Ett ofött barn

Har du för mycket hud? I så fall rekommenderar jag att du ser dokumentären Efter Inez på arenan.

Jag rekommenderar den varmt, trots att jag inte har sett hela själv ännu. Jag har inte klarat av det. Fem minuter in i dokumentären hade jag redan gråtit tre gånger. Det säger ju sig självt att man inte kan se hela på en gång då. För den som har varit med när en god vän förlorat ett ofött barn kommer det alldeles för nära. För den som har varit med när en begravningskista var alldeles, alldeles för liten går det egentligen inte att se resten.

Och samtidigt: bland annat just därför måste jag klara av att se resten. Bland annat just därför måste du. När det värsta tänkbara drabbar en människa måste vi våga tala om det. Marianne Sundholm, som själv förlorat en bebis, skriver så här:

“Tystnaden var värst. Undvikande blickar och snabba byten av samtalsämnen, vad som helst för att inte behöva nämna det svåra. Sedan vi förlorade vår bebis har jag kommit i kontakt med flera andra familjer som varit med om samma sorg och så gott alla säger samma sak: Det att folk inte sade något efteråt, att de inte vågade nämna barnet som dött, det var bland det allra värsta.”

Också det barn som aldrig tog ett andetag var ett riktigt barn. Ett verkligt barn. Ett helt barn. Också det barnet gjorde på något plan någon människa till förälder, trots att hemmet inte fylls av blöjor och bebisgråt. Och vi omkring den föräldern behöver vara om möjligt ännu bättre på att tala om barnet än vi vanligtvis är. När blöjorna och bebisgråten inte finns där behöver vi påminna och påminnas på andra sätt. För barnet fanns. Barnet var. Och föräldern är.

Advertisements

Gråten var nära

Och så kom den egentliga morsdagsmorgonen. Presenten som Arvid skulle ge mig den här morgonen hade han ju redan inte-gett mig några dagar tidigare. Men när de sjöng för mig på söndsgsmorgonen hade han ändå händerna fulla.

Han gav mig först en liten påse för regnskydd till en barnvagn som vi fick på köpet när vi ärvde en barnvagn av vängrannarna för ett år sedan.

– En ny väska till dig! sa han ivrigt.

Och så överräckte han långsamt en teckning. Den kanske allra finaste teckning han någonsin gjort.

Det var stort. Så stort att smärtan gick att läsa i hans ansikte, gråten var nära när teckningen gick mellan våra händer. Och efter att ha berömt bilden måste jag fråga:

– Är det så att du helst vill behålla den själv?

– Nej! sa han.

Och sedan efter en tiondels sekund:

– Jo!

Han höll på att ge för mycket. Men hann ångra sig.

Mycket kan man säga om Arvid, men givmild är han inte. Underbar däremot. Genomunderbar.

Jag har svårt att föreställa mig en bättre start på en morsdag.

Världen behöver mammor

Hon dog när hon var 47 år ung. Jag har inget minne alls av henne eftersom jag själv var bara ett när hon var bara fyrtiosju, men hela barndomen föreställde jag mig ändå att hon nog var rätt gammal och grå när hon dog. Så där som kompisarnas mor- och farmödrar var. Så där som de var på film. Först som vuxen insåg jag att hennes liv tog slut alldeles för tidigt. Och ju äldre jag själv blir, desto yngre blir hon.

Det är svårt att sakna en människa man inte minns, men jag tänker förstås på min mormor ibland. I dag är det morsdag och då finns hon i mina tankar. Jag tänker på alla dem som firar morsdag utan sin mamma. Kanske för första gången. Kanske för hur mångte gången som helst, men varje gång med ett sår. Man borde ju få ha en mamma.

Jag tänker också på alla dem som inte får fira världens bästa mamma i dag. Som inte ens får fira en bra. Som växer upp i ett hem med våld och otrygghet. Där frågan i dag inte är om det blir tårta med jordgubbar eller choklad utan om slaget kommer före eller efter lunch.

Jag tänker på alla dem som firar morsdag vid en sjukhussäng. Som har en morsdag inramad med oro och sorg framför sig. Är det här sista gången mamma är med på morsdag? Kanske. Det kan förstås vara sista gången för vem som helst, men om lukten av sjukhus sticker alldeles för ofta i näsan är risken för det förstås mera påtaglig.

Och jag tänker på alla er vars högsta önskan det är att få fira morsdag. Att få vara mamma. Vilken dag det här måste vara för er! Det finns inget jag kan säga som hjälper eller tröstar på riktigt, men jag önskar och hoppas med er. Att det här skulle få vara er sista morsdag utan ett barn i era armar.

