Sommartillvaro

Det händer att jag mitt i sommartillvaron frågar mig hur ett jobb till ska rymmas in i vårt liv. För att inte tala om två barns skola och ett barns dagis. Det känns onekligen som om livet är ganska fullt nog som det är. Jag läser, springer, stickar och mest av allt; delar liv. Älskar det. Var ska allt det där andra som händer i augusti få plats?

När det händer att jag frågar mig så gör det gott att veta att jag trots allt alltid har tyckt allra mest om helt vanlig vardag. Jag tycker om lite tajta morgnar, återföreningen på eftermiddagarna, rimlig läggdags och efterlängtad helgfeelis. För att inte tala om hur mycket jag tycker om att jobba.

Jag ser genuint fram emot sommartillvaro några veckor till och jag ser lika genuint fram emot allt det där andra som händer i augusti.

Vackert så. Väldigt vackert så.

Advertisements

Synrelaterade skämt

Hildes ringa ålder till trots är hon rätt ofta avsiktligt rolig. Och konstaterar efteråt:

– Jag skojar lite med dig, mamma.

Väl så. Mycket väl så. Men ibland är hennes skämt synrelaterade och då är det inte bara roligt. Eftersom vi fortfarande är väldigt osäkra på hur bra (eller dåligt) hon ser så har jag inte alltid så lätt att uppskatta när hon skämtar om vad hon ser (eller inte ser).

– Det här är en farbror, sa hon gravallvarligt i dag och pekade på en memorybricka som föreställde en apa.

Jag hann tro att hon var seriös och hann sörja att hennes syn kan leda henne så vilse. Hon höll nämligen minen i flera sekunder innan hon äntligen började skratta hysteriskt åt sitt eget skämt.

Jag uppskattar verkligen hennes sinne för humor, jag har alltid önskat mig roliga barn. Men jag uppskattar verkligen inte hennes sinne för just synhumor och kommer nog inte att kunna förklara just det för henne på länge, länge.

Tre av världens absolut finaste män

I natt somnar fyra vuxna och åtta barn under vårt tak. Orsaken är otroligt trist men resultatet ändå rätt härligt, tänker jag när jag sitter här i hörnsoffan med tre av världens absolut finaste män och hör våra rätt snart tonåriga döttrar fnittra och tjattra i ett av våra sovrum. Ibland säger vi åt dem att vara tysta, men egentligen tycker vi ju om att höra dem trivas med varandra. Att se ens barn bli vänner med ens vänners barn är fint.

Ibland blir det inte alls som man ville, hoppades och tänkte. Då faller man. Att ibland få vara med och dämpa andras fall ens lite, lite är också fint.

I terapisoffan

När Hilde sätter sig i terapisoffan som stor kan det hända att hon behöver få tala om hur begreppet familj liksom luckrades upp varje gång det blev sommar. Efter bara några dagar under samma tak som min syster och hennes familj är det nu rätt mycket som Hilde inte längre vet.

– Ingrid är min kusin, sa hon endera dagen.

– Pappa Tobias, kallade hon min svåger dagen därpå.

Just Hildes relation till min svåger är festlig och kantad av frågetecken.

– Tobias, får jag lägga den här i roskisen? frågade hon i dag och hänvisade till sin glasspinne. (Vem tror hon att han är, liksom?)

Och i dag när hon behövde våtservetter ropade hon:

– Tobias, har vi våtservetter? (Igen; vem tror hon att han är? Hur skulle han kunna veta det?)

Men… När hon sitter där i terapisoffan tror jag att hon mest kommer att vara tacksam. För att det funnits många vuxna – och barn – som varit viktiga och trygga. Ett lite uppluckrat familjebegrepp kan ju också vara ett tecken på en mycket större familj. Och det är en gåva. Alla gånger är det en gåva.

Mitt barn

Är hon mitt barn?

Hon, som inte har varit på en enda fotbollsträning med det lag som hon i morgon ska spela med på Wasa Footballcup? Hon, som har varit på exakt en friidrottsträning i sitt liv men som ikväll tävlade frimodigt också i en gren som hon inte ens tränade då?

Hur det går när hon tävlar spelar ju absolut ingen roll. Att hon tävlar alls på de villkoren spelar all roll. Det berättar så mycket om hennes beundransvärda mod och grundtrygghet. Jag har ingen aning om hur man bygger upp sådant i ett barn, men jag har åtminstone inte lyckats förstöra det i henne trots att jag själv aldrig hade vågat när jag var elva. Ibland faller äpplet dit det vill och ofta leder de fallen till vackra ting.

