Alltså hemska saker

Ibland skriver jag ett blogginlägg bara för min egen skull. För att jag ska minnas. Det här är ett sådant inlägg.

Hilde två år och tre månader är en bestämd liten människa. Hon må vara liten på jorden, men man sätter sig inte på Hilde Nora Birgitta. Den som försöker får en barsk tillsägelse.

– Alltså! utbrister hon flera gånger om dagen när hon blir upprörd.

Det är ett underskattat kraftuttryck. Speciellt om det levereras av irriterad tvååring.

– Hemska saker! är en annan favorit.

Jag antar att de andra två var lika förtjusande när de var två år och tre månader, men jag undrar nog. Kanske hennes gullighet förstärks av att vi är så många som hela tiden bekräftar den? Hon har ju en hängiven fanclub i fyra familjemedlemmar som tycker hon är det märkvärdigaste som finns.

Hilde med en kusin. Zooma gärna in Hildes min. Hon ser ut som en riktigt tillfreds tant på 62 vårar.

Advertisements

Vakna sent men ändå utföra stordåd

Jag samlar ju på vackra berättelser. Här är en:

Hon blev student med mediokra betyg. Hon satsade inte helhjärtat på sina studier i gymnasiet, mycket annat var också viktigt. Hitta sig själv, umgås med kompisar och pojkvän, träna. Ha roligt. Leva lite. Så det blev mediokra betyg.

Problemet var att hon ville studera psykologi. Alla som vill eller har velat studera psykologi vet att det är få som får göra det. Det är för många som vill och det är i dag en av de utbildningar i Svenskfinland som det är allra svårast att komma in på. Med mediokra studentbetyg är det ännu svårare. Många skulle säga att det är omöjligt.

Det var det inte.

Hon jobbade stenhårt. Hon läste, pluggade, studerade. Hon klarade det. Trots att hennes utgångspunkt var medioker fick hon en studieplats där det är som allra svårast att få en.

Jag älskar den här berättelsen.

Innan någon säger att det kanske var möjligt på din tid men inte längre så vill jag säga att det här är inte var på min tid. Det var inte 2020 heller, men klart närmare det än min tid.

Och det här bara måste vara möjligt också i framtiden. Det måste vara möjligt att vakna sent men ändå utföra stordåd. Vi får inte skapa ett system där studentskrivningarna är det enda som spelar roll och där mediokra studentbetyg faktiskt betyder stängda dörrar. Vi kan inte, får inte, ska inte lägga den bördan på tonåriga axlar. Axlar som också behöver få hitta sig själva, umgås med kompisar och pojkvän, träna. Ha roligt. Leva lite. Helst mycket.

Alldeles för många alldeles för unga är alldeles för stressade och pressade. De faller sönder av kraven. Hurdan framtid ska de kunna bygga och bära om de går sönder innan de hinner kavla upp ärmarna ordentligt?

En som knappt visste vad stress och press och krav var.

(Typ det här tänkte jag på i dag när jag övervakade 132 abiturienter i vårens första studentprov. Jag tänkte på diskussioner och hot om att inträdesförhör ska väga mindre och studentprov mer och att det nog känns som en hård väg.)

I kuvert

Den här dagen hade ganska dåliga förutsättningar. Igen ett barn som måste vara hemma på grund av hälsotillstånd i går. Och igen taskig nattsömn. Det är hela tiden någon som hostar (oftast jag själv numera) eller någon som mardrömmer eller någon som bara tycker natten känns trevligare om den får firas i min och Fredriks säng.

Jag tycker natten känns trevligare om den får firas i sömnläge, men ingen har bett om min åsikt.

Så jo. Ganska dåliga förutsättningar.

Men så levereras det här till mig. I kuvert.

Jag säger inte att alla dåliga förutsättningar plötsligt var bra. För det var de inte. Jag säger inte heller att jag plötsligt hade sovit ostört och gott i natt. För det hade jag verkligen inte.

Men jag säger att jag fick det här levererat till mig. I kuvert. Jag får vara någon älskade mama. Och priset må vara att jag vissa nätter sover uselt och att vissa dagar har dåliga förutsättningar. Det är ändå värt det. SÅ värt det.

Andras tro

Oftast tror jag att det ordnar sig. Att det finns en väg och en plan också för mig. Men det finns dagar och stunder när jag tvivlar.

Tänk att jag tvivlar. Jag. Som ju nästan alltid tror, så länge det är för andras skull jag får göra det. På något konstigt sätt är det lättare att tro för andra än att tro för mig själv.

I dag i kyrkan träffade jag en man som jag träffar sällan. För sällan. Han frågade om vår flytt och han frågade om jag har fått något jobb. Och nej, det har jag ju inte.

– Det ordnar sig. Gud har en väg för dig, sa han.

Han sa det med så mycket lugn och vishet att jag i den stunden bara visste att han har rätt. Det ordnar sig.

Han sa inte många ord till mig där i soppkön, men de ord han sa lyfte mig. Bar mig. Och jag tänker att det kanske är därför vi får tro för varandras skull; för att andras tro ibland kan väga tyngre än vårt eget tvivel.

Ensam är verkligen, verkligen inte stark. Ibland är ensam bara rädsla och mörker och hopplöshet och ett läge där helt fel tankar får slå rot.

Så tänk att vi får ha varandra. Tänk att vi får uppmuntra varandra. Tänk att vi får tala liv och tro över varandra.

Tänk att en minut en soppkö kan påminna en om det.

