Att få vara fjorton år

Vi tog en jättestor risk för tre år sedan. Och vi visste det. Vi slet upp vår elvaåring med rötter och allt ur den jord som varit hennes hem så länge hon kunde minnas och ännu längre. Vi flyttade fyrahundra kilometer norrut från en ort där hon hade det jättebra till en ort där vi hoppades – men inte kunde veta – att hon skulle få det lika bra.

Inte är det ju underligt att händerna knäpptes ovanligt ofta just då.

Och den bönen… Den är inramad med ovanligt tjock ram. SÅ besvarad. Hon är i helt rätt jord.

Ikväll firar hon sina fjorton första år på jorden. Hennes tre bästa kompisar, som alla har namn som börjar på L, ska sova hos oss i natt. Småsyskonen är borta och det är bättre än föräldrafritt. Ljudnivån är hög, lyckonivån ännu högre. Deras. Och min.

I skrivande stund är klockan 23.43, det är 14 grader varmt (kallt?) i luften och flickorna simmar. De hoppar i från bryggan med ivern hos barn mycket yngre än de och de känns just den här stunden lika odödliga som ljuset gör just den här tiden på året. Varken de eller ljuset är ju odödliga, men visst kan vi få tro det? Bara idag?

Tänk att få vara fjorton år och ha vänner som de här. Vi tog en jättestor risk. Det blev jättebra. Jättejättejättebra.

En ful tid

Jag utser den här dagen till första sommarlovsdagen 2022 hemma hos oss. Trots att den egentligen inte var någons första sommarlovsdag. Några har haft sommarlov en vecka. Några får om en vecka. Någon först om tre. Ändå. Idag var den första sommarlovsdagen.

För idag var alla hemma och nästan alla nästan lediga. Några var alldeles för trötta och de flesta alldeles för sockerstinna. Dagen för ostrukturerad och därmed lite orolig. Bråk och konflikter avlöste ständigt varandra, om de inte gick i omlott. Två barn härjade för att de inte fick ta glass efter åtta på kvällen trots att de ätit glass OCH godis tidigare idag.

Den stämningen. Hos oss är det den första sommarlovsdagen. När den än kommer.

Jag vet inte hur det är hemma hos dig. Kanske alla anpassar sig över en natt till sommarlovsliv och levererar idyll och harmoni dygnet runt. Men hos oss tar det en tid. En kort tid – tack och lov – men en ganska ful tid. Och om du råkar ha det lite som vi så vill jag bara meddela att du inte är ensam.

Sommaren är aldrig lika med den första sommarlovsdagen. Som det känns idag så känns det bara idag och redan imorgon känns det annorlunda och bättre. Jag vet det. Så väl. Och vid den vetskapen klamrar jag mig fast dag.

Imorgon blir en bättre dag. Andra sommarlovsdagen. Knappast vacker. Men lite mindre ful. Ibland får vi nöja oss med det.

Jag försökte liva upp dagen med statement-örhängen. Dagen brydde sig inte.

Som vi är

”Välkomna hit på fredag! Ni får ta oss och huset som vi är! 🙂😅”

Skrev jag i onsdags till min vän Lina. Hon och hennes chef (en människa vi kände väl för ett halvt liv sedan) behövde någonstans att mellanlanda ett par timmar på fredagen. Mellan ett event och ett annat.

Självklart var de välkomna. Och självklart skulle jag inte storstäda eftersom jag har varit ensam med barn hela veckan. Och självklart skulle jag ändå plocka upp det absolut värsta och klä mig något sånär människovärdigt.

Sedan jag skrev till Lina i onsdags har livet suttit i ett. Så där som det gör när man själv jobbar och två av tre barn har sommarlov och den andra föräldern är på läger och det ska rymmas in en fotbollsskola, en simskola och tre fotbollsmatcher.

Så när jag kom hem från simskoleskjutsandet idag och min telefon ringde och en vänlig röst som kändes bekant meddelade att vår ytterdörr var låst hade jag ingen aning om vem det var som ringde. Först när jag såg Lina och hennes chef på trappan insåg jag att jag hade lyckats glömma helt.

Och samtidigt insåg jag att det här med att ta oss och huset som vi är plötsligt nådde nya höjder.

Eller snarare dalar då.

Vårt hem såg ut som… Ja, som om man själv jobbat och två av tre barn haft sommarlov och den andra föräldern varit på läger och som om det också rymts in en fotbollsskola, en simskola och tre fotbollsmatcher på två dygn.

Och själv hade jag knappt kläder. Sjukt smutsigt hår inför springtur och hårtvätt.

