När Fredrik är med

Jag är ganska dålig på finska. Jag är ännu sämre när Fredrik är med. Då vilar jag i att han kan föra också min talan. Jag behöver liksom inte. 

Jag är riktigt dålig på lokalsinne. Jag är ännu sämre när Fredrik är med. Då vilar jag i att han hittar också min väg. Jag behöver liksom inte. 

Men det spelar ingen roll att jag har dålig koll på partitiv och adresser, för på alla andra sätt blir jag bättre när han är med. Han tror så mycket på mig. Han uppmuntrar mig och han är stolt över mig. Han ser mina styrkor och bekräftar dem. Han ser mina svagheter och utmanar dem. Han för mig alltid åt ett bättre håll. Han tror att jag kan nästan allt jag vill kunna. Han hävdar till och med att jag är ganska bra på finska. 

Vad det har gjort med mig, att få dela mitt liv med en man som han? Det är nästan omöjligt att säga hur mycket det har gjort men det är helt omöjligt att säga något annat än att det har gjort mycket.

Mycket av det jag är i dag är gener. Mycket är bardom. Och väldigt mycket är Fredrik. 

Vi får vila i varandra, slipas mot varandra och formas av varandra. Bäst är vi tillsammans. 

Advertisements

En slags förklaring

I fyra år har ett barn bott hos oss ett veckoslut i månaden. Jag har skrivit om det ett par gånger och många läsare har frågat om hur det är att vara stödfamilj. 

Jag tycker det är svårt att förklara, men viktigt att försöka och i dag gav Arvid en slags förklaring som jag vill dela med er.

Han talade i dag om sin höstresa. Fyra dagar var han ensam hos fammo och faffa. Det var en rolig resa, berättade han. Men han saknade oss. Jag – som antingen: 

a. aldrig någonsin lär mig

b. ständigt hoppas på bättre tider 

c. helt saknar självbevarelsedrift 

frågade vem av oss han saknade mest. Trots att jag ju visste – det vet ni också vid det hör laget – att han skulle svara Fredrik. 

– Nå, allra mest saknade jag ju Nicholas, svarade Arvid.

Som om det var det mest självklara som finns. Att han som bara finns hos ibland är den som saknas mest. 

Vi tänkte på många saker när vi funderade på att bli stödfamilj och gick utbildningen typ 2006. Och vi tänkte på ännu fler saler när vi slutligen tackade ja till att verkligen bli det sommaren 2013. Men vi tänkte nog inte på att vi på det sättet skulle kunna ge våra barn någon att sakna mest. Det var en oväntad bonus som jag inte hade räknat med. 

Om du också har tänkt och funderat; bli! Jag vet inte vilka oväntade bonusar som väntar på dig, men jag tror mig veta att det finns sådana. Vi har så mycket att vinna och så lite att förlora på att öppna våra dörrar och hem. 

P.S

Han önskar sig också en drönare. Helst inte en begagnad. Och så har han pratat om att ha paprikatema på sin fest. För han älskal paplika.

Det är omöjligt att inte älska honom. Min fina, fina Arvid


Bild: Matilda Audas Björkholm

En lång, seg och plågsam väntan

Jag fyllde år för 83 dagar sedan. Om jag har räknat rätt alltså, det spelar inte så stor roll att jag tänker räkna igen. Så gott som varje liten dag som gått sedan dess har Arvid frågat hur länge det är kvar till hans födelsedag och så gott som varje liten dag har svaret fyllt honom med sorg. En människa som kan börja gråta vid tanken på att buu-klubben är tio minuter bort kan ju inte förväntas hantera en nittio dagars väntan med heder i behåll.

Jag minns att jag tyckte att vi hade nått någon slags milstolpe när det var mindre än femtio dagar kvar. Jag minns att Arvid inte tyckte det.

Det har varit en lång, seg och plågsam väntan men nu äntligen finns hans födelsedag faktiskt kring hörnet.

Den blivande femåringen har stora förhoppningar och önskar sig bland annat:

  • en dator
  • en ipad
  • en telefon
  • kryckor

Enligt en dagiskompis förälder har han också framfört önskemål om skridskor. Snacka om att inte ha koll. Alls.

Hur som helst ser vi fram emot födelsedagen. Det blir en festens och glädjens dag för oss alla. Vi ska njuta hela dagen.

För dagen därpå är det trehundrasextiofyra dagar kvar till hans födelsedag och då kommer festen definitivt att vara över.

IMG_3998

Bild: Matilda Audas Björkholm

Naken med främlingar

Det är nästan ett år sedan jag besökte en simhall senast. Med andra ord är det nästan ett år sedan jag duschade med främlingar senast. Var naken med främlingar senast.

Då senast, för nästan ett år sedan var jag höggravid och det var egentligen ganska lätt att acceptera den kropp som var min. För den var ju inte riktigt min. Jag kände mig som en val – ja. Men jag visste samtidigt att min kropp inte var så pjåkig för att vara gravid i vecka 30-någonting. 

I dag var det inte riktigt lika lätt att acceptera. Jag ska inte föda barn om en månad. Vad kan jag då skylla mina skavanker på? 

Svaret är att jag inte kan skylla på någonting alls. 

Men svaret är också att jag inte vill skylla på någonting alls. Och att jag inte heller måste.

Att räkna upp ursäkter för att min kropp ska få se ut som den gör är att samtidigt räkna upp krav på andras kroppar. Om jag säger att min kropp är helt okej för en 34-årig trebarnsmamma antyder jag ju samtidigt att en 24-årig nollbarnsmamma borde ha en bättre kropp än min, en mindre pjåkig än min. 

