Förbjudet enligt lag

Det sägs ju ibland att det tråkigaste som finns är att läsa om att andra människor är stressade, men det finns något ännu tråkigare; att läsa om att andra människor är sjuka. Det här inlägget är det tråkigaste som finns. Grattis!

Vi är alltså fortfarande sjuka. Sjuka är det nya normala. När jag i dag åkte till apotek och butik kände jag ett enormt främlingskap med alla människor som inte hostade och snörvlade och hade sig. Vad är de gjorda av? Jag körde förbi några människor som var ute och sprang och jag kunde – och kan – inte för mitt liv begripa att det brukade vara jag. Att det lär vara jag någon gång igen är i skrivande stund helt uteslutet.

Jag är inte frisk men jag är friskast och jag är därmed den som får försöka hålla det här skeppet något så när flytande. Men det är inte lätt. Vårt gäng är i ödsligt skick. Det är alltid någon som hostar. Vi hostar liksom i kanon och i stämmor, ibland hostar tre personer exakt samtidigt. Alla föll till sist. Vissa föll djupt och Fredrik djupast.

Jag vill inte ens tala om natten som gick. Jag somnade ett och blev sedan väckt klockan fyra av er feberyrande Arvid. I tre timmar yrade han om att han ville stiga upp och om att han ville åka hem. Sedan fick jag äntligen honom att ta värkmedicin och han somnade om. Jag slängde också in en värktablett och lyckades sova en liten stund innan Hilde väckte mig.

I dag har vi levt på skärmtid, yoghurt, burana, blåbärssoppa och majschips. Fredrik har bara överlevt.

Jag sa i förrgår att det nya året kunde ha börjat sämre. Och jo, det kunde det. Ingen av oss är ju allvarligt sjuk och ingen av oss är saknad i norska fjäll. Det är också någons nya år.

Men jo, det nya året kunde ha börjat bättre. Också.

Småbarnsföräldrar borde aldrig bli sjuka. Det borde bara förbjudet enligt lag.

Den här bilden är inte tagen i dag. Men i den här tröjan lever jag mina sjukdagar.

Advertisements

Begränsad koll

Hon må ha en rätt begränsad koll på sin omvärld, men när hon ser symbolen nere i hörnet på bilden utbrister hon:

– Liverpool!

Till och med när hon har feber för femte dagen i rad.

Sämre

Jag har ylletröja och yllesockor och långbenta pyjamasbyxor och ligger under ett täcke och tror att jag ska förgås av köld. Den hetta vi anade i Hildes panna sent på nyårsafton har flyttat in också i mig och Fredrik. Tre av fem är alltså däckade och jag tror att det är den värsta tänkbara kombon om det ska vara just tre av fem.

Jag ägnar halva min tid åt att stöta fram djupa suckar (sådana jag brukar bli irriterad av att Fredrik stöter ur sig när han är sjuk) och andra halvan åt att tacka Herren för att det inte är magsjuka. Arvid ägnar halva sin tid åt att samarbeta så väl att Jesper Juul kunde få rätt och andra halvan åt att bevisa att han kanske aldrig kan ha ett jobb.

Det nya året kunde ha börjat både bättre och sämre. Kan vi ju konstatera. Aldrig förr har en höst och vinter bjudit på så många sjukdagar. Jag kunde ha fyllt den här bloggen med beskrivningar av symtom och vardagslidande.

Men jag har försökt välja att inte. För vårt lidande är litet och våra prövningar futtiga. Också här i min feberfrossa vet jag det så väl. Jag lär vara bättre senast i övermorgon och i springskick om en halv vecka. Hur många kan säga det?

Nej, just det.

Det nya året kunde ha börjat sämre. Betydligt sämre.

2018 i bilder

Året började starkt med att han ville se ut och heta som Marcus och Martinus.

Januari var min och Hildes sista månad hemma på tumis.

Jag tycker mig minnas att det var en bra tid.

