Jag skulle så gärna ha haft fel

Hon kommer fram till mig och tackar för mina texter. Säger att jag skriver så bra och att hon ofta håller med, men att hon tog illa upp av den där texten om att jag avskyr militären. Texten som antyder att många destruktiva värderingar får härja fritt i den kamouflagefärgade vardagen.

Den unga kvinnan framför mig har själv gjort värnplikt och hon känner inte alls igen sig i min text. Hon upplever att mycket har förändrats och att mitt inlägg på något sätt undergräver det goda som görs för att motverka det mindre goda.

Jag funderar mycket på det hon sa under dagarna därpå. Hennes berättelse är ju sann, och hennes berättelse gläder mig. Men de många andra berättelser som når mig efter att jag publicerade min text är ju också sanna.

Och jag utgår från att också den här texten, och de kommentarer som hör till den, har sin grund i sanna människors sanna upplevelser.

Det finns många kommentarer här som får mitt hjärta att krampa.

“Alla rekryter mobbades för att man skulle få skinn på näsan och bli riktiga män, och veklingarna sållades ut.”

“Mobbning hör till armen. Inte skickar man väl yngligar ut i krig för att det är mysigt?”

Och den här. Nu inte bara krampar hjärtat. Nu brister det:

“Blev kallad efterbliven, slö, idiot, apa, efterbliven igen, laestadianskt incestbarn flera gånger under min mili tid. Dessa personer som kallade mig detta var nylänningar som sedan for till aukin ock rukkin.

De var duktiga fysiskt. Det var inte jag. Jag är pampes och ville bara hemförlovas med så lite dramatik som möjligt. Dock fick jag höra varje dag, dock inte från mina utbildare (officerare) – utan från andra beväringar, inklusive mina stugkamrater och usar hur skit och korkad jag var. Det sög.

Funderade på att ta civiltjänst flera gånger, för trots att jag var i fysiskt dåligt skick; lite fetare, svagare, sämre kondis osv, så var den sociala biten den tuffaste. Har alltid varit en mera “skolansman” med böcker osv. Klumpig, tankspridd osv. Egentligen passade inte en man som jag i milin. Men civare ses ned på som en andra klassens medborgare, åtminstone i min hemtrakt, så jag hade inget annat val.”

Kände ni? Hur det brast?

Till dig, du unga kvinna som kom fram till mig den där dagen; jag tror på din berättelse. Jag tror på din erfarenhet. Det är inte din berättelse jag förmedlar, inte din erfarenhet som jag lyfter fram. Och jag är genuint jätteglad över att du fick ha en värdefull, givande och harmlös militärtid.

Men alla de här andra berättelserna… De måste förmedlas, de måste lyftas fram. Om vi inte talar om dem så kommer ingenting att bli bättre. Det var för att någon någon gång började tala som något faktiskt började bli bättre, och det var det du fick se frukten av. Men vi måste fortsätta tala tills det är bra.

För det är inte bra ännu. Kampen är inte över.

Jag skulle så gärna ha haft fel.

Men uppenbarligen far folk illa i militären. Både kvinnor och män. Och lösningen är inte att de kvinnor som far illa slutar gnälla och åker hem igen för att de ju faktiskt är där frivilligt. Lösningen är naturligtvis att vi fortsätter kämpa mot ett beteende som är förkastligt. Mobbning och förnedring skapar inte bra soldater, inte bra människor. Det skapar bara såriga människor. Och såriga människor är ofta farliga människor, farliga för sig själva och farliga för andra.

Advertisements

2 thoughts on “Jag skulle så gärna ha haft fel

  1. Jag gjorde min militärtjänstgöring i slutet av 60-talet på ett kompani som bestod av bara österbottningar. Därmed är mina erfarenheter inte precis färska. Själv hade jag lätt att anpassa mig, så jag hade en hyfsad tid i Dragsvik. Men vi hade tre lindrigt förståndshandikappade bland rekryterna och de var nog illa utsatta under de första sex-sju veckorna. Gruppcheferna, som var åbolänningar, insåg tydligen inte hur det var fatt, eller så brydde de sig inte. Avvikarna skulle ”uppfostras” att fatta galoppen och lyda lika snabbt som de andra. De var placerade i samma stuga, och då de enskilda bestraffningarna inte gav önskat resultat åkte hela stugan på bestraffningar. Man hoppades förstås på att kamraterna skulle ta över en del av ”fostrarrollen”, vilket de inte gjorde. De vägrade förstå vad som förväntades av dem. Och till sist gav befälet upp, med de här tre.
    Rent allmänt kallar jag rekryttiden ett partiellt nedbrytande av personligheten. Alla impulser till ifrågasättande skall undertryckas för att alla order skall åtlydas automatiskt och på sekunden. Och den inskolningen kan slå väldigt olika på individnivå.

  2. Här i Sverige ser man ju gärna upp (fast lite i smyg) till det tuffare folket på östra sidan av sundet. Man måste nog ha en ganska så tuff skola och härdas en del för att kunna vara beredd på att försvara sitt fosterland. Hur man hittar rätt balans har jag dock ingen aning om. “Det som inte dödar det härdar”, sägs det…kanske en sanning med modifikation?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s