Vi är 45 som heter Amanda

I dag brister dammen. Och jag är med om bristandet. 

6111 kvinnor från Svenskfinland har skrivit under ett upprop som kräver att tystnaden bryts gällande sexuella övergrepp och trakasserier. 6111 kvinnor. Det är svindlande många. Jag fattade inte riktigt hur många det är förrän jag insåg att vi är 45 som heter Amanda. Det är ju alltid bara jag.

Jag har själv skonats. Råkat ut bara för det vanliga. Det som verkar ingå i att vara kvinna. De fruktansvärda vittnesmål som publiceras under dagen är inte mina. 

Jag funderade på om mitt namn faktiskt hör hemma under ett sådant här upprop. Retoriken är inte min. Vittnesmålen är inte mina. Skammen är inte min. 

Men när jag alldeles för många gånger darrat av både ilska och gråt landade mitt namn där det skulle. När jag insåg vad tystnaden kostar och vem som betalar priset.

När jag tänkte tillbaka på höstens träff med min gamla elev. En intelligent, driftig, begåvad, rolig och godhjärtad ung kvinna. Som upplever att hennes mest uppskattade egenskap är att män – inte sällan lika gamla som hennes pappa – vill ha sex med henne. Något brast i mig den dagen. Något som inte blivit helt igen. Jag har tänkt på vårt samtal nästan alla dagar sedan dess. 

Jag vill ha förändring. Jag kräver förändring. 

Jag vill ha en annan, en bättre, framtid för mina barn, för mina syskonbarn, för mina barns vänner och för mina elever. För de modiga kvinnor som vittnat. För de många män som också påverkas av all ruttenhet. För de 44 andra som heter Amanda.

Och för mig. Och för dig. 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s