Jag stickade min första tröja i slutet av januari.

Jag gick på Disney on ice för tredje gången och jag gillade för tredje gången.

Jag gick på Marcus & Martinus för första gången. Och troligtvis sista.

På sportlovet i medlet av februari besökte vi traditionsenligt Umeå. Klättrande bland annat på vägg.

Sedan kom ljuset och våren. En dag när jag kom hem hade Iitu köpt tulpaner. Iitu = lätt att älska. ❤️

Det blev påsk.

Hilde började visa mer och mer av sitt sanna jag. Klättrade på bord och hade sig.

Arvid började spela fotboll på allvar. Också i sömnen spelade han. På allvar.

Jag stickade årets andra tröja.

Och tredje. Om någon tänker att det ju är samma tröja hela tiden men i olika färger och för olika människor tänker någon rätt.

Hilde blev med cykelhjälm. Med en politisk cykelhjälm. Våga vägra rosa katter.

Hon flyttade också in i sina solgasögon och bodde bakom dem ett halvår framöver.

Personligheten fortsatte utvecklas i samma riktning. När sommaren närmade sig var det omöjligt att ha henne i möblerade rum.

Ingrid gick på valborgsmaskerad utklädd till bubbelbad.

Vi firade första maj och jag tyckte jag var het i studentmössa. Det är en årlig tradition.

Med maj kom värmen.

Jag talade på språkvårdsseminarium. Avled nästan av nervositet.

Arvid och jag hade egentid och åt glass. Alla rätt.

Jag och Hildes gudföräldrar sprang halvmarathon. Deras första och min… fjärde? Femte? De var betydligt snabbare än jag.

Men jag var sjukt stolt ändå. Svårt att inte vara det när man sprungit 21 km.

I slutet av maj reste jag till Göteborgs helt underbart vackra skärgård och gick på ett underbart vackert bröllop.

Slutet av maj betydde också slutet på eran Hilde och Iitu.

Och slutet på dagiseran för Arvid.

Och eran läsåret 2017-2018. Jag firade studenter.

En av sommarlovets första kvällar gick vi på dejt.

En av sommarlovets första dagar åkte vi till Umeå.

I juni fick jag papper på att jag får söka tjänst som rektor. Jeee!

Barnen deltog i lopp.

Fredrik tyckte om mig.

Jag stickade årets fjärde tröja. (Och jo, det där med samma tröja i olika färger stämmer fortsättningsvis.)

Vi var lediga.

En dag var vi på havet.

Det var mycket systertid på sommaren.

Samt mycket lästid.

Vi bodde på stranden. Det var ju det man gjorde sommaren 2018.

Vi hade sommarbruna barn.

Vi gick på sommarteater. Flera dagar i rad i juli.

Jag började sticka en femte tröja. Inte samma. Den är nästan, nästan klar men jag kommer ju inte att använda den. Borde ha stickat samma tröja igen.

Vi bodde i vårt älskade sommarhus.

Vi gick på bio. Det var i något skede enda sättet att uppleva angenäm temperatur på.

Jag köpte en klänning som jag tycker väldigt mycket om.

Vi packade ihop och lämnade gråtande. Det här huset kan inte lämnas på något annat sätt.

Vi var på sommarläger med hundratals andra.

I början av augusti gifte sig Hildes gudfar och vi var på bröllop i Norge.

Vi körde hemåt. Vägen hem var lång men vacker.

I augusti fick jag besöka biblioteket i Nykarleby och prata om mitt skrivande. Tänk!

Några dagar senare fick jag åka på lägerskola. Tänk!

Det var skolfotografering.

I början av september sprang jag tjejmilen i Stockholm. Men allra mest hade jag en fin helg med mamma och systrar.

Jag stickade en tröja till. Samma igen. Bra igen.

Jag klippte av mycket hår.

Arvid var med mig på jobbet symtomfri dag två.

