Under dagarna som gått har jag läst hundratals statusuppdateringar, blogginlägg och kommentarer där kvinnor lyft fram sexuella övergrepp och trakasserier som de utsatts för. En av de kommentarerna nämnde militären. Hur det i den miljön ansågs vara okej att tala om kvinnor på ett objektifierande sätt.
Jag påmindes då om de ganska många berättelser jag har hört som tyder på exakt samma sak. Att den plats som sägs göra pojkar till män verkar vara en plats där kvinnor objektifieras, sexualiseras och förnedras.
Det är kanske ingen större fara för en ung man med god självkänsla, stor empati och rejäl ryggrad, han kommer kanske undan med blotta förskräckelsen. Men alla de unga män som är osäkra, otrygga och beroende av gruppens acceptans – gissningsvis en ganska stor grupp – kommer knappast undan lika lätt. Och det är inte de själva som blir de största förlorarna.
Jag har en dröm om att det ställe där pojkar sägs bli män skulle få vara ett ställe med benhård nolltolerans. Ett ställe som visar att man sällan behöver försvara andra människor med vapen men dagligen kan göra det med ord. Ett ställe där de destruktiva tendenser man plockat upp i skolkorridorer, på hemmafester och på sociala medier bara dör. Nu verkar det snarare vara ett ställe där dessa tendenser frodas och befästs och i någon mån ursäktas i den sexuella utsvultenhetens namn.
Vi måste förstås börja mycket tidigare än när pojkarna redan står på tröskeln till vuxenvärlden. Därför går det inte en vecka utan att jag talar med Arvid om saken. Men det arbete som görs i hem, på daghem och i skolor får inte omintetgöras i den miljö som de flesta av våra pojkar vistas i under den kritiska tid då de väljer vilka slags vuxna de vill vara.
Jag tror bestämt att vi borde se över den militära läroplanen. I första hand då den inofficiella. Det jag har sett av den hittills är inte speciellt imponerande. Som det är nu tror jag att jag avskyr militären, trots att jag antar att vårt land behöver ett militärt försvar i någon form. Jag skulle hoppas att det försvaret bestod av kvinnor och män som fått sin träning i en konstruktiv miljö som lär ut respekt för andra människor för att de är människor, inte för att de har högre militär grad än du själv.
Bild: Matilda Audas Björkholm
Nästan för lycklig 
(Jag hoppas att du ursäktar att jag är anonym, men jag vill inte skämma ut en del personer)
Ja, militären har sjuka standarder. En av mina vänner sa en gång att milin är ett ställe där det är helt fritt för män att vifta runt med sina penisar så mycket de önskar. Jag kommer själv ihåg att jag tänkte att många av dem betedde sig som hormonstinna tonåringar (trots att de flesta jag var med skulle föreställas vara 18 eller 19)
Men det är inte bara den biten som gör att jag inte gillar milin riktigt hårt: Homofobin frodas där. Kommentarer som ”satans bög” är småpotatis där, det finns också stenallvarliga kommentarer om hur ”man sku no bod ta tomtee bööga bakom ledo o skut dem”
och kommenterare om hur äckliga bögar är (och jag säger bögar för de sa minsann inte ”homosexuella”). Det var en gång en typ som drog ett skämt om hur han älskar sina stugkamrater. Reaktionen? Ett kollektivt ”EEEEEWWW!!!!”
Jag har en vän som gjorde civiltjänstgöringen. Varför? Några orsaker.
-Han är som person väldigt skör. Inget fel med det, men det betyder att han bryter ihop då någon skriker i hans ansikte att han är en idiot, vilket händer nästan dagligen.
-Han är homosexuell, vilket i sig inte är en bra kombination med en sådan miljö.
Och skulle det komma fram där så finns (eller FANNS kanske, det var ett tag sen) risken att han skulle råka ut för ”kompanistryk”, åtminstone skulle ingen våga sova bredvid honom i tältet eller duscha med honom, för ”tänk om han blir kåt på mig!?”
