Kanske happy men SÅ inte right

Igår hände det som inte skulle hända i vårt hem. Ingrids säng flyttade in i vårt sovrum.

Jag och Fredrik bar med böjda ryggar och sorgsna blickar, det vilade nästan en begravningsstämning över sängens färd från barnens rum till vårt. Ingrid har inte haft sin säng i vårt sovrum sedan hon var fem månader ung. Så snacka om bakslag.

Ingrid hoppade omkring, jublade och applåderade. Vadå begravningståg? Det här var ju ett segervarv! Vi försökte le tappert och smittas av hennes entusiasm.

Det gick inte.

Men; hon har sovit åtminstone delvis i vårt rum så gott som varje natt i ett och ett halvt år. Drygt. Så att sängen stått kvar i barnens rum (som ju också går under namnet klubbis) har varit ett hån. En avställningsyta utklädd till barnsäng. En ständig påminnelse om idealen som inte blev. Sängen har tittat fördömande på oss, triumferande och idiotförklarande. Här står jag och tar plats i er trånga lägenhet utan att alls bidra till hushållet. Liksom.

Jag tänker inte påstå att sängen redan slutat titta, för visst stör det mig att vi plötsligt har en barnsäng i sovrummet igen. Men i natt fick jag och Fredrik ha vår säng för oss själva hela natten för första gången sedan i somras och det är minsann också värt något. Om den trenden håller i sig är det jag som börjar titta snett på sängen. Om inte är det jag som eldar upp den, slänger ut den eller säljer den på huuto.

Nåja. Sämre kunde det vara. För om jag får (läs: måste) välja en person i världen som jag vill dela sovrum med förutom Fredrik så är det alla gånger Ingrid. Man kan stövla in i rummet där hon sover och tända lampor, se en film (utan hörlurar), föra samtal och äta glass – hon sover genom allt. Det är en mycket bra egenskap hos en sovrumskompis.

Må vi bli lika happy som vi inte är right nu efter att barnsängen har flyttat in i vårt sovrum.

Dr Phil skulle vara stolt över oss. Hoppas jag.

Advertisements

15 thoughts on “Kanske happy men SÅ inte right

  1. Vissa barn mår bäst av samsovning. Eller ska man säga sover bäst då de har sina föräldrar nära. Dessutom har forskning visat att det finns många bra fördelar och positiva effekter på barnen av samsovning (antingen i samma säng eller sängen i föräldrarnas sovrum!) Se det verkligen inte som ett bakslag! Det är helt naturligt att barn vill sova där de känner sig tryggast, de flyttar nog ut ur ert sovrum sedan när de är redo! Ur anknytningsperspektiv och enligt barnets utvecklingspsykologi är det en helt en naturlig sak att babyn/barnet vill sova nära föräldrarna. Att barnen ska/måste sova själv och i eget rum från tidig är bara någon konstig grej som vi har hittat på i vårt västerländska samhälle. Kanske hennes sovande/läggdagstider blir bättre nu i och med att hon får sova i ert sovrum och vet att hon nu har sin säng där och hon har sin plats där? 🙂

    Vet att Ingrid är betydligt äldre än 2 år men läs ändå nedanstående artikel 🙂

    http://www.washingtonpost.com/lifestyle/on-parenting/the-co-sleeping-2-year-old/2014/10/14/cd0e33f6-4ff1-11e4-8c24-487e92bc997b_story.html

  2. I 4 års tid har dottern delat sovrum med oss pga liten lägenhet. O vi har försökt få henne att sova i egen säng men inget lyckades. Så jag slutade där vid 2,5 år att sluta stressa över den tomma barnsängen. För vem vill nu egentligen ha rätt hela tiden – jag föredrar att vara lycklig och kunna sova. Men nu då vi flyttade till större bostad så fick hon eget rum, hon kommer nog tassandes ännu om natten men i betydligt mindre utsträckning.
    Det finns inget rätt o fel sätt har jag kommit framtill – det finns vårt sätt och andras sätt 🙂 huvudsaken är att man får sova!

  3. Det viktigaste är att man hittar sådan metoder som funkar. Våra barn flyttade tillbaka till vårt sovrum då de var 6 år och 4 år. Vi hade blivit så trötta på att det var så trångt i vår dubbelsäng varje natt. Så vi sov alla fem (det yngsta barnet sov redan med oss) 2 år i samma (stora) rum tills vi flyttade. Efter flytten var barnen mogna och ivriga att sova i sina egna rum. Nu har vi fytaåringen kvar i vårt rum. Trots att hans säng är bredvid vår säng, brukar han komma till vår säng varje natt. Vi föräldrarna har blivit så vana vid att ha honom oss nära att vi kommer säkert att sakna efter honom sen när han flyttar till ett annat rum.

  4. jag sover i ett rum (i dubbelsäng…), Julius 2,5 sover i sin säng eller på madrass bredvid pappa i ett annat rum. Oftast hålls han nöjt där, ibland försöker han samsas med pappa vilket är lite svårt i en smal säng. Dessutom är barnets far snarkare. Själv vaknar jag hiskeligt lätt o är så galet beroende av min sömn så detta funkar bäst. Hos oss. Just nu.

  5. Vi hade många vakna nätter med vår äldsta dotter (en gång i forntiden) men när vi vi flyttade från stort till litet (studentlägenhet) så fick alla tre barnen flytta ihop och sova tillsammans i två sängar i ett 7 kvadratmeter stort rum. (De var för små för våningssäng i början) Där sov alla gott tillsammans och ingen nattvandrade till oss. För henne fungerade syskon tydligen lika bra som föräldrar som nattsällskap.

  6. Känns bekant. Vi är fyra i vår säng om natten. Hämtar tvååringen någon gång mellan elva och fem. Vi skulle säkert också vinna på att flytta sängen men ryms inte. Men det gör inget. Visst sover jag sämre men saknar också barnen om de inte ligger där. 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s