Bråka

I går när jag egentligen ville blogga bråkade jag och ett av barnen. Och när allt hade lugnat sig lite var jag så trött och ledsen att jag inte längre kom ihåg vad jag ville säga. Inte minns jag nu heller.

Det är tungt att bråka. Just nu är det ännu tyngre än vanligt, för just nu finns det ingen tid. Jag är borta för mycket för att ha råd med bråk när jag väl är hemma. Men det var ingen som frågade om jag hade råd i går.

Och mitt i sorgen över att det blev som det blev så är det väl så här som det är just nu. Vi har inte så mycket tid, men bråken kommer ändå att kräva sin plats. Jag vet ju att bråk som trängs undan inte försvinner någonstans, vi måste igenom dem. Men det är svårt att minnas det där och då, kvart före elva en vardagskväll när du ska upp tidigt morgonen därpå och ta tåget.

Att vara förälder. Det största jag upplevt. Den största glädjen men den största utmaningen.

Det största. Fotograferade av Maria Hedengren i maj 2018.

Skatter och pengar

Det är de här dagarna i året när vi pratar skatter och pengar som aldrig annars. I går fick vi veta vilka som tjänat mest (om vi ville veta, själv är jag inte alls intresserad) och i dag berättade Svenska Yle att två miljoner finländare tjänar under 20 000 euro per år. Före skatt.

De flesta som kommenterar vill upplysa oss om att de som tjänar så lite som 20 000 i året knappt betalar någon skatt alls och att de som tjänar mest betalar enorma summor. Och det är klart att det ligger något i det, men jag kan inte låta bli att tycka att det är osympatiskt att lyfta fram det i just det här sammanhanget. Som om det är de två miljoner som tjänar minst som är de som har det bäst. Som om det är ekonomiskt lukrativt att tjäna så lite för att komma undan de stora skatterna. Som om det på något sätt är mest synd om de rikaste, som tvingas avstå från summor som de fattiga aldrig ens kan ana.

Det kan förstås hända att det faktiskt är allra mest synd om en del av våra allra rikaste, men i så fall beror det inte på skatter och pengar. Det beror på andra saker. Inte heller är det automatiskt mest synd om dem som har det sämst ekonomiskt, men det beror i så fall troligtvis också på andra saker än skatter och pengar.

Om du brinner för att de rikaste ska komma lättare undan så kan du ju göra det i något annat forum än i det forum som lyfter upp att många i vårt land får klara sig på betydligt mindre. Samt att fattigdom fortsättningsvis går i arv och är svårt att ta sig ur. Att kapa det forumet för en diskussion om hur synd det är om de rikaste känns… osympatiskt.

Lillgammal

Lillgammal kallas hon ibland, vår lilla Hilde. Och ibland är nog lillgammal ett väldigt rättvist ord för att beskriva henne.

Som förra veckan. När hon var i Fredriks famn vid sidan om fotbollsplanen och tittade noggrant på Ingrids fotbollstränare som stod bredvid dem.

– Vems pojke är det här då? frågade hon.

Lillgammal. Ibland ett väldigt rättvist ord.

Ändå rätt mycket street cred för att vara en så lillgammal en.

Tillsammans

Vi är i skrivande stund lyckligt hemkomna från ett veckoslut på familjeretreat.

Va? tänker du kanske nu. Familjeretreat? Kanske du spontant tycker att det finns en oöverkomlig motsättning mellan orden familj och retreat. Och jo, om man med retreat menar tystnad och stillhet så är jag den första att hålla med om att kombinationen retreat och familj är svår. Men om man vidgar begreppet en aning och med retreat menar att dra sig undan och tillbaka kan kombinationen vara klockren.

På fredagskväll flyttade vi och ett tiotal andra familjer in på en lägergård för ett och ett halvt dygn. Vad vi fick? Massor. Jag nämner några av de gåvor vi blev givna:

1. Skärmfria dagar. Det var en deal. Ingen skärm förutom den gemensamma filmstunden för äldre barn och vuxna på lördagen.