Det var soligt och varmt i mitten av september. Hildur ville ändå inte vara ute.

Jag gick på bokmässa i Göteborg och gjorde naturligtvis väldigt mycket annat än hängde med Peppe, men det är det jag har bild på.

Hösten kom och jag fick fira den i den mössa jag själv stickat.

Hilde flyttade ut ur sina solglasögon och in i sina egentliga glasögon.

Vi firade höstlov med glass.

Årets sjätte färdiga tröja. Samma. Igen.

I slutet av oktober åkte jag till Rumänien med en grupp studerande och en kollega.

Vi såg mycket, kände mycket, upplevde mycket och lärde oss mycket.


Farsdagslänk.

I slutet av november var det självständighetsbal.

I december bakade jag fula men goda lussebullar.

Årets tärna 2018. Tror jag bestämt.

När jullovet började åkte vi till Teneriffa med hela Fredriks familj. Nitton människor firade jul tillsammans där.

Hilde ägde ön.

Fem av åtta morgnar sprang jag. Orimligt tungt och långsamt i backarna. Men det var orimligt lätt att ta sig ut ändå.

Jag kunde inte låta bli att fota från flyget på hemvägen. Tyckte det var naaleis grant.

Året avslutades med julfirande på nyårsafton med min älskade stora ursprungsfamilj. Här med systrarna.

Bilder. Sägs ju säga mer än tusen ord. Jag vet inte, jag. Just de här bilderna säger på många sätt så väldigt lite om det som egentligen var år 2018. Men de säger något.

Det blir spännande att se vad bilderna från 2019 säger om ett år.

35 frågor om året som gick

1. Gjorde du något i år som du inte gjort förut?

Troligt- och förhoppningsvis en massa saker. Men så här årets första dag kommer jag inte på en enda sådan sak. Jag tycker uppriktigt sagt inte att det är ett problem.

2. Höll du några av dina nyårslöften?

Gav inga. Höll lika få. Tänkte köra samma strategi i år. Ytterst vinnande koncept.

3. Fick någon du känner barn?

Ja! Till min ytterst stora glädje finns det ännu fler barn än förr att älska. Jag fick till och med ett nytt gudbarn. Majken. Finns få finare saker än att få bli gudmor.

4. Dog någon som stod mig nära?

Inte direkt. Men någon som stod några av mina allra närmaste riktigt, riktigt nära dog. Det här har varit en jul utan för dem och det sörjer jag.

5. Vilka länder besökte du?

För många. Jag var till Sverige minst fem gånger. Till Tyskland en gång. Till Rumänien en gång. Till Teneriffa en gång.

6. Är det något du saknade 2018 som du vill ha 2019?

För egen del? Skrivtid. Men det är faktiskt små saker. För andras del har jag däremot saknat riktigt stora saker som barn och jobb och hälsa och relationsglädje. Hoppas innerligt att det blir dem givet 2019.

7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?

3 september. En värld nära min egen blev helt ny den dagen.

8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?

Att Fredrik fick vara så väldigt glad på slutet.

9. Vilket var ditt största misstag?

Något enskilt största misstag vet jag inte om jag gjorde mig skyldig till, men jag hade kunnat göra mera gott och jag hade kunnat göra mindre ont. Jag är inte klar.

10. Vilket var ditt bästa köp?

Kanske det begagnade leksakskök som Hilde fick i födelsedagspresent. Hon har älskat det varje dag.

11. Vad spenderade du mest pengar på?

Hyra och mat.

12. Vad gjorde dig riktigt glad?

Människorna. Det är ju alltid människorna. Läsandet, stickandet och springandet bidrog också.

13. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Jag hade ett diffust knäproblem i augusti och drabbades av magsjuka i september. Ja, jag är nästan orimligt frisk och enormt tacksam över det.

14. Vilka låtar eller artister kommer att få dig att tänka på 2018?

Helt utan stolthet säger jag att det är Abbas Angel eyes. Och om möjligt med ännu mindre stolthet tillägger jag att det får vara filmversionen.

