I vagn 3

När jag bokade min tågbiljett fanns det på kartan att jag skulle resa med Arvid. Så jag valde en plats i vagn 3, där det finns plats för barnvagnar. Följaktligen omges jag nu av bebisar. Och jag förgås nästan av längtan efter min Arv. Vi har försökt prata på telefon, men det är ganska svårt när man är fem månader ung.

Den lilla flickan snett framför mig har bruna ögon, rosa tunika och gör ibland små glädjefyllda utrop som får hennes föräldrar att tysta ner henne lite. Hon är åtta månader. Jag har frågat.

Bakom mig, på en bänk för två, sitter en familj på fyra. En mamma, en pappa, en pojke i Ingrids ålder och en bebis som nog snart kommer ur bebisåldern. Det är trångt för fyra personer på två platser och mamman är stressad.
– Jag är med pojkarna varje dag, suckar hon frustrerat när pappan vill gå till restaurangvagnen och dricka kaffe.
Som jag förstår dem båda.
Men som jag ändå önskar att åtminstone den pojke som är lika gammal som Ingrid inte skulle vara tvungen att höra mamman sucka över den tid hon tillbringar med honom.
Pappan gick aldrig till restaurangvagnen.
Eller, vad vet jag? Det är långt till Bennäs.

När jag inte iakttar mina systrar och bröder i föräldraskap i vagn 3 läser jag om att vara ensamförälder i boken Vardagshjälte 24/7. En av de första texterna berör mig så djupt att jag får blinka bort tårarna. Jag fylls av tacksamhet över att få vara förälder. Främst det. Visst finns tacksamheten över att få vara en av två föräldrar också där, men den kommer ändå på andra, tredje eller åttonde plats. Och det är väl ett tecken på att föräldraskapet i boken skildras som meningsfullt och rikt i högre grad än tungt.

De andra i vagn 3, de som nu är trötta, som underhåller barn som ska vara på tåget i många timmar till, som försöker vagna en liten människa till sömns, som hyssjar och tystar ner, som läser, som sjunger, som delar ut smörgåsar… De tittar nog på mig och tänker att jag har en väldigt bekväm resa. Och det har jag. Sedan jag blev förälder har ingen tåg-, båt- eller flygresa UTAN barn känts för lång eller för tuff. Åh, detta perspektiv.

Men just idag, just den här resan känns lång. Mest för att jag längtar ihjäl mig efter dem som möter mig i Bennäs om några timmar.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s