Lycka är

Lycka är att få en recension som värmer hjärtat. Och att ha en mamma som skickar bild på recensionen.

I väntan på romanen som både jag och recensenten hoppas på får du gärna läsa Till den lilla människan intill.

Advertisements

Jag älskar att ha fel 

– Någon har tagit en bit ur min chokladkalender! 

Arvid rusade in till oss en morgon i slutet av november. Han misstänkte Ingrid. Ingrid misstänkte honom. Vi misstänkte också honom. Han är på alla sätt en mycket skälig misstänkt för ett dylikt brott. Trots det hävdade han envist att han var oskyldig. 

Trots det trodde vi honom inte. 

Ett par dagar senare städade jag i hans rum. Bland legobitar, shopkins, klistermärken och skräp på golvet hittade jag plötsligt en bit ur en chokladkalender.

Den biten är lika med upprättelse. 

Jag är väl som människor är mest och tycker i regel om att ha rätt. Men jag älskar att ha fel de gånger det innebär att mina barn överträffar mina förväntningar. 

Vi ska inte hoppa över någon bäck ännu. Det är lååångt kvar till 24 december och jag har svårt att tro att han kommer att få äta en chokladbit om dagen hela vägen. 

Jag har gärna fel. Igen. 

Jag håller er uppdaterade. 


Årets dagisbild. Den har fångat hans själ. Det är mer än man kan säga om många dagisbilder. 

Tillsammans. Dagen efter.

Dagen efter att dammen brast konstaterar jag att det inlägg jag skrev i går blev gillat av en glädjande brokig skara människor. Olika kön, olika åldrar, olika hemorter, olika livssyner. I vanliga fall brukar en grupp gilla texter om jämställdhet, en om kyrka och tro och en om Arvid (Minna, du är en föregångare där!). Sällan har ett inlägg samlat en så heterogen skara gillare som gårdagens inlägg gjorde.

I det finns något väldigt vackert.

Det finns också något väldigt vackert i många av de hundratals röster jag läste i går. En av de rösterna lät så här:

“Jag vet inte om jag är feminist, men jag vet att det måste bli ett slut på alla former av sexuella trakasserier i skolan, på jobbet, i hemmen, på krogen, i församlingen. Därför finns mitt namn med under detta upprop.”

Jag tycker det är fint att inte se rött bara för att ordet feminism känns främmande. Att ställa sig över etiketter och se budskapet bakom kräver mer än de flesta av oss verka ha råd med. Det krävdes mod av den kvinnan att skriva under. Hon vågade.

I det finns något väldigt vackert.

Jag. hoppas att vägen vidare också kommer att bjuda på mycket vackert. För slutmålet är ju absolut inte nått. Det är viktigt att en massa kvinnor som tidigare har tigit nu vågar tala, men målet är att kvinnor inte ska ha de här fruktansvärda erfarenheterna att tala om. Målet är att alla kvinnor och alla människor ska kunna känna sig trygga.

Första delmålet är alltid medvetenhet. För att komma dit krävdes att en grupp kvinnor förde andra kvinnors talan.

Slutmålet är att vi ska leva tillsammans i en bättre värld än den vi hade i går, än den vi har i dag.

För att nå det målet behövs vi alla.

Därför är jag otroligt glad över att så många vill vara med. Så många kvinnor och så många män.

Vi klarar det bara tillsammans.

 kyrkpressenBild: Kyrkpressen

Vi är 45 som heter Amanda

I dag brister dammen. Och jag är med om bristandet. 

6111 kvinnor från Svenskfinland har skrivit under ett upprop som kräver att tystnaden bryts gällande sexuella övergrepp och trakasserier. 6111 kvinnor. Det är svindlande många. Jag fattade inte riktigt hur många det är förrän jag insåg att vi är 45 som heter Amanda. Det är ju alltid bara jag.

Jag har själv skonats. Råkat ut bara för det vanliga. Det som verkar ingå i att vara kvinna. De fruktansvärda vittnesmål som publiceras under dagen är inte mina. 

Jag funderade på om mitt namn faktiskt hör hemma under ett sådant här upprop. Retoriken är inte min. Vittnesmålen är inte mina. Skammen är inte min. 

Men när jag alldeles för många gånger darrat av både ilska och gråt landade mitt namn där det skulle. När jag insåg vad tystnaden kostar och vem som betalar priset.

När jag tänkte tillbaka på höstens träff med min gamla elev. En intelligent, driftig, begåvad, rolig och godhjärtad ung kvinna. Som upplever att hennes mest uppskattade egenskap är att män – inte sällan lika gamla som hennes pappa – vill ha sex med henne. Något brast i mig den dagen. Något som inte blivit helt igen. Jag har tänkt på vårt samtal nästan alla dagar sedan dess. 