Och sådant vill jag faktiskt inte antyda. Sådant tror jag ju inte ens på. 

Min kropp är bra. Inte för att den är tillräckligt gammal eller har burit tillräckligt många barn.

Den är bra för att den är.

Visste vi?

Visste vi hur bra vi hade det? tänker jag när jag ser bilder från sommaren som gick. Bilder tagna i det där galna sommarhuset, bilder från vistelsen i Sverige, bilder från bröllop och läger och dagsutflykter. Men främst; bilder på de människor som fattas mig alla de dagar som inte är lediga dagar. 

Visste vi hur bra vi hade det? När vi hade varandra nästan hela tiden? 

Jo. Vi visste. Det gick ju inte en dag utan att någon av oss sa; fatta hur bra vi har det. Lika ofta sa vi: fatta hur bra de har det och syftade på barnen som lekte och lekte och lekte också dag 47 med kusinerna. 

Vet jag nu? Hur bra jag har det? Inte av samma orsaker som i somras, men av andra också bra. 

Vi är friska. För varje år – ibland för varje månad – förstår jag mer om hur enormt avgörande just det är. Vi tycker om varandra. Mycket, dessutom. Vi har mer tid tillsammans än vi brukar och vi ser det som en bra sak. Vi har en vardag som mer än fungerar även om varje sådan vardag kommer med skavanker. 

Så jo. Vi vet. Varje dag är vi tacksamma. Varje dag vill vi fortsätta vara det. Om vi kan tacka för det vi har redan när vi har det har vi vunnit så mycket. Den som ser det goda först när det tas bort förlorar lika mycket. 


Fatta hur bra de hade det. Fatta hur bra de har det. Vi har det. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

Längst bak i kyrkan

Min plats i kyrkan är längst bak. Det blir lätt så bär min man leder gudstjänsten och vi har en bebis med oss. Jag sitter helt enkelt där leksakerna och golvytan finns. Eller sitter och sitter. Jag står ofta, går ofta, lyfter bort bebis från villovägar ännu oftare. Min plats i kyrkan är inte den plats som bäddar bäst för gudsmöten, om vi säger så. Men min plats är den plats som är möjlig just nu. 

Jag erkänner. En del av mig längtar tillbaka till en helt annan plats. 

Men en annan del av mig älskar att sitta på bakbänken i kyrkan. Med ett halvt öga på Hilde har jag ett och ett halvt öga kvar att ägna åt ryggar och bakhuvuden på de människor som har kommit att bli familj. Jag fylls av tacksamhet över att de finns och över att vi hör ihop. Det finns så många där som jag tycker så mycket om. Inte nödvändigtvis för att vi klickar så där naturligt, men för att vi hör ihop så där övenaturligt.

Jag ber för flera av dem under gudstjänstens gång. Att jag får syn på dem från min bakbänk blir en påminnelse om att be. Jag känner vid det här laget mångas mest innerliga böner – de har som sagt kommit att bli familj. En del ber jag för utan att jag har en aning om vad de kämpar med. Jag litar på att Han vet. Mina böner delar jag med den Gud som jag har nåden att få tro att lyssnar.

Och jag inser att min plats längst bak faktiskt inte är så pjåkig. Den är betydligt mer än möjlig. 


Med några av dem jag hör ihop med. 

Systerskap

De förföljer mig, bibelns Marta och Maria. De dök upp för två veckor sedan på församlingshelg, för en vecka sedan på gudstjänst och i dag på kvinnokonferens. Lite får jag förstås skylla mig själv. Den som söker sig till kyrkan tar ju risken att bli hittad av en biblisk person.

De lämnar mig inte, de där systrarna. Kanske för att systrar är något av det viktigaste och mest definierande jag själv har eller kanske helt enkelt för att jag ser den goda strävan i dem båda. För att jag ser bristerna i dem om möjligt ännu mer. För att jag ser dem båda i mig själv. 

Jag har mera Maria i mig, Martan i mig är inlärd. Båda kommer med sina arvsynder, men jag bär latheten bättre än bitterheten och därför är det kanske tur för alla att det är Maria som är min tendens. Just jag är roligare och lättare att ha att göra med när jag känner mig lite för slarvig än när jag känner mig lite för flitig. Men oj, så världen behöver dem/er som av födsel och ohejdad vana är mera Marta. 

Vi har så mycket att lära av varandra.

Jag har kvinnokonferensat i dag. Inte lika mycket som jag ville, men så mycket som jag kunde. Vi var en brokig skara kvinnor – en vildvuxen bukett ängsblommor – som samlades kring något större än vi själva. 

Vi har så mycket att lära av varandra.

En kvinna som tyvärr inte finns på den här bilden fick en vision och bar den hela vägen. Arbetade målmedvetet och outtröttligt. För att vi andra skulle få den här dagen. En dag av gemenskap, uppmuntran och systerskap. Tack, Elina! 

“Bara” förälder

Jag minns hur skönt det var att få börja jobba mitt i oron för Hilde. Oron blev lättare att bära när jag också fick bära lektionsplaner, elevtexter och wilmameddelanden. När jag bar “bara” henne blev bördan liksom för tung.

I dag är jag “bara” förälder. Och då blir sorgen stor när ett barn fräser:

– Du har förstört hela min dag!

och ett annat barn målar med kulspetspenna över hela sin överkropp.

Det enda jag skulle kunna sätta på min CV från den här dagen är att jag inte har höjt eller ens vässat rösten en enda gång under hela den kvällsrumba som i skrivande stund inte är över.

Och det är i sanning en prestation värdig vilken CV som helst.

img_3672

Det är som det är. Vi är som vi är.