200 dagar

Den här dystert mörka måndagen i november kom att bli den dag då jag sprang fem kilometer för tvåhundrade dagen i rad. I din bok är det kanske ingenting, i min är det rätt mycket.

Det här springprojektet kostat mig förvånansvärt lite. Att skapa en vana är lätt, att hålla fast vid den är ännu lättare. Men aldrig någonsin hade jag kunnat tro att hälsan och livspusslet och allt annat skulle möjliggöra tvåhundra springdagar i sträck. Jag är så tacksam. Tänk att den här stackars kroppen – den som i så många år alltid var lite för stor och lite för fel – hade det i sig.

Jag slutar förstås den dag då jag inte kan springa. Men tills den dagen kommer lär jag fortsätta. Det här mår jag alldeles för bra av för att sluta. Livet har lärt mig att hålla fast vid det som får mig att må bra. Därför fortsätter jag tills jag tvingas sluta. Det kan vara imorgon och i så fall är det så. Men också idag fick jag springa och jag vet det så väl;

att ingen av de dagar då jag kan springa fem kilometer är helt och hållet fruktansvärd. Det finns rätt många tecken på stor nåd i precis alla de dagarna. Må jag alltid se det.

Osannolikt

Mitt some-flöde är väl som de flesta andras. Det mesta är lätt att bläddra förbi, men ibland dyker det upp rent guld. Ibland i form av information om en kurs i sagodans. Jag förklarar upplägget för Hilde och undrar om hon är intresserad.

OM hon är. Hon sträcker ut armarna så långt hon bara kan och utbrister:

– JA!

– Det är i en gympasal… börjar jag.

– Jag ÄLSKAR ju gympasalar, avbryter Hilde.

– Jag vet, bekräftar jag och frågar om jag ska kolla om det finns plats för henne i gruppen.

– Ja! Tack, mamma! säger Hilde med stor glädje och lika stort allvar och eftertryck.

Någon dag senare går hon på sin första lektion i sagodans. Jag är lite nervös, det är ju en helt ny grej med helt nya människor och så är det ju det här med synen. Hilde själv är inte det minsta nervös, hon går in med sin vattenflaska och vinkar hejdå.

Och jag undrar som så många gånger förr hur mina barn kan ha allt det mod jag aldrig riktigt haft.

En knapp timme senare öppnas dörren till gympasalen – en sådan som hon älskar – och Hilde tågar ut tillsammans med sin grupp och sina ledare. När hon går förbi mig på väg mot omklädningsrummet vinkar hon med ena handen.

– Mamma, jag har haft jätteroligt! säger hon.

Det finns så mycket ljus och glädje i vår lilla Hilde. Och så enormt mycket tacksamhet. Hon fyller vårt liv med så mycket ljus och glädje, vår lilla Hilde. Och med så enormt mycket tacksamhet.

(Jo, jag vet. Hon uttrycker sig helt osannolikt. Som en karaktär i en bok. Men hon talar verkligen på det sättet ibland. Helt osannolikt. Helt osannolik.)

Ofta nej

Jag säger så ofta nej. Det gör mig knappast unik bland småbarnsföräldrar, men det gör mig knappast speciellt rolig heller. Så ibland går jag mot det där instinktiva nejet och nästan chockerar både mig själv och frågeställaren på kuppen.

– Mamma, kan du och jag se ett avsnitt av något program ikväll och äta något gott till? frågade han idag.

Inombords nästan avgrundsvrålade jag NEEEEEEEEEEEEJ! Vad tror du? Ett avsnitt och något gott till? En helt vanlig torsdag?

Men jag testar och säger ja.

Och så ser vi ett avsnitt av Mumindalen. Och äter glass. En helt vanlig torsdag och har det helt underbart.

Jag tror bestämt jag ska börja säga ja lite oftare.

Från en annan gång när jag sa ja. Och vi hade det helt underbart.

Ovissheten

Jag minns vad jag tänkte i våras. Om någon bara kunde ge mig ett slutdatum skulle jag fixa det här. Jag skulle kunna bita ihop om jag bara visste hur länge jag måste göra det.

Men om någon skulle ha sagt åt mig i början av april att coronan skulle sätta alla möjliga käppar i alla möjliga hjul också sju månader senare utan slutdatum i sikte… Nej, jag skulle nog inte ha velat veta. Redan då talades det väl om en andra våg, men jag ville nog inte ta det till mig. Orkade inte. Kunde inte.

Ofta är det ju nåd att inte veta. Vi säger oss ofta avsky ovissheten mest, men jag undrar nog. Vissheten är ju egentligen härlig bara om den är just härlig.

Någon dag ska vi alla ta vårt sista andetag. Någon dag ska alla vi älskar göra det. Jag tror de flesta av oss mår bäst av att få gå omkring och räkna med att det andetaget troligtvis tas rätt sent, medvetna om att det kan vara redan imorgon.

Vad vi har imorgon eller om en månad eller ett år eller tio vet absolut ingen av oss. Några gånger i ett liv ritas hela kartan om och när det händer i vårt eget liv vet vi inte. Och jag tror det är bäst så.

Jag tror det är nåd så.

Väldigt gemensamt

De människor som är våra barn är väldigt olika varandra, men några egenskaper har de väldigt gemensamt:

– de har extremt starka röstresurser (jag hoppas verkligen att de kommer till nytta och välsignelse någon gång för det har verkligen inte bara varit roligt alla stunder alla dagar)

– som små har de varit totalt värdelösa på att ta emot tillsägelser

– som små har de fått en rejäl kulmage efter varje bättre måltid (ibland också efter sämre, och NEJ det är inte bara sådär lite som typ alla små barn har – vi talar blivande trillingmor i vecka 41)

– de tycker jättejättejättemycket om Fredrik och har uppenbarligen alla en lång eller ännu längre period då de ofta vill poängtera att de gillar honom mer än mig

Hilde var som riktigt liten riktigt mamis, på ett sätt som ingen av de andra någonsin hade varit. Sedan dess har hon verkligen varit bådas, tills typ förra veckan när hon över en natt blev Fredriks.