2. En tillvaro utan borden och måsten. Vi behövde inte laga mat. Vi kunde inte handla, städa eller röja i en garderob. Vi fick därmed en massa kvalitetstid. Vi spelade sällskapsspel på ett sätt vi alldeles för sällan gör hemma. Vi läste tillsammans. För vi kunde bara vara.

3. En helg med varandra och andra. Vi fick vara tillsammans som familj men också tillsammans med andra. Barnen fick leka med kompisar och vi fick prata med kompisar. Det var många fina samtal, det var delade liv.

4. Sköna gudstunder. Aldrig förr – på riktigt aldrig förr – har det varit så skönt och lätt att vara på mässa eller gudstjänst med barn. Allt var på deras villkor. Allt var kort. Vi sjöng mycket och lyssnade lite. Och drog aldrig ut för mycket på de stunderna.

5. Ett kärt återseende. Det var något alldeles speciellt med att få vara på den lägergård som var så enormt viktig när vi själva var tonåringar, nu med vår egen familj. OCH med flera av de andra som också var där när vi och de var tonåringar och med deras familjer. Det kändes lite som att sluta cirklar. Jättefint.

Jag var otroligt trött i fredags och jag var otroligt otaggad på familjeretreat. Men inte en enda liten stund ångrade jag att vi var där när vi väl var där och ännu mindre gör jag det nu.

Det här gjorde gott. Arvid fick frågan om vad som var det bästa med familjeretreaten. Han funderade rätt länge och jag försökte hjälpa på traven.

– Kanske att få nya kompisar?

Arvid fortsatte fundera.

– Att mamma och pappa är med och att vi får vara tillsammans.

Amen. Ja, amen.

Tillsammans. En av sommarens sista. En av sommarens bästa.

Vill aldrig någonsin glömma

För exakt ett år sedan kom jag hem från en av mitt livs bästa resor. Och helt klart mitt livs mest unika. Jag var en vecka i Rumänien med helt fantastiska elever och en lika fantastisk kollega. Jag fick lära mig så mycket, se så mycket. Tänka och känna så mycket. Växa så mycket.

Vi fick bekanta oss med det arbete som organisationen NetWorks Romania gör bland romerna i ett av Europas fattigaste och mest utsatta områden. Imponerande. Jag kommer aldrig någonsin att glömma de unga vuxna som hade gett ett eller två eller åtta år av sitt liv för att hjälpa, tjäna och göra skillnad. På riktigt. Jag vill aldrig någonsin glömma.

Vi fick en pratstund med organisationens grundare, en pratstund som gjorde intryck på oss alla. Jag minns att jag frågade hur man kan hjälpa om man vill hjälpa men inte har vad som krävs för att ge ett emmer två eller åtta år av sitt liv. Hans svar kom på några få sekunder.

– You can buy our dece-products.

Och det har jag gjort. Och det tänker jag fortsätta göra. Jag har nämligen sett de baracker där väskorna tillverkas. Jag har haft de anställdas barn i min famn. Jag har mött en flicka som jobbar stenhårt i skolan och som har som livsmål att en dag få jobba på dece. För hon såg vad det gjorde med hennes mamma. Att få ett jobb, en uppgift, ett syfte.

Vill du ge en människa ett jobb, en uppgift, ett syfte? Gå in på dececlothing.com och gör ett köp som gör en skillnad. Som dessutom ger dig en på riktigt riktigt kvalitativ, handgjord produkt.

Och ja. Det här är helt skamlös reklam. Och nej. Jag skäms inte det minsta.

Bild från deces hemsidor.

Bra så här

– Mamma tycker om pappa.

– Jo, så är det. Jag tycker jättemycket om pappa.

– Men tycker pappa om mamma?

– Jo, det gör jag.

(Tycker i hemlighet att det är lite lustigt att det för honom är givet att jag gillar Fredrik, men inte lika givet att gillandet är ömsesidigt. Han har ju alltid haft en lite soft spot för sin far.)

Och så plötsligt mitt i det:

– Kommer ni att skilja er?

– Nej, det tror vi verkligen inte.

