Mamma gifter sig

Om jag tog en viss väg hem från skolan när jag var liten gick jag förbi en viss affär. Och det gjorde jag ofta, för jag ville gå förbi den här affären. Mamma-gifter-sig-affären, kallade vi den. En affär med brudklänningar och en skyltdocka i fönstret som jag tyckte att liknade min mamma.

För tjugofem år sedan idag gifte sig min mamma. Inte i den klänning med volanger och spets som jag hade hoppats på några år tidigare, men hon gifte sig med en ovanligt fin man med ett ovanligt gott hjärta. Och det är ju det enda vettiga att verkligen hoppas på.

Det finns en särskild sorts nåd i att veta att en förälder är lyckligt gift. Kanske bara vi som någon gång vetat något annat kan se den nåden, men en nåd är det likväl.

Grattis på bröllopsdagen, mamma och pappa!

Bilden har nästan inget med texten att göra. Förutom att den föreställer två lyckliga barn på övernattningsparty hos mormor och morfar.

Idol och superhjälte

Att ha barn i olika åldrar är bland annat att få använda helt olika föräldramuskler. Ibland ska en massa olika muskler jobba på en och samma dag. Inte konstigt att man blir lite trött. Idag blev en sådan dag.

Att ha barn i olika åldrar är också att ha många olika kamper på gång samtidigt. Det kräver många olika verktyg och ibland kan det vara svårt att hinna byta verktyg mellan fighterna. Å andra sidan drunknar man inte lika lätt i den där ena stora kampen med stort K. För ingen sekund hinner man inbilla sig att det här är allt som livet är.

Men att ha tre barn i tre olika åldrar är också att ibland få låta sin fyaåring somna bredvid sin absolut största idol och superhjälte. Det är att ibland få låta sin trettonåring somna bredvid en liten som bara beundrar och älskar. Det gör innerligt gott. För dem båda. För oss alla.

Den kärleken. Redan då.

Nio år

Länge var nionde oktober ett datum som bara kom och gick. Finns det något mer intetsägande, liksom?

Men från och med nionde oktober för nio år sedan är just det datumet nästan magiskt. Det är Arvids födelsedag.

För nio år sedan fick jag en liten bebis och jag fick mitt livs enda helt okomplicerade bebistid. Våra första månader tillsammans minns jag som rosenskimrande, för våra första månader tillsammans var rosenskimrande. Arvid mellan noll och tre år var en ren fröjd. Den nöjdaste, gladaste och lättaste människa man kan tänka sig. Arvid mellan tre och sex år var… inte alls en ren ofröjd, men på många sätt rejält utmanande.

Arvid nio år är helt underbar. Han är charmig, rolig, känslig och snäll. Han har glimten i ögat och stortrivs med livet. Jag tror att han just nu tror att alla tycker om honom. Jag älskar hans vänner, fotbollskompisar och klasskompisar för att han får tro det.

Han tycker allra mest om fotboll, höll jag på att säga. Men jag tror faktiskt att han tycker allra mest om vänner och gemenskap. Jag förstår honom så väl. Dels för att jag är lite lika, dels för att hans kompisar är av världsklass.

Grattis, älskade älskade Arvid! Att få vara din mamma är typ det bästa som finns.

Ett annat sätt

Jag vet förresten ett annat sätt också. Att stava till kärlek på. Ett annat jättebra.

Det är att komma hem från sin arbetsresa, stiga ur bilen och mötas av jubel och glädjetjut. Och det där ordet som känns så oerhört olika beroende på hur och när du hör det:

Mammaaaaaaa!!!!

Det är att han som har levt i nästan nio år och spelat lite sval och obrydd nästan lika länge kommer ut ur huset och rusande mot dig med världens största kram.

Det är också ett jättebra sätt.

Älska stort och ädelt

Det går att stava till kärlek på många olika sätt.

Jag har ett nytt favoritsätt.

Det är att själv vara på arbetsresa några dagar och få de här bilderna:

Pepparkaksbak en måndag i början av oktober! Då vet man att de har det ganska bra, alla de där som blev kvar hemma. Och då är det genast väldigt mycket lättare och roligare att vara borta.

Det går som sagt att stava till kärlek på många olika sätt. Ett av dem är att låta den andra vara borta med gott samvete.

Det här ska jag SÅ komma ihåg när Fredrik är borta nästa gång. Jag lovar.

Förutom om det kommer in en mus i huset. Har hänt två gånger, båda gångerna har Fredrik varit bortrest. (Är han en katt?) Om det händer igen gäller inte löftet. Då kommer jag att lida av hans frånvaro och han kommer att veta det. Men om jag och barnen klarar oss utan musinvation ska jag älska stort och ädelt.

Tycker om er

Jag har fått vara i en skola idag. Jag ska få vara det imorgon också. Min glädje vet nästan inga gränser.

Jag bad eleverna säga vad de heter och berätta om något de tycker om. Någon tyckte om tennis, någon om avokado, någon om att skriva berättelser och ganska många om fotboll. Nästan lika många om hästar.

Och så fanns det en lärare. Som sa:

– Jag tycker om er och om…

Jag minns inte de där andra sakerna. Tror inte någon annan minns heller. Det spelade liksom ingen roll. Där fanns en lärare som på frågan om vad hen tycker om helt spontant och genuint svarade att hen tycker om de tonåringar som fanns i samma klassrum. Det spelade all roll.

