Och det låter ju onekligen lite bittert, men det är inte det minsta bittert. Vad större och vackrare kan man säga om ett liv än att de vanliga förutsägbara dagarna är de bästa?

En bebis till

Alltså. De här två. 

– Hon är världens bästa syrra, sa Ingrid när Hilde bara var någon enstaka dag. 

Och hon säger det fortsättningsvis. 

Vad hon önskar sig i 9-årspresent? En ny telefon, lego och en bebis till sedan när Hilde är fyra år. 

Utan Arvid

Att vara utan Arvid några dagar är:

– att vara helt utan syskonbråk 

– att veta att det inte blir problem vid läggdags 

– att inte tvingas jaga någon runt lägenheten 

– att ha fem gånger mindre leksaker på fel ställen hemma 

– att slippa nästan allt tjat

– att inte ha någon som utan lov dukar fram små (eller stora) mellanmål till sig själv närhelst andan faller på 

– att ha väldigt mycket mera lugn och ro än vanligt 

– att sakna och sakna och sakna och längta och längta och längta och veta av hela mitt hjärta att livet är bättre för att Arvid finns och att han helst ska finnas just precis där jag finns


En gång var han mindre. Men inte mindre fin. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

I höst kommer den

Du ska inte tro på allt du läser, men ibland får du tro. Till min stora glädje och ännu större tacksamhet får du tro på det här klippet ur dagens tidning: 


Till den lilla människan intill. I höst kommer den. Jag hoppas så innerligt att du vill att den kommer också till dig. 

Världen ropar på henne

Helsingfors ligger så avsides. Det går inte en morsdag utan att jag önskar att det geografiska avståndet mellan Helsingfors och Österbotten var kortare. Samma sak önskar jag när mina barn fyller år, när det är vändagsfest på dagis och vårfest i skolan. Den som flyttat sitt träd långt ifrån rötterna är inte nödvändigtvis rotlös – men de där rötterna stretchas låååångt utöver det rekommenderade ibland.

I dag borde jag vara på två ställen ännu mer än vanligt. En exceptionell ung kvinna fyller nitton år i dag och samma dag blir hon student. Min yngsta lillasyster får sin vita mössa i Vasa samtidigt som jag sätter 24 mössor på “mina egna” elever här i Helsingfors. Det säger ju sig självt att jag bara måste vara på två ställen samtidigt i dag. 

Min yngsta lillasyster är en av de driftigaste, mest målmedvetna och handlingskraftiga tonåringar jag någonsin mött. Och då har jag ju den stora förmånen att årligen möta många sådana. Hon slår sina fem äldre systrar med hästlängder på de flesta områden som hon ger sig in på. Hennes stora samhällsengagemang och hennes redan nu många förtroendeuppdrag visar på en beundransvärd vilja att förändra och förbättra världen. Hennes utmaning kommer inte att vara att hitta en plats eller en plattform – världen ropar på sådana som hon. Hennes utmaning kommer att vara att välja hur hon vill använda sina gåvor så att de skapar så mycket gott som möjligt. Utan att offra för mycket av sig själv och sina krafter på kuppen. Eftersom världen ropar så desperat på sådana som hon måste hon själv lära sig att dra livsnödvändiga gränser. Och gränser är svåra att dra för den som kan verkligt mycket och vill om möjligt ännu mer. 

I dag kommer hon att få sin examen. Jag är så stolt över henne och ännu mer är jag glad med henne. 

Grattis, älskade Fanny! Dagen är din!


Bild: Matilda Audas Björkholm

När det är bara hon och jag

Mot allt bättre vetande hade jag och Ingrid en dejt i tisdags. Det var dagen då precis allt annat skulle hända och jag ville egentligen bara avboka. Men bland allt det där andra var vår dejt kanske det allra viktigaste. Den var det enda som faktiskt hade gått att avboka och samtidigt det enda som absolut inte fick avbokas.

Priset var att jag satt och jobbade till långt efter midnatt. Och vår dejt var absolut värd det priset.

När det är bara hon och jag berättar hon nämligen saker som hon aldrig annars berättar. När det är bara hon och jag är hon på ett annat sätt än hon annars är. Bubbligare. När det är bara hon och jag ber hon mig ställa fler frågor, annars säger hon oftast att jag ska sluta fråga så mycket hela tiden.

