Klockan är halv elva. Det är söndag. Det betyder att det imorgon är måndag. Med allt vad det innebär av jobb och förskola och förskola. Hilde borde verkligen sova. I vanliga fall är det rätt svårt för henne att somna. Ikväll är det rätt omöjligt.

Och jag förstår henne. Befarar att jag själv kommer att känna av samma omöjlighet trots att jag har sovit typ tretton timmar totalt de senaste tre nätterna. Men trots tröttheten blir det svårt att somna ikväll.

För ikväll somnar han hos oss för första gången.

I natt sov jag jättedåligt. På ett smalt och tunt liggunderlag. Med en för varm sovsäck. I ett alldeles för varmt rum där lamporna tändes spontant mitt i natten ibland. Med typ tolv gymnasietjejer.

Jag skulle göra det igen. Typ i natt igen. SÅ mycket tycker jag om Stafettkarnevalen. Men framför allt; SÅ mycket tycker jag om de gymnasiestuderande som just nu är mina.

(Och om jag tänker på att de är mina bara två veckor till börjar jag typ gråta. Så nu tänker vi inte på det.)

Istället kan vi tänka på att min älskade Ingrid också har fått springa på karneval idag med sina kompisar. Och som de sprang! För en som aldrig är bäst när det gäller är det märkligt att ha ett barn som är just det. Jag är så stolt över henne och så glad med henne. Tänk att de fick vinna inte bara ett utan två guld på årets Stafettkarneval!

Min puls låg på 101 när hon satt fötterna i startblocket.

– Har du en pojkvän? frågade Hilde vid middagsbordet av en av Ingrids bästisar.

– Jo, svarade hon.

– Jag också, sa Hilde.

Tänk det. Att vara sex år gammal och få dela en spännande erfarenhet med femtonåriga storasyterns kompis med mopokörkort och allt. Jag tror Hilde växte två centimeter där och då.

Det har sina sidor att ha en åldersskillnad på åtta år mellan två systrar. Det har minsann sina goda sidor.

I höst ska jag börja på mitt nya jobb.

Om några veckor ska jag ta avsked av mitt nuvarande som jag inget mindre än älskar.

Snart snart snart flyttar vår hundvalp in.

Barnen lever och det finns inga tråkiga stunder någonsin. På gott och ont.

Det var mors dag igår. Jag är inte sval.

Det var hotelldejt med min Fredrik i helgen. Jag är verkligen inte sval.

Jag har klarat mitt livs första double unders och nu vill jag inte göra något annat.

Om alla punkter ovan kunde jag skriva hela inlägg. Kanske hela romaner. Och jag kommer att göra det.

Men det enda jag egentligen verkligen på allvar vill tala om just nu börjar på p och slutar på ollenallergi.

Vilken säsong det är. Oj oj. Tror det är min värsta sedan 2012 när Arvid bodde i min mage.

Han är en av människorna runt Hilde. En av dem som hjälper oss att navigera i det landskap som nu är hennes och vårt. När vi träffade honom för ungefär ett år sedan sa jag att jag inte vet hur vi ska tänka med cyklandet. Ska vi ens försöka lära henne cykla eller blir det bara för farligt?

– Ni ska lära henne allt hon vill och kan lära sig, sa han leende. Resten ordnar sig.

Och han var så självklar när han sa det.

Vi testade inte då. Och inte i höstas. Men idag testade vi. Och kolla! Hon uppenbarligen både ville och kunde lära sig det här.

Också.

Hon ser förstås alldeles för dåligt för att vi ska kunna släppa henne ur sikte ens en halv sekund när hon tar sig fram på hjul. Men hennes stolthet och hennes frihetskänsla och hennes totala lycka… Det är värt typ allt.

Resten ordnar sig.

Hon är så självklar. Och jag vill inte att vår välmenande oro någonsin ska tära på hennes självklarhet.

Idag fick Hilde ett brev från sjukhuset. Med ord som invaliditetsklass och invaliditetsgrad. Och med siffror som anger klass och grad.

Jag fick googla det här med invaliditetsklass för att förstå skalan. Och när jag insåg hur högt på skalan hon faktiskt ligger med sin synskada så blev jag onekligen lite sorgsen. För till vardags är vi ju bara. Vi bara lever och kokar havregrynsgröt och förundras över att diskmaskinen går så ofta och tjatar om jackor på golv och skärmtid och letar efter fotbollströjor. Och då är synskadan också bara där. Självklar men samtidigt odefinierad och sifferlös. Nu blev den – igen en gång – så svart på vitt.