Men vet ni vad? Det var helt underbart att få ha dem här. Två timmar vid köksbordet fick vi. Två timmar av fina samtal och många skratt. Det var SÅ värt den där minuten av skam. Tänk om jag hade sagt nej bara för att huset och vi själva inte riktigt höll måttet nu?

Det hade vi förlorat stort på.

Om vi alltid väntar tills allt är i skick kan det hända att det vi väntar på aldrig blir av.

Det förlorar vi stort på. Alltid.

Inte idag. Tyvärr inte idag. 😅

Fjorton år

För fjorton år sedan blev världen ny. Ingrid föddes, jag blev mamma. Allt blev annorlunda.

Men allt blev inte bättre. Jag hade svårt att landa i allt det nya. Ville för mycket som var för svårt att kombinera med en bebis.

Men henne älskade jag. Av hela mitt hjärta. Från första stund.

Hon var en pigg bebis. Sov alldeles för lite. Ville alldeles för mycket annat. Lite som sin mamma. Kanske.

Hon var också en krasslig bebis. Under hela sitt första år var hon en gång frisk tio dagar i sträck. En gång. Att vi orkade.

Hon var och är en bestämd person. Viljestark. Envis. Kommer att kunna gå hur långt som helst, men kommer inte att ha det bara lätt på vägen.

Bestämd har hon också varit med kläder. Hon var inte ens två år nä hon började vägra och välja outfit själv. Less var aldrig more när en liten Ingrid valde.

Hon var och är svårt allergisk. Här återhämtar hon sig från en reaktion och jag minns att jag tyckte hon var så söt trots det svullna ögat.

Här minns jag att hon själv tyckte hon var så söt. Jag önskar att hon alltid fick se på sig själv med samma nådiga blick som hon gjorde få.

Hon blev storasyster och visade sig vara världsledande i den grenen. Jag var inte förvånad, men ofta rörd av hennes enorma kärlek till sin lillebror.

Första gången på löpbana. Har ju blivit några gånger till sedan dess.

Ingrids första skoldag. Nästan trettio grader varmt, men hon hade ju bestämt sig för pälsväst. Notera gärna antalet halsband. Det här är för övrigt SÅ inte den look jag hade tänkt mig att mitt barn skulle ha sin första skoldag, men här hade jag kapitulerat. Och snygg är hon ju. Faktiskt.

Hon blev storasyster igen. Och slog kanske nytt personligt rekord i grenen. Trots att det egentligen inte var möjligt. Den relation som hon och Hilde har är fortfarande magiskt fin.

Vi tog kompisfoto ibland när vi fanns i samma skola.

Ingrid fjorton år är modig, målmedveten och multibegåvad. Hon är stark, smart och snabb. Hon är kvällspigg och morgontrött. Hon är ansvarsfull och rolig.

Jag är sjukt stolt över henne. Men den stoltheten är ingenting i jämförelse med hur tacksam och glad jag är.

Från första stund, Ingrid. Av hela mitt hjärta.

En människa som ber

Jag är en människa som ber. Varje dag. Många gånger. Idag har jag bett om beskydd för bilfärden till och från Fredriks föräldrar. Jag har också bett att vi skulle hinna i tid när jag var lite väl tidsoptimistisk vid skjutsen av Arvid och hans kompisar till fotbollslägret i Sundom. Och jag har bett att Arvids lag skulle få en fin matchkväll. Inte att de skulle vinna – det ber jag aldrig – men att matchkvällen skulle vara fin. Det kan den ju vara på många olika sätt. Även om just den här matchkvällen var fin i form av två segrar.

Så här ber jag varje dag. Det är liksom min ständiga påminnelse om att jag är i Guds hand. Att han har koll. Att jag inte behöver vara rädd.

Men så ber jag också ordentligt. Uthålligt. Har en bok där jag skriver upp de där böneämnena som jag bär på länge. Vissa står kvar för alltid. Fadderbarnen. De egna barnen. Fredrik. De andra står där tills något avgörande har hänt. Vissa långa perioder, andra ännu längre, andra korta. Där finns vänner vars världar fallit omkull. Där finns vänner som väntar och väntar och väntar. Där finns vänners sjuka mammor. Där finns vänners sjuka barn.

Sällan kan jag göra något avgörande när någons liv går sönder, men jag kan finnas där och jag kan be. Så åtminstone det gör jag.

När något avgörande sedan händer ritar jag en ram runt det böneämnet i min bok. Jag drar inte streck över, för jag vill se vad som har stått där. Jag vill kunna se och jag vill kunna minnas vad Gud har gjort.

