Februari och mars gick egentligen inte. Aldrig förr har jag haft en så intensiv period på jobbet som varat så länge. Till slut mindes jag inte längre hur det känns att komma hem från jobbet halv fem och vara klar med dagen. Jag jobbade ofta till tio på kvällarna, nästan lika ofta till elva. Vaknade kring sex för att hinna jobba lite till innan lektionerna började. Det gick egentligen inte.

Men här sitter jag ändå. Bevisligen gick det ändå fast det egentligen inte gick. En av superhjältarna som möjliggjorde var min mamma. När hon förstod hur vår tillvaro skulle se ut frågade hon om hon kan komma till oss varje tisdag, onsdag och torsdag i mars och laga mat. Det är stort. Att hon bor en timme bort per väg gör det ännu större. Orimligt, nästan.

Vi kunde ha sagt att det var ett jättegeneröst erbjudande, men att vi ju nog klarar det. Vi borde kanske ha sagt nej. Men vi sa ja tack. Vi vill jättegärna komma hem till färdig mat som någon annan har tänkt ut, handlat och kokat tre dagar i veckan under årets troligtvis allra mest intensiva månad. Bara stolthet kunde ha stoppat oss.

Och på riktigt – vad gott har stolthet någonsin gjort oss människor?

Så mamma kom. Tre dagar i veckan satt hon sig på bussen i Nykarleby och kom hit. Planerade, handlade, lagade mat och tog bussen tillbaka hem igen. Hängde med barnbarn, åt med oss. Allt för att hjälpa sin nästan 40-åriga dotter och hennes familj.

Förälder är du verkligen hela livet. Det visste jag nog. Men det insåg jag i kvadrat under årets troligtvis (förhoppningsvis) mest intensiva månad.

En favoritbild på mamma och mig.

Det var en gång en dag i maj 2022 som var roligare och mer spännande än alla andra dagar i maj 2022. Åtminstone för Hilde. Dagen då Jontti kom på besök.

Och för några dagar sedan publicerades Hemma med Jontti hos Hilde på Yle Arenan. Titta på avsnittet om du vill se:

– en klart mindre Hilde än den vi har nu

– en nervös och tystlåten Hilde som småningom mjuknar upp

– en människa som är som gjord för sitt jobb. Jontti är nog något av det absolut bästa som hänt finlandssvensk barn-tv. Tänk vilken gåva till oss alla att han vill göra just det här!

– Hilde använda ett av sina hjälpmedel för synskadan

– världens mysigaste storebror in action

– en glimt av en av Hildes riktigt stora dagar

Länk till avsnittet hittar du här:

https://arenan.yle.fi/1-62400380?utm_medium=social&utm_campaign=areena-ios-share

Den största, ljusaste och gladaste dagen. Dagen som för evigt påminner oss om att ljuset har sista ordet. Att livet är starkare än döden. Att kärleken övervinner allt.

Fastetiden kom och gick. Vi ska prata om en del av det som hände. Redan här och nu ska vi prata om det här:

Imorgon börjar fastetiden. Jag har firat med fastlagsbulle och en hel förpackning Ben&Jerry’s. Redan för några dagar sedan förberedde jag mig genom att flytta Tomas Sjödins andaktsbok Jag har slagit upp mitt tält i hoppets land till köksbordet. Där ska den bo nu. Det gör inte precis underverk för vårt redan ordningsmässigt utmanade kök, men jag hoppas att det ska göra något slags underverk med min själ.

Vi går in i fastan nu och jag är kanske lite otippat en stor vän av fastan. Det gör mig gott att skala bort och förenkla och fokusera, att välja och prioritera mera medvetet och att söka det lugna och enkla.

Men i år blir det svårt. Hur ska jag hitta lugnet och enkelheten när livet går så snabbt som det gör just nu? Redan för några veckor sedan gjorde jag en arbetsrelaterad to-do-lista för precis varje dag fram till 4 april. Jag vet exakt hur många studerandetexter jag ska läsa och bedöma varje dag fram till dess och vilka lektioner som ska planeras vilka dagar. Några lördagar är lediga och sportlovet hoppas jag kunna freda, men det är onekligen mycket på jobbet nu.

Dessutom är det mycket i själen också. Jag fyller fyrtio i sommar och jag läste någonstans att det är nu jag borde krisa och fundera på vad jag egentligen vill med mitt liv. Men jag vet ju redan vad jag vill med mitt liv, min kris består i att jag inte vet om jag får göra det eller var jag får göra det och det här tär ibland och pirrar ibland men är på något plan slitande hela tiden.

Utöver det är det mycket med andras själar också. För den som har nåden att få älska många människor finns det alltid någon som gråter och kämpar, stundvis många. Och det är som bekant tungt att gråta också andra människors tårar.

Så hur fastar man då? När livet ser ut så?

Åtminstone så här: jag kommer inte en enda kväll under hela fastetiden att sätta mig ner och fundera på om jag borde skriva ett blogginlägg. Om ord måste ut så måste de, men jag tänker vara ännu mer kravlös i mitt skrivande än vanligt. Det kan hända att jag skriver i samma takt som jag brukar och det kan hända att jag återkommer först när vi firat den tomma graven. Det enda jag vet är att jag skriver igen först när jag verkligen vill eller verkligen måste.

Och jag hoppas och tror av hela mitt hjärta att varje dag också under fastetiden – med allt detta jobb och alla dessa själar – kommer att bjuda på rika och meningsfulla stunder.

– Jag tror faktiskt jag ska bli konstnär, sa Hilde idag efter att hon skapat eftermiddagens kanske åttonde alster.