15. Mådde du bättre eller sämre 2018 än du gjort tidigare år?

Både ock. Men jag mådde bra.

16. Finns det något du önskar att du hade lagt ner mer tid på?

Det finns aldrig för mycket tid för dejter med Fredrik och med vänner.

17. Finns det något du önskar att du hade lagt mindre tid på?

Jag är väl som alla andra och tycker att telefonen får mer tid än den förtjänar. Trots att den nog också förtjänar sin tid.

18. Hur var din julafton?

Den egentliga var bra, men inte alls som en julafton. Det var soligt och varmt och härligt på Teneriffa och vi åt middag med hela Fredriks familj. Den vi firade i går var nästan precis som en julafton trots att det var nyårsafton. Det var mulet och kallt och härligt och vi firade med hela min familj.

19. Blev du kär?

Fortsatte vara. Tycker så väldigt mycket om min Fredrik.

20. Vilket program har varit det bästa på tv?

Vår tid är nu. Och årets julkalender.

21. Hatade du någon som du inte hatade förut?

Nå nej. Men jag blev ännu mer arg och besviken över mycket av det dåliga och destruktiva som finns. Den senaste veckan har jag tänkt mycket på barn som är sexslavar och jag kan börja gråta typ när som helst vid bara tanken.

22. Vilken var den bästa bok du läste under 2018?

Det kan jag inte svara på så här på rak arm. Men jag har läst många riktigt bra. Jag tycker så mycket om att läsa.

23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?

Gjorde exakt noll stor musikalisk upptäckt.

24. Önskade du dig något som du fick?

Det mesta jag önskade fick jag. Frid. Glädje. Hälsa. En känsla av meningsfullhet. Det är svårt att begära mer än så.

25. Önskade du dig något du inte fick?

Jo. Men jag har oftast bara halvfulla glas i mitt skåp.

26. Vilken var årets bästa film?

Jag såg ju typ två filmer. Tyckte mycket om Unga Astrid.

27. Vad gjorde du på din födelsedag?

Blev firad och bortskämd och älskad.

28. Vilka var de bästa människorna du träffade?

Jag träffade henne inte direkt, men Iitu blev Iitu med oss alla och en ängel för vår familj.

29. Hur skulle du beskriva din klädstil?

Som förvirrad och harmonisk. Samtidigt.

30. Vad fick dig att må bra?

Tron på att jag är buren. Alltid det.

31. Vilken kändis var du mest sugen på?

Var som vanligt tråkigt osugen på kändisar. Och tråkigt nöjd med att det var så.

32. Vem saknade du?

De som bor för långt borta från mig. Eller de som jag bor för långt borta från.

33. Vilken var din bästa månad?

Februari var fin. Också juni.

34. Finns det något du kunde ha gjort bättre?

Mycket. Men mycket gjorde jag också så gott jag kunde med de krafter och resurser som var mina.

35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?

Mycket. Spännande och skrämmande mycket. Hela vår vardag kommer att bli ny. Min största förhoppning och mest innerliga bön är att det blir bra för oss alla. Jag lägger allt det nya i Guds händer och försöker bli bättre på att lita på.

Välkommen, 2019!

Året som gick

Jag sprang 139 gånger under året som gick. Ganska kort och väldigt långsamt. Men ändå. Ångrar ingen enda gång.

Jag läste 93 böcker under året som gick. Lärde mig mycket, upptäckte mera. Växte. Tänkte. Såg större.

Jag skrev 331 blogginlägg under året som gick. Att inget enda blev oläst är en gåva. Att en del av dem blev rikligt lästa är mer än så.

Jag skrattade väldigt, väldigt gånger under året som gick. Jag grät också en hel del, jag gör ju det. Jag var glad över människorna och relationerna, upphör inte förundras. Varenda dag kändes livet stort och rikt åtminstone någon stund. Det är med enorm tacksamhet jag ser tillbaka. Det är med tillförsikt jag ser framåt. Och med pirr. För nu kommer det att hända mer än på länge.