Så här förväntansfull var jag på Disney on ice 2018. Så här förväntansfull är jag (ibland) inför framtiden. Mer så nu än innan jag ställde mig i soppkön.

Precis som jag är

Varje kväll läser vi några berättelser ur Sagor för pojkar som vågar vara annorlunda. Vi lär oss mycket nytt och många nya ord och blir inspirerade att göra världen till en bättre plats på de sätt vi kan.

I går läste vi om Nick Vujicic som föddes utan armar och ben och som nu reser runt och pratar om livsglädje, tacksamhet och om att alla människor är vackra precis som de är.

– Arvid, visst vet du att du är vacker precis som du är? frågar jag när vi läst klart.

– Mamma, alla vet att jag är vacker precis som jag är.

Den inställningen till det egna jaget. Jag önskar att jag kunde spara den på burk och ge honom små doser av den när sämre tider kommer. För de kommer ju att komma. Även om han aldrig skulle kunna tro det nu.

Bild: Matilda Audas Björkholm

För dem

Jag firar inte kvinnodag, men jag uppmärksammar den. Inte primärt för mig utan primärt för dem. För dem som inte ens kan föreställa sig att drömma om de möjligheter och rättigheter som är mina. För dem som kommer efter mig, för att de ska ha möjligheter och rättigheter som jag inte ens kunde föreställa mig att drömma om.

Jag säger inte att det är fel att fira sin kvinnlighet, men jag gör det hellre en annan dag. För den här dagen handlar ju inte om att hylla kvinnan, den handlar om att lyfta fram den kamp som vi fortsättningsvis behöver föra. Och bland rosor och chokladaskar kan det vara svårt att få syn på de riktigt viktiga frågorna.

För att uppmärksamma kvinnodagen donerade jag i år en summa pengar för att fler kvinnor ska få livsavgörande och livsomvandlande utbildning. Vill du vara med? Här.

För dem. Alla tre. För en jämställd värld gynnar dem. Alla tre.

Bild: Maria Hedengren

Reklam för dagisfotografering

Du lär knappast se den här bilden göra reklam för dagisfotografering nästa år, men nog är den ju festlig.

Hurdan Hilde är? Sådan här. Så enormt viljestark. Precis som sina syskon. Jag fattar inte. Tycker genuint att både jag och Fredrik är harmlöst och harmoniskt flexibla och möjliga. Våra barn? Not so much. 

(Notera gärna dagispersonals axel till vänster i bild. Sådan är Hilde också.) 

Därför skriver jag också nu

Jag borde inte skriva nu. Jag borde inte skriva när det enda jag egentligen vill skriva är att jag inte riktigt kestä med det faktum att Hilde visserligen är frisk nu men att Arvid har blivit sjuk i stället.

Ändå skriver jag.

För när jag skriver tar jag ett avgörande steg tillbaka. När jag sätter ord på mitt liv måste jag liksom backa lite och då ser jag att 39 graders feber ändå bara är 39 graders feber.

Bland det goda som skrivandet ger mig finns onekligen perspektiv. Jag landar så gott som alltid i någon slags tacksamhet om jag bara väljer att skriva. Att hans feber var den största sorg som den här dagen bjöd på berättar mycket om den här dagen. Att jag har råd att se febern som ett problem berättar mycket om hur rik jag är.

Därför skriver jag också nu. Med en sovande, febervarm bredvid mig i sängen.

Hade den först

Hon är fortfarande hängig och slängig. Hon liksom bor på en förälder, lite som ett kängurubarn. Också nu är hon gullig. Stundvis jobbigt gnällig. Men gullig.

När jag petar en snorkråka ur hennes lilla näsborre säger hon med trött, liten röst:

– Jag hade den först.

Och det hade hon ju. Förstås.

Jag älskar henne. Men jag saknar henne i friskt format.

Avdramatiserande men/eller sanningsenligt

Vi stiger av fjärrtåget och lokaltåget. Vi släpar och bär hem orimligt många väskor för en veckoslutsgrej. Vi hinner dimpa ner i soffan hemma. Jag kollar svenska.yle.fi och rubriken om knivdåden i Haga är det första som möter mig. Vårt Haga.

Jag går och pratar med barnen direkt. Så att de inte ska bli rädda om någon säger något i skolan dagen därpå, tänker jag. Det var ett bra drag. Bara en liten stund senare säger någon något i klassens whatsapp-grupp. De blir inte rädda.

Men förvirrade, nästan förundrade. Varför gjorde mannen så här? Hur kan man göra så mot sina egna barn och deras mamma? Jag svarar så avdramatiserande men sanningsenligt jag bara kan.

– Visst är det jätteovanligt? frågar en.

Och när jag svarar på just den frågan blir min strävan efter avdramatik för en stund större än min strävan efter sanningsenlighet.

För det är ju förstås ovanligt men samtidig alldeles för vanligt. Vi är ett alldeles för litet land för att ha rubriker som den här så ofta som vi har dem. Att hemmet fortsättningsvis är den farligaste platsen för en kvinna är ett misslyckande på så många olika plan.

Jag vill ändå tro att världen och också vårt land blir bättre och tryggare. Att morgondagens kvinnor och barn och män får vara tryggare än dagens. Vi har alla så mycket att vinna på det. Ett tryggt samhälle är ett bra samhälle. För alla.

Må framtidens barn få ett helt sanningsenligt svar:

– Det är jättejättejätteovanligt.