– Pappa är min bästis, förklarade hon. Och så var det med det och så har det fortsatt vara. Hon kallar honom numera bästis ungefär lika ofta som hon kallar honom pappa.

Jag tänker mig att de där två snart har halsband med halva hjärtan och matchande kläder. Det senare har de förresten redan. Sedan Hilde fick sin nya bästis har hon haft Liverpool-kläder klart oftare än vanligt.

En annan gång då de matchade. Bästisarna.

Fars dag

Varje fars dag blir jag lika tagen av hur många världens bästa pappor det faktiskt finns. Tänk att så många barn – både yngre och vuxna barn – får känna att just deras pappa är den bästa i världen.

Samtidigt tänker jag på alla dem som aldrig skulle kunna använda sådana uttryck för att beskriva den pappa som är deras. Och på dem som inte kan använda sådana yttryck för att beskriva den pappa som är deras barns pappa.

Sorgen i det alla dagar. Sorgen i det just den här dagen.

För mig är det här med pappor och fars dag samtidigt både helt oladdat och helt superladdat. Ibland är det ju så. Någonstans inne i mig finns ett litet barn vars morfar kom till dagiset för att göra stentroll när alla andras pappor kom, på en tid när det var så att alla andras pappor kom. Men mest av allt är jag idag tacksam för att vägarna till en pappa kan se så olika ut och för att mina barn har en så sanslöst fin pappa, för att de använder uttrycket världens bästa och menar det när de beskriver honom.

En av dem lyfter i sitt farsdagskort fram att pappa är bra på att spela pippispel och vara med mamma. En annan önskar att han skulle vara proffsspelare och vill hälsa att han är bäst. En tredje kallar honom hjälpsam, omtänksam, inspirerande och cringe.

Så låter det hos oss fars dag 2020.

Den här bilden är tagen i augusti 2018. Den säger så mycket om min Fredrik och den pappa han är. Mer om berättelsen bakom bilden kan du läsa här. Glad fars dag, min älskade. Tänk att det är just du som är just mina barns pappa. Ingen är gladare än jag.

Ilskan har flödat

Ledig dag med familjen. Så härligt i teorin och ibland också i praktiken. Men eftersom den här dagen började för tidigt för fyra av fem av oss har just den här lediga dagen med familjen inte riktigt kommit till sin rätt. Om jag hade fått en euro varje gång någon varit arg på mig idag skulle jag vara rik. Faktum är att jag skulle kunna leva rätt flott också om jag bara fått tjugo cent per gång någons ilska varit riktad mot mig.

En sådan dag.

Trots att ilskan har flödat men inte gett mig en enda cent känner jag mig lika rik som jag faktiskt är. Att få ta just de här typernas dåliga humör är en gåva, även om det är en gåva som stundvis frustrerar, irriterar och tröttar ut. Att få ha dem alla hos mig är stort.

Jag vet det så väl just nu.

Den här bilden är en av ytterst få som tagits med min telefon idag och den får illustrera den här dagen. Det är med stor sannolikhet Hilde som tagit den. Jag känner mig ungefär lika pigg och på gång som pappa Gris på bilden.

Hundra liv

Enligt min dotter, som har klart bättre koll än jag, skrev Billie Eilish låten I love you efter att en vän dött.

Idag har min dotter och hennes bästa vänner sjungit just den låten i kyrkan. Det var så fint men mitt hjärta har gått sönder och det gör så ont samtidigt som jag vet att hjärtat klarar sig.

Idag har jag därför storgråtit på både buss och tåg i olika delar av Finland så konduktören kom in och frågade om jag är okej.

Och jo. Jag är okej.

Idag har jag också fått hänga lite med båda mina Helsingfors-bästisar, träffa min kära kollega, köpa julpynt på Stockmanns julavdelning och delta i en och en halv live stream å jobbets vägnar.

Att en enda liten dag kan rymma så mycket. Det känns som en vecka sedan jag åt frukost i ena bästisens kök. Denna dagen ett liv, sa farbror Melker en gång. Denma dagen hundra liv, säger jag.

Paus

Det var en gång en tid i mitt liv när vi hängde massor. En gång i veckan. Tur och retur. VR och jag. Man kan lugnt säga att coronan kom mellan oss och att vårt förhållande fick en lång paus.

Idag har vi återförenats. Och jag kom ihåg hur de där ensamma timmarna på tåg är mina absolut bästa läsa-jobbgrejer-timmar. Och jag kom ihåg hur gott det gör att få vara helt ensam en stund ibland. De stunderna är lite för få just nu.

Sedan tog jag lokaltåg P till en station hyfsat nära bästa vänner och fick återförenas med dem också. Att komma hem till dem är att komma hem.

Det här har på många sätt varit en fin dag. Jag behövde på många sätt en fin dag.

Tack.

VR och jag 2020.

Något av det mest overkliga

Ikväll kunde jag skriva ett inlägg om det som hände ikväll. Om något av det mest overkliga jag varit med om i mitt liv som Ingrids mamma. Varje ord hade varit sant.

Men ikväll kan jag också skriva ett inlägg om något som också hände ikväll och som är helt overkligt fint; att ens barn har vänner som har helt fantastiska föräldrar. Att få veta att det är ljuvliga och godhjärtade och kloka människor som har format ens barns vänner är så värdefullt. Jag är så tacksam.