Så länge allt det där kommer fram bara när det är bara hon och jag så måste jag se till att det är så ibland. Det är inte frivilligt, det är livsviktigt för den relation som är vår. Tumistid med barnen blev på inget sätt lättare när två barn blev tre barn men på något ironiskt sätt viktigare.

Jag är så stolt och glad över min förstfödda dotter. Klok, underbar och rolig. Varje dag är jag förundrad över att just jag fick bli just hennes mamma.

Kass Family Portraits by Kavilo Photography-59Bild: Kavilo photography

Världens dåligaste mamma

-Jag tycker du är världens dåligaste mamma, säger han lite kaxigt.

Jag ser i hans ögon att han vill se vad som händer när han säger det. Och det händer inte så mycket. Jag är nämligen lite för trött för att orka föra ett samtal om hur det känns i mig när han säger så. Men också lite för trött för att inte beröras alls av att han säger så.

Vi återhämtar oss snabbt. Vi har blivit bra på det. Bara några minuter senare läser vi Mästerkatten i stövlarna tillsammans. Roas av och förundras över den knasiga katten. Det är uppenbart att vi tycker väldigt mycket om varandra.

Ibland är det så tydligt att den där kaxigheten bara är en show och att det bakom den finns en liten pojke med stora känslor.

Senare samma dag – som faktiskt råkar vara i dag – kommer jag in i hans rum och ser en bild av oss två. Vi ska vara ifrån varandra några dagar från och med i morgon och jag säger att jag ska titta på bilden när jag saknar honom.

Han blir väldigt tyst. Sedan river han bilden ur min hand, kastar sina armar runt min hals och gråter.

-Jag tycker så mycket om den där bilden, snyftar han.

Och när han somnar på kvällen finns bilden på huvudkudden. Den finns närmare honom än de där tre mjukisdjuren som alltid finns med.

En liten pojke med stora känslor.

IMG_1767

Bilden som finns på huvudkudden i natt. Tagen av Matilda Audas Björkholm.

Han har inte svaga stunder

Som förälder får man välja sina strider. Som förälder till handlingskraftiga barn med enorm egen vilja får man välja sina strider med ännu större omsorg.

Men ibland får man inte välja – eller snarare välja bort. Ibland väljer omständigheterna bort en strid som man själv egentligen vill ta. När det är bråttom för att vi ska iväg någonstans kan jag inte ta den där striden som jag egentligen vill ta. Då måste jag bara försöka ta oss ut genom dörren.

Tamburen är nog det rum där jag trampat på flest av mina principer.

Så även denna gång. Vi ska iväg, har en tid att passa. Säkert en läkartid. Stämningen är lite stressig, lite dålig. Absolut inte katastrofal, men jag har säkert haft mildare röstlägen än det jag använder när jag försöker få Arvid att klä på sig skor och jacka.

Och han märker det.

-Du skrek åt mig, säger han argt.

-Nej, det gjorde jag inte, säger jag.

För det gjorde jag inte. På riktigt. Jag gjorde verkligen inte det.

-Säg förlåt, kräver Arvid bestämt.

Jag har inte svårt att be honom om förlåtelse när jag skrikit. Så stor är min tilltro till förlåtelsen. Men jag har svårt att be om förlåtelse för något jag faktiskt inte har gjort. Så stor är min tilltro till förlåtelsen.

Så jag vägrar. Tror i en svag sekund att jag har råd med en sådan strid.

Arvid vet bättre. Han har inte svaga stunder av sådan kaliber. Så han går in i sitt rum och sätter sig på golvet i skräddarställning med armarna i kors. Tittar mig stint i ögonen.

-Jag kommer inte före du har bett om förlåtelse för att du skrek åt mig.

-Men Arvid, jag skrek ju inte åt dig.

Paus.

-Nej, men du har gjort det någon gång förr. För länge sedan.

Och ungefär nu inser jag att jag inte har råd med den här striden. Och ungefär samtidigt inser jag att han kan ha rätt. Månne jag inte någon gång för länge sedan har skrikit utan att be om förlåtelse.

Så jag gör det. Jag ber om förlåtelse för att jag någon gång för länge sedan har skrikit utan att be om förlåtelse.

-Det hjälper, säger Arvid nådigt. Och sedan kallar han in sin pappa på ett likadant varv. Sitter som en liten sultan på sin tron och vinkar in pöbeln som står i skuld till honom.

Fredrik får också be om nåd och sedan går det väldigt bra med skor och jacka. Vi hinner till läkaren.

Vi hinner med strider en annan gång.

IMG_3211

Sultanen och hans kusin.