Det här är också en sann berättelse om Hilde och hennes synskada – en lika sann berättelse som den om att läs-tv:n gör att det annorlunda känns svårt. Hon vill bli konstnär. Hon som ser ytterst dåligt och färg inte alls. Hon vill bli konstnär.

Det säger nästan ingenting om synskadan, men det säger jättemycket om henne och hennes självkänsla och självförtroende. Jättemycket jättebra.

Jag hade bestämt mig för att springa fem kilometer idag. Därför och verkligen bara därför for jag. Vädret inbjöd inte alls.

Annat var det med Arvid och hans kompis.

– Nog ska jag väl ta med mig bootsen? ringde kompisen och frågade innan han kom på lek.

– Förstås, svarade Arvid.

Och jo. Nog var det ju fotbollsväder. Så i hög nysnö knöt de på sig fotbollsskorna och drog ett träningspass. Ska man bli proffs så ska man.

– Jag tror jag kommer att signa med HJK först och sedan kanske ett lag i allsvenskan, sa Arvid några timmar senare när jag körde pojkarna till en tredje kompis match.

– Samma här, sa kompisen. Och sedan blir det nog ett lag i League One, sedan ett sämre ligalag som typ Southampton och sedan då Liverpool.

Tänk att få vara tio eller elva och ha en så stark dröm och en bästa vän att få drömma med. Inte är det synd om dem.

Och så kom en dag när hon upplyste oss om att hon inte alls vill börja skolan. Lite kaxigt och tufft förklarade hon att det är tråkigt med skola och uppgifter. För att en liten, liten stund senare börja gråta. Och förklara att det nog inte alls handlar om uppgifterna. Det handlar om att hon inte vill ha sin läs-tv i klassen.

– Alla kommer att titta på mig, fick hon fram mellan tårar och hulkningar.

Läs-tv:n är det hjälpmedel som gör att Hilde kan förstora boksidor, texter och bilder. Den kommer att vara helt avgörande för hennes vardag i skolan, men det är klart att den också kommer att vara något som gör henne annorlunda.

Och i just den stunden ville hon verkligen inte vara annorlunda.

Och i just den stunden brister mitt mammahjärta.

Jag vet att det finns många andra som har ett annorlunda som är mycket, mycket svårare än det här. Men i just den stunden tillät jag både henne och mig själv att sörja det annorlunda som är hennes.

Också det måste man få göra ibland.

Han skulle ha prov i omgivningslära.

– Har du läst? frågade jag.

– Nja… Jag tänker att jag går dit imorgon och gör mitt bästa. Jag kan ju inte göra mer än mitt bästa.

Jaha. Avundsvärt avslappnad inställning, men en inställning som inte nödvändigtvis gör att man blir godkänd i prov.

Jag fick förklara det här konceptet med att ens bästa nog börjar långt före själva provsituationen.

Och jag insåg igen en gång att det nog är väldigt mycket han ska lära sig ännu innan han kan ha ett jobb.

Välkommen till lördagen den 26 november 2022. Vi har adventspyntat. Det hänger stjärnor i fönstren och vi har samma dag köpt tolv nya ljusstakar. Att leva i prästgård är att leva med många fönster.

En av ljusstakarna var trasig redan när lådan öppnades. Den hade gått av på mitten. Jag lägger lådan på paradplats i köket tillsammans med kvittot för att helt säkert komma ihåg att ta med ljusstaken när jag åker till stan nästa gång och byta ut den.

Välkommen till lördagen den 11 februari 2023. Det har gått två och en halv månad. Den trasiga ljusstaken med kvittot ligger fortfarande på paradplats i köket. Så att jag helt säkert kommer ihåg att ta med den när jag åker till stan nästa gång.

Där har den legat medan så väl adventstid som jul kommit och gått. Att julen varar än till påska får i år en helt ny betydelse. Och nej. Absolut inget kök är så stort att det är rimligt att förvara en trasig ljusstake i förpackning på arbetsbänken. Jag tycker att vi inte har plats för ett fruktfat, men tycker uppenbarligen att det här är på något sätt rimligt.

Du kanske känner att människor som vi är beyond räddning. Du kanske har rätt. Själv känner jag att det här är vår räddning. Om vi i vårt livspussel just nu skulle komma ihåg och prioritera att byta ut en trasig ljusstake värd 7,99 euro skulle allt klappa ihop. Några bollar måste man låta rulla iväg när man har för många i luften. Det här är en rätt rimlig boll att tappa. Men kanske jag borde slänga kvittot nu och föra ljusstaken till en insamling för trasiga elprodukter.

Måste bara lägga fram ljusstaken på ett synligt ställe i köket så jag kommer ihåg att ta med den till insamlingen nästa gång jag åker till stan.

I nuläget har tvåhundra människor lajkat gårdagens blogginlägg på Facebook. Tvåhundra. Jag tvivlar på att något annat av mina inlägg fått så många likes. Graviditetsavslöjningsinlägg undantagna. Absolut inget verkar kunna konkurrera med sådant.

Det är oerhört fint att så många delar min glädje och jag inser ju att det i någon mån beror på att så många också har delat min besvikelse och sorg över alla jobb som inte blivit. Att berätta om mörka stunder trots att det tär på stoltheten och självförtroendet är priset man måste betala för att någon sedan ska kunna dela de ljusare stunderna med en. Och det är verkligen värt det priset.

Sårbarhet. Vilken grej det är, ändå. Vilken styrka som finns i att vi vågar visa svaghet. Och mänsklighet. Det finns inga övermänniskor. Vi är alla bara människor.