Bara jag?

Är det bara jag som blir knäsvag, pirrig och gråtmild varje gång jag går förbi kvinnokliniken? Som blir alldeles tagen vid tanken på att det inne i den byggnaden i just den stunden finns så många som upplever ett av livets största, mäktigaste, svåraste och underbaraste ögonblick?

Jag blir. Oj, så jag blir. Det är både fantastiskt och påfrestande att gå förbi stället varannan gång jag går till och från bussen.

2 thoughts on “Bara jag?

  1. Jag blev alldeles varm av lycka varje gång jag passerade. Den fasen höll i sig i ungefär två år. Numera kan jag åka förbi utan känslostormar men aldrig utan att tänka på det fina som hände där.

  2. Haha, så roligt! Jag har i flera månader gått omkring med ett EXAKT likadant inlägg i tankarna! Vi bor nära Barnmorskeinstitutet och jag tänker precis samma saker som dig. Man tänker på kvinnorna, på smärtan, på glädjen, på det sköra, på det Stora. Blir liksom lipig. Hormonlipig. 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s