Igår fick jag rama in ett nytt böneämne. Länge har det haft en hedersplats i min bönebok, men nu äntligen får den bönen vila. Nu äntligen fick den en ram av kulspetspenna och tacksamhet.

Och jo. Jag vet att jag inte kan veta att det är Gud som ligger bakom den där ramen eller någon av de andra. Dels för att mycket kunde ha hänt också utan den där bönen och dels för att jag ju inte kan veta att Gud hör bön eller ens finns. Men jag tror ju verkligen det. Och alla de där många inramade böneämnena hjälper mig att minnas varför jag gör det.

Bara någon timme före bönen fick en ram skrev jag Han har inte glömt dig till min vän.

Han hade inte gjort det.

Sedan vandrade vi omkring

Igår hade jag två jobbmöten i Helsingfors och efter det andra hoppade jag på mitt gamla närtåg och åkte till min gamla hemstation. Där väntade en av mina bästisar på mig och sedan vandrade vi omkring i det Södra Haga där vi båda har bott och vi var enormt nostalgiska.

Vi besökte rhododendronparken. Sällan, om någonsin, har den blommat så här lite när sommarlovet börjat.

Det fanns en glasskiosk vid parken. Vi köpte spännande smaker.

Vårt tredje och sista Helsingfors-hem. Här bodde vi i fem hela år. Här hade vi det bra i fem hela år. Hildes första hem.

Vårt andra Helsingfors-hem. Här bodde vi i nästan fyra år. Arvids första hem. Här äger vi den bostad som vi hyr ut till världens i särklass bästa hyresgäster.

Här är den springbrunn där Ingrid fyra-fem år ibland spontant satte sig ner på knä, knäppte sina små händer och bad en bön. Det var både jättefint och jättepinsamt.

Gamla hem, bönefontäner, exotiska växter… Framför inget av det behövde jag bli fotad. Men så kom vi hit och jag Drabbades med största möjliga D:

Min gamla skola. Min än så länge enda. De här trapporna har jag tagit tusentals gånger. De här trapporna undrar jag om man ens kan ta med tunga steg? Jag gjorde det aldrig.

Ingen gång är en skolbyggnad lika nostalgisk som är träden är ljusgröna och luften löftesrik.

Vi gick långt och länge, min bästa vän och jag. Vi mindes mycket och talade mycket. Skrattade många gånger.

Tänk. Det är nästan i dagarna tretton år sedan vi flyttade till Helsingfors. Och nästan i dagarna tre år sedan vi flyttade därifrån. Bra var det, bra blev det.

Och henne. Som jag var nostalgisk med. Som jag aldrig ens hade träffat då för tretton år sedan och som jag inte kan tänka mig livet utan nu… Henne släpper jag aldrig.

20 år

Insåg plötsligt i går att det i år är 20 år sedan jag själv blev student.

Jag bjuder på några bilder ur mitt studentalbum. Till skillnad från dagens studenter har jag ju inte tusen att välja på, men här kommer några bilder på pappersbilder i fysiskt album.

Min gymnasietid var en fantastisk tid. Jag var så yr och vilsen och osäker när jag började gymnasiet och när jag gick ut några år senare var jag nästan helt du med den jag var och den jag ville vara och bli. Att en sådan resa kan göras på tre ynka år är egentligen helt osannolikt och vissheten om att det ändå kan bli just så är väl en av orsakerna till att gymnasiet är en plats jag älskar. Det är en kort tid. Det är ofta en avgörande tid.

De här pojkarna… De är guld. Det var under de här åren som jag för första gången hade vänner som jag faktiskt kände mig helt och hållet trygg med. Det är deras förtjänst.

Den här tjejen… Tjugo år har gått så snabbt att jag stundvis kan tvivla på att det faktiskt har gått tjugo år, men så ser jag min yngsta lillasyster som på bilden är yngre än till och med mitt eget yngsta barn och jag inser att det nog gått en hel del tid. Ändå.

Och jag och Kaj. Som var viktig redan under gymnasietiden och som kom att bli ännu viktigare under studietiden.

Lite visste jag, mycket trodde jag. Ännu mer hoppades jag. Lite som nu, när jag tänker efter. På något plan vet jag mindre nu, på andra plan tusen gånger mer.

Vad jag skulle säga till den Amanda som blev student för tjugo år sedan? Egentligen ingenting. Hon hade det bra då. Hon har det bra nu.