Jag vill ha förändring. Jag kräver förändring. 

Jag vill ha en annan, en bättre, framtid för mina barn, för mina syskonbarn, för mina barns vänner och för mina elever. För de modiga kvinnor som vittnat. För de många män som också påverkas av all ruttenhet. För de 44 andra som heter Amanda.

Och för mig. Och för dig. 

Rida på andras tystnad

Min lillasyster Fanny är en av initiativtagarna till #övistoo som i dag har tagit Svenskfinland med storm. Hela dagen har jag hängt på svenska.yle.fi. Och på familjens whatsapp-grupp, där vi uppdaterat varandra om kampanjens spridning. 

Som storasyster är jag arg och ledsen över det som pågått i min systers skola, den skola som var min egen barndomsskola. Men jag är också stolt över hennes och de andras mod. 

Som lärare är jag arg och ledsen över att de vuxna som våra barn och tonåringar ska få lita på i stället sviker dem. Hur täcks ni? Vi som varje dag får ta hand om andra människors barn bara måste vara bättre än så. Vi får aldrig någonsin skada. Och vi får aldrig någonsin blunda när andra skadar. 

Det är många i kommentarsfälten som tycker att #metoo faktiskt har gått för långt nu. Jag är inte det minsta förvånad. Jag misstänker att många av dem som tycker så själva har gått för långt någon gång och därför är rädda nu. 

Det är alldeles för många som alldeles för länge har kunnat rida på andras tystnad. 


Den modiga och jag. 

Ett år

Hipp hurra för världens härligaste Hild som fyller ett år i dag!

Jag vet inte om året har gått snabbt eller långsamt. Om det har varit lätt eller tungt. Men jag vet att hon är underbar och att livet är bättre för att hon finns. Jag vet att jag inte en enda sekund någonsin har ångrat att vi vågade ännu ett barn. Och jag vet att jag alla dagar har varit ödmjukt tacksam över den gåva vi fick. 

Födelsedagsmorgonen har bjudit på det mesta, men inte harmoni och frid. Jag fick bokstavligen gräva fram alla Hildes presenter ur husbolagets sekajätekärl ute på gården strax efter sju på morgonen och det finns ju bättre sätt att börja en födelsedag på. 

Men så frågade jag syskonen vad de tycker att Hilde bidrar med i familjen och Arvids svar tog mig nästan till himlen. 

– Med skönhet.


Hilde Nora Birgitta. Hurra för dig! Hurra för att du är vår!

Relationer jag hoppades på

De åt frukost med oss i dag. För att fira morgondagens födelsedagsbarn. Och jag insåg att de har varit hemma hos oss torsdag, fredag och söndag den här veckan. 

Det är delade liv. Det är relationer jag hoppades på och önskade mig, men knapt vågade tro att var möjliga i ett vuxet liv med vuxna livsvillkor. Jag är glad att jag hade fel.

Jag vet att de egentligen drömmer om att köpa en bostad, och den lär tyvärr inte ligga i vårt grannhus. Jag kommer att vara jätteglad för deras skull den dag de får de nycklarna i sin hand. Men jag kommer att sakna dem jättemycket när de inte längre finns lika nära. 

Det tar vi sedan. Nu tar vi glädjen över att de finns nära nu.

Vi är dåliga på att dejta

Det är mycket vi gör bra, min Fredrik och jag. Vi är försiktiga med varandra samtidigt som vi är sanna med varandra. Vi skrattar mycket tillsammans och ingen – ingen – stöttar mig på samma sätt. Jag vet inte hurdana män som står bakom framgångsrika kvinnor, men bakom mig står en man som tror på mig, som uppmuntrar mig och som hjälper mig vidare. 

Men vi är dåliga på att dejta. Vi gör det alldeles för sällan. Så till farsdagspresent fick han en torsdagskväll då jag hade ordnat barnvakt. Nu skulle det bli dejt! 

Så fick jag frågan om att medverka i tv-programmet. På vår efterlängtade dejtkväll. När jag funderade på om jag skulle tacka ja eller nej var dejten mitt största frågetecken. 

Det var hans minsta. För sådan är en man som tror på, uppmuntrar och hjälper vidare.

Så barnvakterna kom lite senare än planerat. Och Fredrik mötte mig efter tv-sändningen och vi åkte på vår efterlängtade dejt. Vi hade några få timmar på oss, men timmarna var guld. Han är guld. 

