Tänk. Inför församlingsvalet för fyra år sedan var det också rekordmånga som skrev ut sig ur kyrkan. Också då efter ett uttalande av Päivi Räsänen. Historien upprepar sig själv.

Inte har hon det lätt, Päivi. Föraktad av dem utanför kyrkan och föraktad av dem som på grund av henne tar steget ut. Men också föraktad av många innanför då hon blir droppen som får mången bägare att rinna över, vargen som skrämmer ut några får till.

Jag skulle aldrig någonsin själv göra de uttalanden hon gör, men nog lider jag med henne och nog kan jag bli mörkrädd när jag ser delar av det förakt som hon får möta nu.

Det finns förakt så det räcker, det blir rentav över en del till mig själv och andra troende också. Bland dagafärska kommentarer på svenska yle kan jag läsa ”Att folk ens tror på någon sorts gud år 2014 är ju helt sjukt, läs en bok” och ”tips till de som tillhör kirka: jorden är inte platt o gud finns inte.”

På samma sida kan jag läsa att en kvinna i min egen ålder igår körde in en bil i en buss och därmed tog sitt eget och sina tre barns liv. Och min brist på intelligens och min sjuka tro på någon sorts gud känns plötsligt som ett rätt litet problem. Folks förakt mot min tro förlorar sin tyngd när världens grymheter konkretiseras i en tragisk olycka som aldrig någonsin borde få hända. En ettåring, en tvååring och en sexåring.

Den här trasiga världen.

Varför är det så svårt att älska?