Så kanske jag skulle säga just det. Att du har det bra, och det vet du redan. Men att du också om tjugo år, när du är dubbelt äldre, kommer att ha det lika bra.

Skulle jag säga att du om ett halvt år kommer att träffa världens bästa man? Som du väljer och som osannolikt nog väljer också dig? Som får dig att strunta i din regel om att inte ha en pojkvän innan du fyller tjugo? Som blir din första pojkvän? Som du också om tjugo år hoppas att ska få vara din enda? Som du sedan bygger ett liv och en familj med?

Nja. Kanske inte. Hade hon ens trott mig? Hade hon velat veta? Vill vi egentligen någonsin veta något av det där största och mest avgörande?

Är det inte lite det som är charmen med liv? Att vi vet så lite? Men hoppas så mycket?

Skolavslutningsbild

Jag var förälder i nästan fjorton år innan jag lyckades få en skolavslutningsbild på barnen. Å andra sidan har jag bara haft sju chanser, så hur hård ska jag vara mot mig själv?

Är så tacksam för trygga, bra vuxna som har gjort att alla tre tagit lätta steg till sina vardagsplatser alla dagar också det här året. Är så tacksam för kompisar som är pålitliga och roliga och snälla. Och outtröttliga fotbollsspelare. Är så tacksam för att sommarlovet känns mera som en lyx än en livsnödvändighet, skolåret må ha varit långt men det har inte varit övermäktigt.

Är mest tacksam av allt för att de här tre är mina. Att fatta det lär ta fjorton år till. Minst.

Bli fotbollsproffs?

– Mamma, tror du att jag på riktigt kommer att bli fotbollsproffs? frågar han mig en dag.

Jag överväger mitt svar noga. Minns att Christoph Treier på en föreläsning sa att vi inte behöver ta ner våra barn på jorden förrän de är typ femton. Vi behöver inte prata om möjligt och rimligt före det. Arvid är nio. Långt ifrån femton.

– Det beror nog mycket på hur mycket du är beredd att göra för att bli det, säger jag. Som ändå vill hålla mig till någon slags sanning.

Och så ger jag ett exempel som visar att motivationen ju nog har gränser. Och det skrattar vi åt tillsammans. Inser väl båda två att det ändå är långt till tolvåriga Tim Sparv som bollade ensam hemma på gården före skolan.

Å andra sidan är han bara nio. Och jag tror att han bollar med sina kompisar minst tio timmar i veckan utöver lagets träningstid, så fort snön nästan försvinner. Igår hade de träning klockan sex, men han och bästa kompisarna blev kvar på fotbollsplan och kom hem först efter nio. Inför kvällens match var det samling klockan sex, men de här pojkarna var på plats redan fem. Han tycker mer om jämna förluster än krossande segrar och vet att tufft motstånd gör att man växer.

Inte vet jag hur långt det räcker. Tror ju inte att det räcker så jättelångt, men det behöver jag inte säga högt. Och behöver det inte heller göra. Om drömmen om proffskarriären ger så många timmar i veckan innehåll och glädje och rörelse och frisk luft så är det faktiskt tillräckligt. Mer än tillräckligt.

Min elev och hennes elev

När hon gick i gymnasiet fick jag vara hennes lärare och hon blev särskild för mig. När hon sedan blev student blev jag bjuden på kalas. Det säger nog ganska lite om mig och ganska mycket om henne och hennes mamma, men det var en stor glädje att få vara med. Sedan dess har vi träffats ibland, hållit kontakten.

I samband med ett av mina skolbesök fick jag se henne som lärare. Av allt hon kunde ha valt att bli – och det var mycket – valde hon att bli lärare. Hon kom gående med en liten orolig hand i sin och under den där stunden fick jag se hur hon var den oroliga elevens trygghet. Hon var lugn, hon var där. Hon var kärlek.

Och hon var på helt rätt plats.

Att få se min gamla elev tillsammans med hennes elev var starkt. Jag fick svälja lite hårt och blinka några gånger innan jag kunde börja prata.

Visst tar vi hand om henne, om min gamla elev? Visst ser vi till att hennes arbetsvillkor är så pass rimliga att hon fortsätter vara den lärare vi behöver att hon är? Visst ser vi till att hennes arbetsbild möjliggör att hon kan och orkar och hinner vara en annan människas trygghet? Visst ser vi till att människor som hon – som var lärare långt innan de började studera pedagogik – vill och vågar välja det här jobbet?

Hon var på helt rätt plats. Må hon vilja fortsätta vara det.

Den här bilden har det med texten att göra att den är tagen samma dag som jag var på hennes studentfest.