Lättnaden. Enorm.

– Bra. Jag tycker det är bra så här.

Det tycker vi också.

Årets syskonbild

Fotografer av idag talar ju ofta om att lära känna de fotograferade, om att verkligen kunna berätta deras berättelse.

Skolfotografering är ju inte riktigt så. Typ motsatsen. Inte mycket till lära känna och inte mycket till berätta berättelse.

Med tanke på det tycker jag att årets syskonbild landade rätt bra.

Själaglad och utmattad

Jag säger inte att jag klarar allt efter att ha klarat den här kvällen, men jag säger att jag har klarat ett födelsedagskalas med fjorton fourteen neljätoista sju- och åttaåriga pojkar. Det var intensivt hela tiden. Roligt för det mesta. Nästan kaotiskt ibland. Så nu är jag lite utmattad.

Mest av allt är jag själaglad över det faktum att det av våra barn som har svårast för förändringar och som alltid landar sist vill bjuda så många barn på sitt kalas efter bara två månader i sin nya skola. Och över att så många av barnen vill komma!

Själaglad och utmattad. Men hellre så. Alla gånger hellre så än själasorgsen och utvilad.

Varje gång vi har kompiskalas hos oss tänker jag på vilken ofattbar nåd det är att kompiskalas har fått vara något så okomplicerat i vår värld. Jag tänker på de barn som inte har någon att bjuda och på de barn som inte blir bjudna. Då gör det så lite att vi har litervis med popcorn under vardagsrumsbordet just nu. Då gör det så lite att min från början lite trötta hals gör riktigt ont nu.

Han, min älskade icke-bejakare av förändringar, är så glad över sina nya vänner. Samtidigt som han ofta och med stor saknad pratar om sina gamla.

Jag kan SÅ relatera.

Intryck

Hon är vårt mest kyrkliga barn. Den som efterlyser en gudstjänst varje gång hon hör kyrkklockorna. Den enda som alltid vill gå till kyrkan.

Nattvarden är hennes bästa. Vi brukar knappt hinna sätta oss innan hon börjar fråga om vi kan gå till nattvard. Numera frågar hon också efter något som låter som nattvard, länge var det nattbad.

Men i dag var det inte nattvarden hon frågade efter först.

– Mamma, var är biskopen? frågade hon ivrigt i dag.

Biskopen gjorde helt klart ett intryck. Men om man har trott att han är ett disco är det förstås förståeligt. Å andra sidan; om man har en storebror som tror att biskop och maskot är samma sak och man själv är livrädd för just maskotar är ju intrycket inte längre lika givet. Hilde är alltså väldigt oförtjust i maskotar. Ännu efter att det gått en och en halv vecka sedan hon träffade wasalines maskot tumlaren Wenni vill hon varje dag försäkra sig om att hen inte kommer att dyka upp hos oss. Wenni gjorde också ett intryck. Ett helt annat intryck än biskopen.

En gammal och en ny värld

I dag krockade min gamla värld med min nya. Jag var på bokmässa som läsambassadör samtidigt som min skola – ja, min – också var där. Jag fick träffa många av de kolleger som var mitt mesta häng under många års tid och jag fick träffa många av de elever som var mina. Ja, mina.

– Hur har du det? Hur mår du? frågade mina elever efter att vi kramats. För sådana är de. De frågar. Och jag kunde svara helt uppriktigt och av hela mitt hjärta:

– Det är jättebra! Jag tycker väldigt mycket om mitt nya jobb, men jag saknar er så mycket.

Och de sa att de saknar mig. För sådana är de.

Mitt svar var uppriktigt. Så är det och så kan det vara. Att jag saknar dem massor betyder inte att det jag har nu inte är bra. Att det jag har nu är jättebra betyder inte att jag inte saknar dem.

Lyckliga, lyckliga jag som har både en gammal och en ny värld som ger mig så mycket glädje, så många utmaningar och så många möjligheter att utvecklas och växa.

Illustrerar med bilder från mässan. Jag har bland annat delat ut kassar med läsinspiration och modererat samtal.