Respekt för den högre graden har de delvis fått fel. Visst ska man, i en militär, respektera de som har högre rang, men det beror snarare på att ledningen måste kunna lita på att alla gör sin del. Säg att Helsingfors blir ockuperat och finska försvaret ska återta det. Då görs upp en plan av ledningen där man går igenom hur många soldater vi har, var vi vet var fiender finns och så vidare… Och de ger vidare planen till någon annan som verkställer planen med hjälp av sina soldater. Vad om soldaterna plötsligt struntar helt enkelt i sin plan och säger ”Vi gör SÅHÄR istället” och marscherar rakt in i ett minfält som deras egen armé har satt dit eller blir beskjutna av ett ANNAT kompani som var tänkt att återta just DEN biten? Eller så skiter planen på sig för att allt hänger på att just DET kompaniet skulle göra SIN uppgift? Bara för att de inte ville.
Så det är snarare av praktiska skäl man lyder order, men inte BARA för att typen som säger det har vinklar.
Tack för din kommentar! Så sorgligt och så viktigt. Det är just precis sådana här berättelser och exempel som jag har hört många, många gånger. Det gör mig så enormt ledsen och arg och upprörd. Hur kan det få vara så här?
Jag är naturligtvis medveten om att de flesta unga män som finns i militären är jättebra typer, men det verkar tyvärr vara en miljö där det är svårt att vara en bra typ på ett ryggradigt sätt. En miljö där det är svårt att säga ifrån när jargongen blir förnedrande. Och det upplever jag att är problematiskt.
Hur pratar du med din son om detta? Skulle gärna få lite tips – har själv en fyraårig pojke.
Vi pratar mycket om att ens kropp är ens egen. Att ingen får röra den om man inte vill. Och att man inte själv får röra andras kroppar om de inte vill. Så på en ganska enkel nivå ännu. Men väldigt ofta. Säger också att vissa kroppsdelar, snippa och snopp, är liksom ännu mer ens egna.
Du har helt klart en bra uppfattning om hur livet är i militären. Fortsätt att uttala dig om saker som du inte alls har något grepp om – fint går de!
Tack för din kommentar, Peter! Du får vara glad och tacksam över att du inte alls känner igen dig i mitt inlägg. Du har skonats mer än de flesta andra jag känner.
Och kom ihåg att sensurera alla kommentarer som säger att du int vet vad du talar om! Njut av din echo chamber.
Jag vet inte ens vad jag ska säga om det där.
Peter: Amandas uppfattning av hur militären är, är ju inte tagen ur luften. Hon skriver utgående från historier hon har hört, och hon gör det med ödmjukhet och reflektion. Den obehagliga outside-info som hon har räcker mer än väl för att fundera kring militären som machoinstitution.
För övrigt har Amanda all rätt att välja precis vilka kommentar som hon låter stå kvar på sin privata blogg. Hon är inte skyldig dig något. Gå och beklaga dig någon annanstans.
Peter din raljanta ton gör ingen något gott så sluta med den. Jag tycker att Amanda har slagit huvudet rakt på spiken angående militären och machokulturen som finns där. Väldigt bra om du inte upplevt den så men din upplevelse är inte allas. Nästan precis så som hon skriver om det upplevde jag den när överordnade stod på lomaparollen å skrek: ”Se nu till att inte spendera hela helgen med samma flicka under täcket” eller och andra saker som objektifiorar kvinnor. Såklart var inte allt och alla dåligt där men tyvärr genomsyras mycket där av en riktigt rutten kvinnosyn där normen är att man ska göra bra ifrån sig i milin å sen åka hem på loma å supa å ligga så mycket man hinner.
Jag vill dock poängtera att ditt synsätt samt alla upplevelser och historier du har fått ta del av inte gäller för alla. Jag ryckte in, som kvinna, i kontingent II/15 i Dragsvik, och mina upplevelser stämmer inte det minsta överens med vad jag läst här. Ja, det fanns kvinnofientliga chefer och beväringar. Men dessa stod endast för ungefär 5% av alla. Av de kvarvarande 95% var ungefär 40% neutralt inställda till kvinnor i armén, medan 55% var genuint intresserade av det. Vi fick massor med frågor och mycket respekt, vi blev aldrig utfrysta, utan var helt lika viktiga inom kompaniet som vilken som helst beväring. Dessutom vet alla i det militära att kvinnor som rycker in är där frivillig, och är därmed mera motiverade än den stereotypa beväringen. Detta leder, som tidigare nämnt, till respekt.
Men såklart. Det fanns 5% som var kvinnofientliga, homofober och rasister. Men se er runt i arbetsvärlden. Sällan är det en total avsaknad av dessa.