Jag tycker om den läraren.

Jag tycker om att det finns tonåringar som får ha lärare som tycker om dem och vågar säga det.

Att få vara lärare är troligtvis att få ha världens bästa jobb. Jag tänker på det ofta och lite extra mycket just idag när jag har fått vara i klass och fått träffa riktiga elever och när vi dessutom firar världslärardag.

En av mina ”gamla” elever skickade mig ett meddelande. ”Trevlig världslärardag 🥳🙂” skrev hon. I all enkelhet gjorde det min dag. Tänk att hon kom att tänka på mig.

Hilde Unicorn Elsa

Ibland kallar jag henne Hilde.

– Jag heter Hilde Unicorn Elsa, svarar hon.

Och det gör hon ju. My bad.

Ikväll berättade hon en kvällssaga för mig efter att vi tillsammans läst Maria Nilsson Thores nyaste bilderbok Gränsen. Hennes saga handlade om en liten prinsessa som hade en hjälpsam (?) mamma, en pappa, en storasyster och en storebror.

– Den lilla prinsessan hette Hilde Nora Sömniga Guldprinsessan.

Jag tycker så mycket om hennes kreativitet. Den människan har aldrig tråkigt. Hon kan hitta på saker för sig själv i timmar, hennes storebror i tjugo sekunder. En bra dag. Att få ta del av hennes rika värld är ljuvligt. Må hennes värld alltid få vara lika stor och fantastisk som den är nu.

Rebecka

Jag har världens bästa vänner. Det säger nästan ingenting om mig och det säger nästan allting om dem. Ingen enda dag i mitt vuxna liv har jag känt mig ensam. Tänk det. Tänk.

En av mina allra bästa vänner föddes just den här dagen för fyrtio år sedan. I den bästa av världar hade jag fått hålla ett tal till henne idag. I den här verkliga av världar får jag skriva ner mitt tal till henne istället.

Älskade vän.

Jag är så innerligt glad över att Gud förstod att den här världen behövde dig och jag är minst lika glad över att Gud förstod att jag behövde dig. Så när våra män var femton år gamla träffades de på sitt rippiläger. Ingen av oss fanns i deras liv då, nu finns vi alla fyra för alltid i varandras.

Rebecka, du är olik mig på nästan alla sätt. Att vi valde varandra är egentligen så märkligt att jag undrar om vi ens gjorde det. Jag misstänker att vi fick varandra, som gåvor.

För hjälp, vad jag behöver dig.

Du är en av de mest trofasta och uthålliga jag vet. Du klarar nästan vad som helst och du klagar nästan aldrig. Ditt hjärta är ett av de största och mest tjänande som finns. Du lever det du tror på varje dag. Du har lärt mig mycket om vad kärlek är.

Jag har känt dig nästan halva ditt liv, jag har känt dig mer än halva mitt eget. Jag har levt nära dig i högt och lågt och i stort och smått. Du är min förstföddas gudmor, jag är din förstföddas. Vi har gråtit alla slags tårar tillsammmans. Vi har skrattat alla slags skratt. Vi har gjort London hur många gånger som helst och Lekholmen om möjligt ännu fler. Vi har drömt, hoppats, trott och bett tillsammans. När vi i tiderna valde att flytta till Helsingfors var det för att bygga något större än oss själva tillsammans med er. Ni gjorde valet lätt. När vi i tiderna valde att flytta från Helsingfors… Ni gjorde valet svårt.

Du är en av mina viktigaste människor. Ditt hem är ett av mina. Du blir aldrig någonsin av med mig. Jag älskar dig.

Glad i själen

Tänk dig att vara nästan nio och vara bortrest ett par dagar. Tänk dig att komma tillbaka hem igen och få godis av en av bästa vännerna.

– Jag fick det för att han är så glad att jag är hemma igen. Han var ledsen när jag var borta, berättar vår nioåring och strålar som en sol.

– Hur känns det? frågar jag. För om jag får chansen att uppmuntra någon att sätta ord på sina känslor så tar jag den.

– Jag blir glad i själen, svarar han på två sekunder. För han har uppmuntrats många gånger och blivit en mästare.

I mina lungor

Egentligen är jag en människa som bloggar varje dag. Det hjälper mig att få syn på mitt liv, framför allt hjälper det mig att få syn på det som glittrar och glimrar i mitt liv. Jag vill inte vara utan det. Vet inte riktigt hur man lever utan penna i hand.

Det låter poetiskt. Att leva med penna i hand. Egentligen är jag en människa som skriver 98 % av mina blogginlägg på min telefon. Det är rätt lite poesi i det.

Men ibland tar jag paus. Av olika orsaker, av helt olika. Nu tog jag paus, av goda orsaker. Jag stickade inte heller. Slarvade till och med lite med Dagens lösen. Höll fast i väldigt få rutiner och levde för en stund betydligt mindre inrutat än jag brukar.

Jag tror med bestämdhet att det gjorde mig gott. Världen står kvar också om någon av mina dagliga boxar inte blir checkad.

För en vecka var världen och livet större och jag tog tacksamt emot. Jag har ny luft i mina lungor.

Det låter poetiskt. Att ha ny luft i sina lungor. Men det är också väldigt sant. Det är rätt mycket poesi i det.