Jag tänker på alla oss helt vanliga mammor som gör vårt bästa när vi förmår och något mindre bra när krafterna tagit slut. På oss som blivit överrumplade av hur mycket man kan älska, men också av hur liten man kan vara ibland trots att man bär på en så stor kärlek. På oss som bara längtar bort ibland trots att vi ju fick allt vi ville. På oss som balanserar, jonglerar och pusslar. På oss som för och hämtar och kokar spagetti i en cykel som ter sig evig. På oss som lever helt oglamourösa liv byggda på havregrynsgröt men som aldrig någonsin skulle byta.

Den här dagen är vår. Allas. Må vi kunna vara tacksamma för det som blev. Må vi våga sörja det som fattas oss. Må vi veta att världen behöver mammor. Både biologiska och andra. För det hjärta som vill älska finns det alltid människor som behöver kärleken.

Hilfe!

Tänk dig följande scenario: du har under det senaste halvåret tränat för ett halvmarathon. Inte jättehårt, inte jättemålmedvetet. Men du har ändå sprungit typ tre gånger i veckan och du har haft siktet inställt på lopp och feelis och medalj.

En vecka innan loppet inser du att ditt barns första dansuppvisning är exakt samma dag. Exakt samma tid. Och att den andra föräldern är på annan ort i jobbets tecken.

Vad gör du? Frågar för en vän.

Nej, det gör jag inte. Jag frågar för egen del. Hilfe! Som en av mina kolleger skulle utbrista på hjälplös tyska.

En gång efter ett lopp.

(Innan någon tror att jag är en bättre förälder än jag är: om alternativet skulle vara rimlig uppladdning och goda förutsättningar för lopp skulle jag inte ens fråga. Jag skulle tveklöst springa. Men nu när alternativet är uppladdning ensam med tre barn och arrangemang av barnvakt och dylikt blir jag osäker.)

En stund som är bara vår

Hon är klok. Hon är rolig. Hon har ett stort hjärta. Hon är målmedveten. Hon vill tävla och hon vill vinna. Hon kan vara hur envis som helst och hur lat som helst. Hon är glädje på burk. Hon är min förstfödda dotter. Och varje gång jag får en stund som är bara vår tänker jag att jag vill ha jättemånga sådana stunder.

För det händer något när det är bara hon och jag. Något som händer bara när det är bara hon och jag. Något viktigt.

Hemlighetsfullt

Alla mammor fick öppna sin

morsdagspresent på dagis

utom Amanda,

för hennes son är inte alltid som alla andra.

Så när han uppmanades överräcka sin gåva till mig på morsdagsfrukosten gav han mig kortet och sa hemlighetsfullt att jag får presenten på den riktiga dagen. Presenten som var vackert inslagen i blått silkespapper och rött band.

I dag på morgonen kom han vandrande med sitt paket och förklarade högtidligt att min present är att få öppna paketet, men att han behöver innehållet själv. Observera gärna ordet behöver. Han hade också med sig en reservpresent som han sa att jag både får öppna och behålla.

I presenten låg en blå duk i våffeltyg med mönster i många olika färger. Men den är alltså inte min. I min present låg tre “tavlor” med olika motiv. Motiv som enligt konstnären själv föreställer:

1. Två riktigt fina streck.

2. En regnbåge.

3. Ett tält som blåst omkull.

Har jag sagt att jag älskar honom?

Mamma och mammor

Jag fyller sällan i blogglistor, men i dag gör jag det. För nu handlar sevendays blogglista om mammor. Du måste inte läsa hela min lista, men du måste läsa sista punkten. För just i år är just den kanske allra viktigast.

Mammor är… : människor som har välsignats med en av de största gåvor som ett människoliv kan erbjuda. Och människor som lever med hjärtat utanför kroppen, som alltid är på flera platser samtidigt.

Och mammor är något som många, många vill bli mest av allt i hela världen.

En mamma jag ser upp till: är alla de mammor som får kämpa lite hårdare än många av oss andra för våra barn. För att alls få dem eller för att sedan kunna ge dem allt det som vi lätt tar för givet.

Jag som mamma är: den som bidrar med energin och glädjen i vår familj. Det sa åtminstone Fredrik när jag blev sjuk i fredags och inte bidrog med någon energi och glädje alls. Barnens respons är ganska svår att tyda. Ibland är jag världens bästa mamma. Andra gånger är jag den tråkigaste och dummaste och strängaste mamman i hela världen. Man får helt enkelt lära sig svälja mygg och sila kameler där, tänker jag.

Det bästa med min mamma: är att hon är min.

En sak min mamma lärt mig: Förlåtelse, folkvett och hur man bakar kanelbullar. Ni fick två bonussaker där.