Gott nytt år!

Här

Det är nästan så att jag minns vilka plankor som knakar mest och vilka det lönar sig att gå på om man vill smyga ljudlöst i korridoren. På det här golvet har jag gått många gånger, under det här taket har jag sovit många nätter.

Här träffades jag och Fredrik för allra första gången. Det var på mitt konfirmationsläger och det var ömsesidig icke-kärlek vid första ögonkastet. Men den här platsen kom att bli något annat och något viktigt för oss båda. Det var här jag träffade min bästis E för allra första gången och det var ömsesidig kärlek vid första ögonkastet. Här har jag haft roligt, här har jag varit trygg, här har jag fått vara jag.

Och i år firar jag jul här. I morgon.

Så otippat. Så härligt.

Perfekt

Jag vet att jag har sagt det förr och jag vet att jag kommer att säga det igen; jag kan inte riktigt förstå att han är vår. Så olik mig och så ännu mer olik Fredrik. Vi har ofta stått lite handfallna och hjälplösa. Känt oss oförmögna att bemöta det vi inte själva bär på.

I dag lyssnade jag till en podcast och medan jag slumrade till i en solstol på hotelltaket hörde jag det sägas att inget barn landar hos dig av misstag. Att Gud har tänkt att just det barn du har fått ska vara hos just dig.

Det är en så enkel och självklar tanke att det känns fånigt att erkänna att den tanken kändes nästan svindlande. Kanske det var solen. Bara. Eller så är det stort och sant i all sin enkelhet.

Han har inte kommit fel. Han har kommit så oerhört rätt. Och trots att jag visste det – har vetat det varje dag sedan han kom – behövde jag påminnelsen.

Han passar oss perfekt. Vi passar honom perfekt.

Av större betydelse

Vi höll på att glömma, det ska erkännas. Festdagar som infaller samtidigt som andra festdagar möter lätt det ödet. Och jag kan ju förstå att världen anser att Jesu födelse är av större betydelse. Jag kan rentav hålla med.

Men samma dag, på juldagen, föddes också vi. Han och jag. Jag och han. För sexton år sedan. Jag var förunderligt ung och han nästan lika, men det har ändå gått förunderligt väl. Knappast för att vi var så unga, men nog inte heller trots att vi var det.

Snart har det varit vi halva mitt liv. Så många dagar. Och ingen av de dagarna har jag ångrat.

Vi höll på att glömma men mindes och firade med drink. Att vi är varandras är typ bäst av allt.

En julberättelse som överskuggar alla andra

Jag tror det finns en berättelse om julresan 2018 som kommer att överskugga alla andra berättelser. För Arvid.

Det var en gång en sexårig pojke som påminde om Emil i Lönneberga både till det yttre och det inre och han tyckte väldigt mycket om att spela fotboll. En dag, en juldag som firades i tjugofyra graders värme, ställde han till fotbollsmatch och folket kom. Hans tjugoåriga kusin, hans nittonåriga. Och båda adertonåriga. Också femtonåringarna och fjortonåringen och tolvåringen kom. Alla åtta tonårskusiner ställde upp som lagkamrater och motstånd. Och på läktaren satt fastrar och farföräldrar och hurrade.

Det är stort att alla valde att ge honom den stunden. Det är en vacker berättelse om en ändå ganska liten pojke som fick vara i alla stora människors centrum en stund. Ingen klagade och gnällde fast det var bara Arvid som verkligen ville och den yngsta spelaren fick naturligtvis göra flest mål av alla. Han har bevisligen lyckats vila sig i form. Eller så har han bara extremt fina tonårskusiner. (Som om det finns något bara med det.)

Den julberättelsen överskuggar en hel del andra berättelser också i min bok.