Vi är så bra på att dejta. Och därför måste vi bli bättre. 

Jag skulle så gärna ha haft fel

Hon kommer fram till mig och tackar för mina texter. Säger att jag skriver så bra och att hon ofta håller med, men att hon tog illa upp av den där texten om att jag avskyr militären. Texten som antyder att många destruktiva värderingar får härja fritt i den kamouflagefärgade vardagen.

Den unga kvinnan framför mig har själv gjort värnplikt och hon känner inte alls igen sig i min text. Hon upplever att mycket har förändrats och att mitt inlägg på något sätt undergräver det goda som görs för att motverka det mindre goda.

Jag funderar mycket på det hon sa under dagarna därpå. Hennes berättelse är ju sann, och hennes berättelse gläder mig. Men de många andra berättelser som når mig efter att jag publicerade min text är ju också sanna.

Och jag utgår från att också den här texten, och de kommentarer som hör till den, har sin grund i sanna människors sanna upplevelser.

Det finns många kommentarer här som får mitt hjärta att krampa.

“Alla rekryter mobbades för att man skulle få skinn på näsan och bli riktiga män, och veklingarna sållades ut.”

“Mobbning hör till armen. Inte skickar man väl yngligar ut i krig för att det är mysigt?”

Och den här. Nu inte bara krampar hjärtat. Nu brister det:

“Blev kallad efterbliven, slö, idiot, apa, efterbliven igen, laestadianskt incestbarn flera gånger under min mili tid. Dessa personer som kallade mig detta var nylänningar som sedan for till aukin ock rukkin.

De var duktiga fysiskt. Det var inte jag. Jag är pampes och ville bara hemförlovas med så lite dramatik som möjligt. Dock fick jag höra varje dag, dock inte från mina utbildare (officerare) – utan från andra beväringar, inklusive mina stugkamrater och usar hur skit och korkad jag var. Det sög.

Funderade på att ta civiltjänst flera gånger, för trots att jag var i fysiskt dåligt skick; lite fetare, svagare, sämre kondis osv, så var den sociala biten den tuffaste. Har alltid varit en mera “skolansman” med böcker osv. Klumpig, tankspridd osv. Egentligen passade inte en man som jag i milin. Men civare ses ned på som en andra klassens medborgare, åtminstone i min hemtrakt, så jag hade inget annat val.”

Kände ni? Hur det brast?

Till dig, du unga kvinna som kom fram till mig den där dagen; jag tror på din berättelse. Jag tror på din erfarenhet. Det är inte din berättelse jag förmedlar, inte din erfarenhet som jag lyfter fram. Och jag är genuint jätteglad över att du fick ha en värdefull, givande och harmlös militärtid.

Men alla de här andra berättelserna… De måste förmedlas, de måste lyftas fram. Om vi inte talar om dem så kommer ingenting att bli bättre. Det var för att någon någon gång började tala som något faktiskt började bli bättre, och det var det du fick se frukten av. Men vi måste fortsätta tala tills det är bra.

För det är inte bra ännu. Kampen är inte över.

Jag skulle så gärna ha haft fel.

Men uppenbarligen far folk illa i militären. Både kvinnor och män. Och lösningen är inte att de kvinnor som far illa slutar gnälla och åker hem igen för att de ju faktiskt är där frivilligt. Lösningen är naturligtvis att vi fortsätter kämpa mot ett beteende som är förkastligt. Mobbning och förnedring skapar inte bra soldater, inte bra människor. Det skapar bara såriga människor. Och såriga människor är ofta farliga människor, farliga för sig själva och farliga för andra.

Direktsänd tv

För några dagar sedan hade jag ingen aning om vad silvervatten var. Än mindre visste jag att det finns människor som dricker det.

I dag har jag diskuterat silvervatten i direktsänd tv.

Eller egentligen har jag diskuterat diskussionen om silvervatten i direktsänd tv.

Jag var ofantligt pirrig. Så där som ett litet barn i en leksaksaffär. Sällan har jag varit i tv. Aldrig tidigare i direktsänd.

Nu har jag. Resultatet finns här:

Skärmavbild 2017-11-23 kl. 22.51.57
Jag låter sämre än jag trodde. Ser konstigare ut. Är mindre tydlig och mindre skärpt. Men jag måste ju börja någonstans.

Och jag står för det jag säger. Aldrig någonsin kommer jag att sluta tro att vi måste visa vänlighet, omsorg och respekt om vi på riktigt vill förändra någonting.

P.S. Jag är mest nöjd med slutet. D.S.