Men sedan packade hon sin egen matsäck till kvällens fotbollsmatch, hon min lilla med stor invaliditetsgrad. Hon blandade saft och dubbelkollade att hon hade tagit de äggfria saltakexen och hittade matlåda och hon var så kapabel att jag tänkte att hon nog är den av våra barn som skulle försmäkta klart bäst på en öde ö. Eller i ett föräldrafritt hushåll ett veckoslut.

Och då tänkte jag; hon må ha en hög invaliditetsprocent. Men hjälp vad hon klarar av mycket med dem och sina andra procenter.

Det är också så svart på vitt.

Vi skriver onsdag 3 maj och den trasiga eljusstaken Anna ligger fortfarande på paradplats i köket så att vi helt säkert inte ska glömma henne nästa gång vi åker till stan. Kvittot har gett upp och gömt sig. Rimligt.

Jag vet inte vad som ska hända för att den här ljusstaken ska försvinna från vår köksbänk, men jag börjar tro att det inte kommer att hända. Vad det än är. Att någon av oss bara måste ta itu med det så där som andra vuxna gör.

Men jag vidhåller; det är fortfarande vår räddning. Att vi låter vissa saker vara.

229 likes och 96 kommentarer. Om man kan mäta delad glädje så har vi väl någon slags måttstock där. Det finns förstås mycket som är dåligt med sociala medier, men hjälp så vackert det kan vara ibland. Era ord… Mina egna tar nästan slut.

Jag trodde verkligen inte att jag skulle få det här jobbet. Det säger en hel del om de andra som sökte det, men det säger kanske ännu mer om mitt självförtroende som lärare just nu. Det var märkligt att inse i höstas att jag som nästan fyrtioåring har ett skörare självförtroende än jag hade som nästan trettioåring. Hur kan det gå så, liksom?

När jag fick samtalet om att jag hade blivit vald hörde jag mig själv säga att jag hoppas att de inte känner att de måste ta mig bara för att jag har så lång arbetserfarenhet. Av reaktionen att döma kände de verkligen inte så. Men där hade vi det igen. Ett självförtroende som liksom tar sig fram på kryckor.

Trots kryckorna är jag som mest hemma när jag är i ett klassrum. Att nu veta att jag kommer att få vara det så länge jag vill… Det är nästan magiskt. Och er medglädje gör att vi kan stryka nästan i föregående mening. Tack för den!

Vet ni vad? Jag har fått ett nytt jobb. Ett helt eget. Tänk. Det känns enormt roligt och fint och spännande. Nu ska jag få jobba mera långsiktigt igen och då kan jag förhoppningsvis vara hela den lärare som jag vill vara. Att bli vald bland flera superbra lärare var dessutom en välbehövlig boost för mitt ganska tillplattade ego.

Samtidigt känns det enormt sorgligt att inte längre vara kvar i den skola där jag har stortrivts varje dag det här året. Jag har haft öppna, varma och hjälpsamma kolleger som fått mig att känna mig välkommen från första början. Och jag har haft studerande som jag tycker helt otroligt mycket om, trots att jag i början försökte vara lite sval. Jag hade aldrig en chans. Så underbara är de.

Så det är alla känslor samtidigt. Men mest av allt är det tacksamhet. Det är ju oftast det. Jag hoppas och tror att det här blir riktigt bra.

För exakt fyra år sedan bar vi ut alla våra möbler och alla våra saker ur den lägenhet som då var vårt hem. Våra saker flyttade från Helsingfors och det gjorde två av oss också. Vi tre andra blev kvar en månad till.

Jag minns hur svårt det var att lämna allt. Mitt älskade, älskade jobb. Vår församling. Vårt hem. Våra helt fantastiska människor.

Och trots det – inte en enda dag har jag tvivlat på att beslutet var rätt. Inte en enda dag har jag ångrat det eller ens övervägt att ångra.

Så otroligt mycket fattigare vi skulle vara idag om vi hade gett efter för det svåra och inte hade vågat. Så otroligt många fattigare vi skulle vara.

Nej. Aldrig har jag ångrat. Men nog var det fint.