Men ja. Hon är i allra högsta grad mitt barn, hon den modiga och trygga. Och ingen är gladare än jag för att det är så.

Det som ser litet och fult ut

Nu är vi här.

Ovanligt mycket musskit. Ovanligt kallt (jag hade jacka på inomhus fram till halv sex). Ovanligt stor motvilja mot disk och gröt. Men alldeles fantastiskt.

Jag fattar att det inte ser mycket ut för världen, men det här sommarlivet är för mig ärkebeviset på att det som ser litet och fult ut kan härbergera det största och vackraste. Dessutom; via min systers kamera ser inget litet ut för världen.

Så här såg det ut, denna vår första sommarhusdag 2019.

Räddningen

Jag älskar mina barn till alla tänkbara och otänkbara planeter och tillbaka igen, men att vara den enda lediga föräldern när de är lediga hela tiden är faktiskt inte speciellt festligt. De senaste veckorna har jag många gånger bara längtat till vardag och augusti och man vet ju nog att det är illa när man helst skulle hoppa över hela juli.

Men i dag kom äntligen räddningen. Den stavas nu min syster och hennes familj och nu kan den goda delen av sommaren börja på allvar. Jag är så otroligt redo. Vi är nog alla det. Nu blir det havregrynsgröt morgon middag kväll (om ni frågar barnen, två av tre om ni frågar vuxna). Det blir minimalt med skärm och maximalt med lek och litteratur. Det blir bad och brädspel och massor med glass. Det blir framför allt den där kravlösa gemenskapen som vi längtar till hela resten av året.

Nu blir det. Nu är det.

Och ja. Det blir sommarhus. Snart, snart. Så här smakade sommarhuset förra året.

En hel värld

2019 blev sommaren när ingen (åtminstone ingen i min värld) längre pratade om damfotboll. Det där dam dog någonstans på vägen och nu kollar min värld bara fotboll. Det är liksom bara Sverige, USA och Frankrike som spelar. På riktigt.

Jag tycker om min värld.

2019 blir därför på något sätt en speciellt fin sommar för Ingrid att få börja spela fotboll. Jag älskar att hon får börja spela fotboll samtidigt som en hel värld visar att också den fotboll hon kan lära sig spela är intressant och sevärd.

Det är så mycket som hela tiden blir så mycket bättre.

Lästävling

I tio år har jag jobbat som gymnasielärare. I tio år har jag varje dag påmints om hur stor skillnad läsningen gör. De som fattar grejen med läsning får ett så otroligt värdefullt försprång på så många plan. För att inte tala om den eviga källa till de glädje de får.

Jag tänker skamlöst göra allt jag kan för att ge mina barn det försprånget och den glädjen.

Ett sätt är att vi i sommar har lästävling. Jag mot barnen. Om jag läser fler böcker än Ingrid fram till skolstarten får jag 30 euro av Fredrik. Om hon läser fler än jag är det hon som får 30 euro. Och sedan samma sak med Arvid.

När jag har skrivit klart det här blogginlägget ska jag läsa ut min femtonde bok i juni. Jag har alltså verkligen jobbat på, brukar snitta på kanske åtta i månaden. Men jag är chanslös – och aldrig aldrig aldrig har en förlust smakat lika bra. Ingrid läser i skrivande stund nämligen sin trettiofjärde bok. I juni.

Älskar det.

Varning! Lästävling fungerar förstås inte för alla barn. Arvid har läst en bok hittills i juni och jag har väldigt svårt att se att de återstående tre timmarna ska ändra på det. Men han har ju överraskat mig förr (gör egentligen aldrig annat) så slutspurten kan bli brutal.

På youtube

– Kommer vi med på youtube? frågade Arvid hoppfullt den där dagen när vi blev intervjuade i vår nya trädgård.

Och nej, det gjorde vi inte. Men vi kom med på Kyrkpressens Korsholmsbilaga och det är ju alltid något.

Tänk att det är vi. Som får vara med och väcka den här prästgården till liv igen. Tänk att livet kan ta sådana hastiga svängar, sådana man aldrig kunde förutspå.

Tänk att det ändå kan kännas så bra.