Fungerar för gamla

Han är så nöjd med inledningen till texten. Jag har inte läst den ännu, men jag väntar med spänning.

– Jag tycker själv att inledningen är jättebra. Men jag vet inte om den fungerar för gamla, säger han.

Sedan finner han sig blixtsnabbt och skarvar i med:

– Och dig!

Vi skrattar båda två. Åt räddningen. Åt sanningen. Vad annat kan vi?

Och i just det mötet finns så mycket av det jag älskar med mitt jobb.

Han är en av mina nyaste elever. För fyra veckor sedan hade jag aldrig träffat honom eller de andra. Fyra veckor som har gått oerhört snabbt samtidigt som det känns lika oerhört overkligt att jag inte visste vem de var för fyra veckor sedan. Dessa roliga, tänkande, fina.

Mitt hjärta var ju redan fullt, det fanns faktiskt ingen tomhet att fylla. Ändå rymdes de in.

Ändå ryms de alltid in.

Advertisements

Ett bränt barn som skyr elden

Det händer ibland att jag skriver ett blogginlägg som jag sedan inte publicerar. För att jag inte vågar. För att jag i någon mån ändå är ett bränt barn som skyr elden och för att jag alldeles för väl minns hur det kändes de där gångerna när jag blev för hårt åtgången.

Om det är fegt av mig? Kanske. Kanske antagligen. Om det är smart av mig? Definitivt.

Jag har nämligen lärt mig känna igen lukten av eld och det lär man sig bara den hårda vägen. Jag har också utvecklat en känsla för om jag i just den här stunden har hud nog så att jag kan offra lite för den goda sakens skull. De gånger huden inte är tjock nog får inlägget vila för att kanske publiceras senare eller aldrig. Jag måste helt enkelt skydda mig själv.

Jag har nämligen aldrig varit gjord av teflon. Jag är tusen procent gjutjärn. Jag suger  i mig allt och släpper ifrån mig inget. Och vi som är sådana måste lära oss att skydda oss själva, för i mötet med teflontyperna har vi inte en chans.

Jag har just avslutat det där inlägget som jag egentligen borde publicera i dag. Det där inlägget som ni kanske får läsa någon dag. När jag är modigare eller dummare eller har fått ett stänk av teflonspray.

Bara hon

Mellan tio och kvart över fyra i fredags hoppade de andra på tåget. Och sedan var det bara vi kvar. Hon och jag.

Jag och Hilde har haft tumisveckoslut och jag tror bestämt att det var vårt första någonsin. Och jag hoppas minst lika bestämt att det inte var vårt sista.

När man har både stora och små barn tror jag det är viktigt att dela på sig ibland. Jag tror att de stora barnen ibland behöver få paus från den minsta och få göra stora saker utan att ta hänsyn till sovtider och en annan människas totala oförmåga till stillavarande. Jag tror också att vi föräldrar ibland behöver få paus från att använda många helt olika slags föräldramuskler samtidigt. Det är utmattande att förhöra någon på ordförhör i finska samtidigt som man försöker förhindra att någon annan länsar köksskåpen. Att sjunga Tänk om jag hade en liten liten apa samtidigt som man man för ett samtal om huruvida tioåringen kan få 3G till telefonen. Eller om huruvida femåringen kan få en drönare när han blir sexåring.

Det här veckoslutet har jag varit helt och hållet småbarnsförälder och har fått vila från det andra. Fredrik har sluppit blöjbyten men har fått ta andra smällar. Vi har båda fått vila. Vi har nog alla fått vila.

Jag är dessutom oerhört förtjust i Hilde. Hon blir liksom ännu tydligare när det är bara hon.

Hon och jag.

Min största komplimang

Jag stickar långsammare nu än för ett år sedan. Eller så bara mindre. Men det är fortfarande något jag älskar och tanken på att levde trettiotre år i tron att jag varken kunde eller ville sticka är något av en sorg.

Mitt senaste alster gick till Hilde. Hon vägrade sin nya tröja i början, men nu storgillar hon den. Och via den här tröjan fick jag min största komplimang som stickare när en på dagis (en vuxen!) först inte trodde mig när jag sa att jag har stickat tröjan själv.

Väldigt fin. Lite tröjan, mycket Hilde.

Mysa

Flera gånger om dagen kommer hon fram till mig, tar min hand och säger uppfordrande:

– Mysa, mysa.

Sedan drar hon mig till en säng eller soffa och vill ligga där och kramas.

Jag säger inte att det här och bara det här är livet. Men jag säger att livet är bland annat det här. Till och med de gånger som min myslust är helt icke-existerande blir jag tagen av hennes ljuvlighet och tackar Gud för att hon är min.

Själviskt

Jag läste artikeln när den var nästan ny och hade två ynka kommentarer. Allt fler väljer ett liv utan egna barn. Intressant, tänkte jag. Ryckte på mina mentala axlar och somnade.

Några timmar senare såg jag artikeln igen och då hade den fått betydligt fler kommentarer. I nuläget har den 62 stycken. Och jag tänker att det i sig är en berättelse. En berättelse om att folk nu går i försvarsposition. Då har vi mycket att säga.

Ord som själviskt och egoistiskt används frimodigt i kommentarerna. Det är själviskt att välja barn, säger en. Det är själviskt att välja bort, säger nästa.

