Ni som inspirerar mest

Händer det igen? Att jag tappar orden? Det verkar lite så. Och jag anar ett mönster. Mina ord verkar försvinna i mötet med att någon tycker att jag gör något bra. Missförstå mig inte. Det är inte så att jag till vardags går omkring och tycker att jag är usel. Nej, jag är faktiskt ganska trygg i mig själv. Jag vet vad jag kan och jag vet vad jag inte kan och jag är väldigt okej med att vara den jag är. Jag vet att jag tycker om mig själv och jag har kommit till en punkt där just det räcker väldigt långt och där andras beröm och bekräftelse är varmt välkommen uppmuntran men inget som krävs för att jag ska kunna och/eller vilja existera.

Idag fick jag veta att jag är en av de tre som kan bli vald till årets inspiratör på Galan 2015. För mig är det stort. Tänk att jag är en av dem som blivit nominerad. Att det finns någon – och troligtvis då till och med några – som ser mig som inspirerande.

I mötet med det blir jag på ett paradoxalt sätt både lite större och lite mindre. Och lite ordlös.

Min tacksamhet vet inga gränser. Jag var helt oförberedd. På riktigt. Och nu är jag lite generad över att det känns så… stort.

Men å andra sidan är det här en så stor del av det som är jag och när jag ser på saken på det sättet är det ju faktiskt inte det minsta konstigt att det känns just… stort. Jag har bloggat regelbundet sedan maj 2006. Jag har skrivit kolumner ännu längre. Jag har alltså skrivit och tänkt och tyckt längre än jag varit mamma. Längre än jag varit lärare. Längre än jag varit utbildad journalist. Längre än jag varit fru. Det har i någon mån varit mitt sätt att leva sedan jag började skriva dagbok när jag var tretton-fjorton. I en annan mån har det varit mitt sätt att leva sedan jag skrev alldeles för långa uppsatser när jag gick på ettan i lågstadiet och jag första gången tänkte att jag ska bli författare när jag blir stor.

Att så många vill ta del av mina tankar och mina ord känns märkligt. På ett positivt sätt. Att någon ibland fått sig en tankeställare eller två, att någon fått tröst och kämpaglöd och bekräftelse känns otroligt värdefullt. Fler gånger än en har jag fått höra att jag sätter ord på någon annans tankar och känslor, och det är helt fantastiskt med tanke på att jag ju egentligen bara sätter ord på mina egna. Det är mänsklig kommunikation som bäst. När vi berättar våra egna berättelser och samtidigt berättar våra gemensamma.

Tack till alla er som läser mina texter. Tack till alla er som nominerat mig till en gala där jag inte hade någon tanke på att finnas med som nominerad. Och tack till alla er som förhoppningsvis vill rösta på mig nu. Det kan ni göra här.

Det är ju ni som inspirerar mest. Jag slutade skriva dagbok redan när jag var nitton, jag orkade inte längre skriva det som ingen läste. Så ni som läser nu har gett mig inspiration att fortsätta skriva. Och det är jag enormt tacksam för. För skriva är det jag gör. Måste göra. Vill göra. Tänker fortsätta göra. Och jag vill också framöver dela det med er.

Tack.

4-bildsserie 2015-10-26 kl. 15.10 (kompilerad)

Jag försökte mig på en pussbild som tack. Det gick sådär halvbra. Så som det i allmänhet går när jag försöker mig på bild. På just den punkten är jag pinsamt oinspirerande. Jag har andra gåvor.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s