Älskad av honom

Varje dag vet jag det. Varje. Men vissa dagar får jag erfara det på ett alldeles unikt sätt, att få vara älskad av honom är det kanske allra allra finaste jag fått. Jag har sagt det förr, säger det nu och kommer att säga det igen, att just Fredrik valde just mig övergår mitt förstånd. På ett positivt sätt.

Älska en iller

Man lär så länge man lever. För några dagar sedan lärde jag mig att man kan ha illrar som husdjur när jag mötte en i koppel i trapphuset på väg till bussen. Jag blev så paff av att stöta på en slank varelse med råttansikte i trappan att jag glömde hälsa på den person som vandrade omkring med djuret. Är jag den enda som inte visste att man kan älska en iller?

Kanske aldrig

Redan klockan 21.15 sov båda barnen. Det kan mycket väl hända att det kanske aldrig tidigare har hänt. Och hur mycket jag än älskar dem så är det väldigt skönt när de sover. Så är de väldigt sköna också när de sover.

Vissa mardrömmar

Hej, vet ni vad? Just nu lever vi mitt i vår boenderelaterade mardröm. Det slår mig med jämna mellanrum; att det ju var det här vi fasat för sedan vi köpte lägenheten hösten 2010. Att det ju var det här som var det stora minuset, det vi måste ta med i beräkningarna när vi övervägde köpet.

Det är faktiskt inte så farligt. Vissa mardrömmar är betydligt värre i teorin än i praktiken.

Många i vår omgivning har tyckt synd om oss för att vi var tvungna att flytta med en liten bebis. Jag måste erkänna att jag också har tyckt synd om oss för just det. Men när vi för en tid sedan hängde med vår gudson som är 1,5 kände jag att jag när som helst hellre bor i en liten trång lägenhet med Arvid 0,5 år än Arvid 1,5. Om till exempel det hade varit alternativet.

Så vi är fortsättningsvis vid gott mod. Det här lär inte knäcka oss. Men oj, vad vi kommer att älska vår diskmaskin när vi återvänder till vårt riktiga hem.

Mycket sovplats

Ingrid vaknade halv åtta i morse och storgrät för att Arvid inte var med oss.
– Jag vill vara i Arvids rum, snyftade hon.

Vi tar ogärna omotiverade strider om segersötman inte är i världsklass.

Så.

Hur mycket sovplats det finns i tamburen i vårt tillfälliga hem? Exakt så mycket som krävs för en resesäng och en liten barnmadrass. Men då kan man inte öppna dörren till badrummet. Eller dörren till trapphuset. Eller gå in i vardagsrummet utan att trampa på någon av sovplatserna.

Misslyckade hårfärgningar

Jag vill inte förringa misslyckade hårfärgningar, men nog är det ju skönt att mitt bruna hår är det mörkaste molnet på mitt eget livs himmel just nu. Livet behandlar mig inte med arbetshandskar precis.

Det är så ibland. Då gäller det att andas, samla krafter och ladda batterier inför de prövningar som kommer. Och erbjuda dem vars himmel nu är mörk en axel för tårar.

20130310-193632.jpg

Fem månader

Idag är det fem månader sedan Arvid kom till oss. Han skämmer fortfarande bort oss med gott humör, god hälsa, gott matintag och god sömn. Inget mer kan man begära. Inget mer kan man ens önska.

Huden mår numera nästan utmärkt. Den salva vi fick på recept för en månad sedan har verkligen hjälpt. Numera använder vi den två gånger i veckan och det räcker. Däremellan smörjer vi huden med bassalva fyra gånger om dagen. Ett litet pris för välmående hud.

Han sover gott om nätterna mellan 20.30 och 8.00. Äter i regel en gång på natten men har faktiskt hoppat över det två nätter i sträck nu. Han sover i eget rum numera. Om tamburen räknas som eget rum. Dagtid vilar han tre gånger.

Han äter. Massor. För en månad sedan fick han sin första smakportion och det blev snabbt riktiga portioner. Han äter numera en grönsaksburk till lunch, en till middag och gröt före läggdags. Hittills har han ätit och tyckt om potatis, majs, morot, batat, broccoli och blomkål. Han är däremot totalt ointresserad av plommon, bär, päron och mango.

Han vänder sig ofta från mage till rygg, ibland från rygg till mage. Och lägger jag ner honom på golvet med blicken åt ett håll lär han ha skruvat sig 180 grader en kort stund senare. Igår tyckte både jag och Fredrik, oberoende av varandra, att han tagit sig lite framåt, att han plötsligt rörde vid en leksak han en stund tidigare inte nådde.

Han tuggar mycket på sina händer. Han leker mycket med sin syster. Just hon är nog den bästa människan i hans värld. Bästa vänner är de. Häromdagen sa Ingrid att hon tycker mest om Arvid, till och med ännu mera än om kusinen Edith som är hennes bästa vän i universum.

Det går inte att vara annat än tacksam en dag som idag. Dessa första ljuva månaderna har varit allt vi hoppades på och bad om. Och ännu mera.

20130309-125610.jpg

Rejält över 70

I måndags kom det sig att jag befann mig på en plats där medelåldern var rejält över 70 och där jag troligtvis var en av de ytterst få (om inte den enda) under 60. Jag var där för första gången, de andra är stammisar. De samlas varje måndag för att dela liv, fundera på tro och be och i måndags var jag inbjuden som gäst och talare.

Hur ödmjuk man känner sig när man står inför en grupp människor som alla är dubbelt äldre än man själv? Väldigt. Hur mycket mera ödmjuk man känner sig då de dessutom är intresserade av vad man själv har att säga, som om man verkligen skulle ha något att lära och ge? Så enormt väldigt ödmjuk. Att de efteråt ville diskutera, fråga, kommentera. Att de tyckte om, blev inspirerade… Oj.

Under de drygt två timmar jag umgicks med dessa människor tänkte jag tusen tankar och lärde mig ungefär lika många saker. Nästan mest tänkte jag på att det är synd och skam att vi så sällan umgås i åldersmässigt heterogena sammanhang. Och så tänkte jag på hur sköna och fridfulla människorna där var, att det fanns något sant vilsamt över dem. De har nog kommit över många av de issues som vi andra fortfarande har.

Allra mest tänkte jag ändå på att vi hörde ihop, de här människorna och jag. Vi har nästan ingenting gemensamt samtidigt som vi har så mycket gemensamt. De är mina, jag är deras. Och jag vill att det ska vara just så.