Bara jag?

Är det bara jag som blir knäsvag, pirrig och gråtmild varje gång jag går förbi kvinnokliniken? Som blir alldeles tagen vid tanken på att det inne i den byggnaden i just den stunden finns så många som upplever ett av livets största, mäktigaste, svåraste och underbaraste ögonblick?

Jag blir. Oj, så jag blir. Det är både fantastiskt och påfrestande att gå förbi stället varannan gång jag går till och från bussen.

2 reaktioner på ”Bara jag?

  1. Jag blev alldeles varm av lycka varje gång jag passerade. Den fasen höll i sig i ungefär två år. Numera kan jag åka förbi utan känslostormar men aldrig utan att tänka på det fina som hände där.

  2. Haha, så roligt! Jag har i flera månader gått omkring med ett EXAKT likadant inlägg i tankarna! Vi bor nära Barnmorskeinstitutet och jag tänker precis samma saker som dig. Man tänker på kvinnorna, på smärtan, på glädjen, på det sköra, på det Stora. Blir liksom lipig. Hormonlipig. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s