Övertid

Jag har skrivit om olyckan förr. Om den där olyckan som inträffade en äckligt hal vintermorgon för snart tio år sedan. Om den där olyckan som inte lämnade ens en skråma på min kropp men som ärrade min själ. Om den där olyckan som på något konstigt sätt kom att förändra hur jag ser på mitt liv.

För när många andra säger sig tänka att livets grymheter händer andra men aldrig skulle drabba dem själva så viskar min ärrade själ att det visst kan hända mig. Allt kan hända mig och allt kan hända dem som är mig närmast. Det skrämmer mig inte men det påminner mig om att varje dag faktiskt är en gåva och att steget mellan liv och död, mellan hälsa och sjukdom är vansinnigt kort.

Därför vill jag leva varje dag. Inte som om den vore den sista, det ter sig för mig som ett lite för konstigt liv. Men jag vill leva varje dag den dagen och inte för någon framtida dag som kanske kommer. Om jag får leva. Inte bita ihop och slita en månad, ett halvt år, tio år eller en livstid för att sedan någon gång leva det liv jag egentligen vill leva hela tiden. För jag vet faktiskt inte hur mycket tid jag har. Det är rätt länge sedan jag slutade räkna kallt med att livet tar slut först sedan någon gång i en avlägsen framtid.

Jag må vara bara 31 år gammal men det känns som om jag redan levt tio år på övertid. Det skrämmer mig inte. Det är faktiskt nästan mera som en gåva och en nåd. Men säg inte det åt bilen som totalförstördes på kuppen.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s