Hon kommer fram till mig och tackar för mina texter. Säger att jag skriver så bra och att hon ofta håller med, men att hon tog illa upp av den där texten om att jag avskyr militären. Texten som antyder att många destruktiva värderingar får härja fritt i den kamouflagefärgade vardagen.

Den unga kvinnan framför mig har själv gjort värnplikt och hon känner inte alls igen sig i min text. Hon upplever att mycket har förändrats och att mitt inlägg på något sätt undergräver det goda som görs för att motverka det mindre goda.

Jag funderar mycket på det hon sa under dagarna därpå. Hennes berättelse är ju sann, och hennes berättelse gläder mig. Men de många andra berättelser som når mig efter att jag publicerade min text är ju också sanna.

Och jag utgår från att också den här texten, och de kommentarer som hör till den, har sin grund i sanna människors sanna upplevelser.

Det finns många kommentarer här som får mitt hjärta att krampa.

”Alla rekryter mobbades för att man skulle få skinn på näsan och bli riktiga män, och veklingarna sållades ut.”

”Mobbning hör till armen. Inte skickar man väl yngligar ut i krig för att det är mysigt?”

Och den här. Nu inte bara krampar hjärtat. Nu brister det:

”Blev kallad efterbliven, slö, idiot, apa, efterbliven igen, laestadianskt incestbarn flera gånger under min mili tid. Dessa personer som kallade mig detta var nylänningar som sedan for till aukin ock rukkin.

De var duktiga fysiskt. Det var inte jag. Jag är pampes och ville bara hemförlovas med så lite dramatik som möjligt. Dock fick jag höra varje dag, dock inte från mina utbildare (officerare) – utan från andra beväringar, inklusive mina stugkamrater och usar hur skit och korkad jag var. Det sög.

Funderade på att ta civiltjänst flera gånger, för trots att jag var i fysiskt dåligt skick; lite fetare, svagare, sämre kondis osv, så var den sociala biten den tuffaste. Har alltid varit en mera ”skolansman” med böcker osv. Klumpig, tankspridd osv. Egentligen passade inte en man som jag i milin. Men civare ses ned på som en andra klassens medborgare, åtminstone i min hemtrakt, så jag hade inget annat val.”

Kände ni? Hur det brast?

Till dig, du unga kvinna som kom fram till mig den där dagen; jag tror på din berättelse. Jag tror på din erfarenhet. Det är inte din berättelse jag förmedlar, inte din erfarenhet som jag lyfter fram. Och jag är genuint jätteglad över att du fick ha en värdefull, givande och harmlös militärtid.

Men alla de här andra berättelserna… De måste förmedlas, de måste lyftas fram. Om vi inte talar om dem så kommer ingenting att bli bättre. Det var för att någon någon gång började tala som något faktiskt började bli bättre, och det var det du fick se frukten av. Men vi måste fortsätta tala tills det är bra.

För det är inte bra ännu. Kampen är inte över.

Jag skulle så gärna ha haft fel.

Men uppenbarligen far folk illa i militären. Både kvinnor och män. Och lösningen är inte att de kvinnor som far illa slutar gnälla och åker hem igen för att de ju faktiskt är där frivilligt. Lösningen är naturligtvis att vi fortsätter kämpa mot ett beteende som är förkastligt. Mobbning och förnedring skapar inte bra soldater, inte bra människor. Det skapar bara såriga människor. Och såriga människor är ofta farliga människor, farliga för sig själva och farliga för andra.