På så sätt liknar jag min mamma: Vi tycker båda om att tänka och vi tycker om att formulera våra tankar. Vissa miner jag gör är SÅ mamma. Vi känner också ofta på oss saker redan innan vi har fått vetskap om dem, men jag ska försöka bli bättre på att inte avslöja att jag redan anade något när någon avslöjar något. Det är ju liksom inte det svaret folk vill ha när de kommer med ett stort eller för all del litet avslöjande. Förlåt!

Det här borde alla mammor ha rätt till: BB på rimligt geografiskt avstånd, betald föräldraledighet och en medförälder som är lika mycket förälder som hon själv.

Så firar jag mors dag: Med familjen. Om jag är riktigt vild kanske jag bakar den där tårtan som jag hade tänkt baka redan på påsk och har kvar en del ingredienser till. Men jag betvivlar att jag orkar vara så vild. Vildhet på den nivån kommer med ett så högt pris.

En hälsning till en speciell mamma: Min hälsning till en speciell mamma går till min vän Sandra som är en stark, beundransvärd, modig och vansinnigt kärleksfull mamma. Hennes son har en sjukdom som kommer att kosta honom livet och hon gör allt hon kan och lite till för att göra hans liv så smärtfritt, ljust, fint och värdefullt som möjligt. Jag beundrar henne och hennes man alla dagar. Hela deras liv ramades in med en helt annan ram än de någonsin hade kunnat tänka sig, men de fyller i dag den ramen med mer skönhet än jag trodde var möjligt. Och de delar modigt sin resa med oss andra. De berättar om det glada och det vackra och om det svåra och smärtsamma och svarta. Sandra, du är en stor förebild för mig och många andra! Jag önskar dig världens finaste morsdag!

Fuffens i kyrkbänken

Man kan ana att det pågår något fuffens i Arvids run när han ställer den här frågan innsn han omsorgsfullt stänger om sig där:

– Mamma, kan din telefonkamera se genom väggar?

Och upprepar frågan ett par gånger.

Han håller oss ofta på tårna. Alla gånger väljer jag att leva på tårna med honom än på hela foten utan.

Bild av Matilda Audas Björkholm. Från en gång då det pågick något fuffens i kyrkbänken.

Den skyldiga(ste)

Jag har hört rykten om att det kommer att komma en tid när jag saknar det här:

Men just nu är inte den tiden.

Den skyldiga(ste) heter Kass. Hilde Kass. Hon visar absolut noll hänsyn. Minus hänsyn, faktiskt. Far fram som en destruktiv virvelvind och drar precis allt hon kommer åt med sig i fallet. Hon tömmer bokhyllor och skohyllor och köksskåp. Varje dag. Om vi plockar in böcker och skor och kastruller igen river hon ut dem igen. Smartast är att inte plocka alls förrän hon somnat, för det som är ännu värre än att tvingas plocka upp 97 % av sina ägodelar från golvet varje dag är att tvingas plocka upp 97 % av sina ägodelar från golvet tjugoåtta gånger varje dag. Men å andra sidan får man ju fel i huvu vissa dagar av att ha 97 % av sina saker på golvet. Då är det bara att välja. Pest eller kolera.

Våra Hilde-säkra zoner blir dessutom bara färre och färre. Det som hänt i förgrunden på bilden är att hon uppenbarligen numera når den plats där vi mellanförvarar våra rentvättade, hopvikta kläder. Så nu är det slut på mellanförvaringen. Hon når köksbordet – hejdå, ljuva pusselstunder och monopolspel som pågår flera dagar. Hon når till och med Ingrids högsäng, där uppe hittades hon i dag. Jajks.

Men. Till och med i dag, i den där stunden när jag nästan ville gråta en gång, var jag lite skavande tacksam. Det hjälps inte: det finns mycket att vara tacksam för när man har råd att se rådd som ett problem.

(Men tacksamheten till trots: om du vet hur man får en ett-och-ett-halvt-årig tornado att gå fram lite mjukare med sin omgivning så är det inte i dag du ska hålla kunskapen för dig själv.)

Alla saker

Vi ska beställa nya sandaler och han får själv vara med och välja. Och han hittar ett par som han tycker väldigt mycket om.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Men jag behöver inte ens fundera ut något, för hon hinner före:

– De är ganska… flickiga.

Han? Han vet alltid vad han ska säga.

– Jag vet. Men jag tycker om flickiga saker OCH jag tycker om pojkiga saker. Alla saker.

Just så är det. I dag hade han med sig brandhjälm, brandjacka och brandsläckare till dagis. Men också dockan Cecilia och halva hennes garderob.

Nog är ju världen roligare för den som kan och får tycka om alla saker, tänker jag. Och världen större. Möjligheterna flera.

Bättre. Helt enkelt.

En gång i tiden tyckte han också om blomsterkransar. Tur att moster Matilda Björkholm kan göra sådana. Och fotografera.