Och båda har ju rätt. När det kommer till så livsavgörande och oåterkalleliga val som barn eller icke-barn kommer ytterst få av oss att välja det som är bäst för någon annan. Vi kommer att välja det som känns bäst för oss själva. Vi kommer att välja själviskt. Principer möter sin överman när besluten är sådana som kastar om precis allt.

Jag har själv valt ett liv med barn. Det var ett ytterst själviskt val. Livet med dem har visserligen gjort mig mindre självisk, men det ändrar inte på det faktum att jag valde att öppna mitt liv för barn för att jag själv ville ha barn.

Jag har absolut inget behov av att försvara mitt val. Och jag har ett ännu mindre behov av att anklaga någon annan människa för hennes. Jag förstår alla oss som vill ha barn och jag förstår alla dem som inte vill. Ett rikt, meningsfullt och gott liv kan se ut på så många olika sätt. Det kan innehålla barn. Det behöver verkligen inte göra det.

Men vi. Vi behöver bli bättre på att vila i våra egna val utan att klanka ner på andras.

Mina val. Men utom min kontroll. För samtidigt som fler än förr väljer bort barn är världen full av människor som valt barn men inte har fått dem. Det får vi inte heller glömma när vi slänger ur oss ordet självisk.

Bild: Maria Hedengren

I en föränderlig värld

Han tycker fortfarande att skolmaten är god. Ärtpurésoppan i tisdags var fantastisk. Och den fisklåda som ingen i Ingrids klass och ingen annan i hans förskola uppskattade var jättegod. Inte en enda dag har skolans mat gjort honom besviken. Att det tär på mitt redan sargade kökssjälvförtroende väger löjligt lätt i jämförelse med att han är mätt och glad alla dagar.

Avskeden på morgnarna är fortfarande knepiga. Men numera är det darr på läpp och inte hjärtskärande gråt. Han får en plats i en famn alla gånger det behövs, vilket är ovärderligt. Och ja, vi äter fortfarande en liten chokladbit varje eftermiddag för att uppmärksamma ännu ett smärtfritt farväl. Och ja, vi kommer förstås att sluta snart. Senast när han börjar gymnasiet.

Det går alltså bra i förskolan. Men hans själ är lagd åt det hållet att det går bäst när det är som vanligt. Alla extra guldkanter – sådana som många andra barn, till exempel hans storasyster – jublar över rubbar hans cirklar. I går var han nervös hela morgonen för att han skulle läsa böcker och spela brädspel med sina vänelever i trean. “Di e så stooola”. Och nu i dag har han vaknat halv sex, åtminstone delvis för att de ska på utfärd med tåg.

Han älskar trygghet, vanlighet och förutsägbarhet. Tycker om när allt och alla är som de brukar. Också sådan får en människa vara i en föränderlig värld.

En ovanlighet han trots allt uppskattar stort är cafébesök. Det här var en av sommarens bästa stunder.

När någon frågar hur det är

Att leva nära andra människor är att säga:

– Jo, tack det är jättebra!

när någon frågar hur det är.

Och mena det. För så är det. Med mig.

Men att leva nära andra människor är att samtidigt känna att det är fruktansvärt orättvist, mörkt och hårt. Och så spännande att man bara kunnat ytandas de senaste dagarna. Och så hoppfullt och ljust och stort.

Allt det där är också sanningen om hur det är just nu.

Hildes gudfar

Det var en gång ett bröllop som vi var bjudna på. Hildes gudfar var brudgum och en av de ljuvligaste människor jag någonsin träffat var brud.

Det finns väldigt mycket gott att säga om Hildes gudfar. Det är väl bland annat just därför han är gudfar. I ett tal på festen berättades det om hur gudfaderns kämppis en gång kom hem med en hemlös man som de bjöd på mat och husrum. I samband med mannens vistelse i deras hem erbjöd sig gudfadern att klippa hans tånaglar. Och gjorde det.

Och jag tänker att det säger allt som behöver sägas om honom.

En sådan man vill man ju ha som gudfar till sina barn. En sådan man vill man ha som vän. En sådan man vill man ha i sitt liv.

Så tacksam över att vi får allt det. Och så glad över att han nu får vara herr E.

Också tacksam och glad – men i mindre skala – över att vi känner deras bröllopsfotograf så väl att vi fått bilder sända direkt till oss. Min syster Matilda Audas Björkholm har fotat.

Vissa sår läker aldrig

Jag är en sucker för gemenskap. Tillhörighet är mitt mellannamn. Jag är dessutom en sådan där sällsynt vuxen som tycker om lekar och tävlingar.

Men jag gick inte på min egen gulnäbbsintagning när det begav sig för femton år sedan. Och aldrig ångrade jag det. Inget där gjorde gruppen så sammansvetsad att jag som inte var där för evigt stod på utsidan. Men jag kan sörja att det var så självklart för mig att inte gå. Att jag som tycker om lekar och tävlingar, heter Tillhörighet och är en sucker för gemenskap visste att jag hade det bättre hemma.

Vägen till gemenskap måste faktiskt inte gå via förnedring, det finns betydligt roligare och vackrare vägar. Och vägen dit borde absolut aldrig någonsin gå via att den som inte vill dricka alkohol känner sig pressad att göra det.

Bättre kan vi.

Väl?

De här veckorna är många ungas första veckor någonstans. Många av dem drömmer om gemenskap och längtar efter tillhörighet. Alla vi som har deras första tid i våra händer måste ta vårt ansvar. Vissa sår läker väldigt långsamt. Vissa sår läker aldrig.

Bättre kan vi.

Absolut.