Män som aldrig någonsin skulle

Så här i svallvågorna av metoo-kampanjen vill jag lyfta fram en annan del av min berättelse. En precis lika sann del av min berättelse.

Det finns många, många män i mitt liv som aldrig har tittat på mig på ett äckligt sätt, som jag aldrig någonsin har känt mig obekväm med och som jag skulle våga vara ensam med när och var som helst. Faktum är att de allra flesta män jag själv valt att ha i mitt liv är just sådana män. 

De är mina vänner. De är mina bröder. De är mina barns gudfäder. Jag skulle anförtro dem vem och vad som helst. 

Ja, men du är ju trettiofem och gift. Med en präst, dessutom. Det sållar väl bort en stor del av det sextrakasserande packet, tänker ni kanske nu. Det finns kanske en poäng där, men faktum är att den här delen av min berättelse är äldre än både mitt äktenskap och Fredriks prästvigning.  

Det finns en hel del foton från min studentdag som visar på mitt kompisgäng från gymnasietiden. Jag har min turkosblå klänning och mina kompisar har sina mörka kostymer. Jag är den enda som har klänning och det beror inte på att jag hade nytänkande kvinnliga vänner som valde kostym. Nej, det beror på att jag hade egentligen bara manliga vänner. 

Ingen av de här pojkarna – för de var ju faktiskt bara pojkar – har någonsin tittat på mig på ett äckligt sätt, har någonsin fått mig att känna mig obekväm eller har någonsin försökt med något jag inte velat när jag har varit ensam med någon av dem. De kompisar jag fick i mitten av gymnasiet, de kompisar som ordnade min svenhippa när jag skulle gifta mig – de gick aldrig någonsin över någon gräns. 

Och det är samma sak med de män jag i dag kallar mina vänner. Det finns fortfarande en gräns som inte heller de har passerat. 

Vad har det gjort med mig att jag redan som tonåring fick komma in i ett sammanhang där ingen som jag litat på och räknat med har kommit med märkliga förslag? Där ingen trott sig ha rättigheter till mig som de inte hade? Där mina manliga vänner har varit mera intresserade av mina tankar, åsikter och känslor, än av mina bröst, kurvor och sexuella tjänster? 

Åtminstone har det gett mig en stark tilltro till att det går att vara man utan att vara en skitstövel. Och att det faktiskt går att forma en kultur där man gör på ett annat sätt och talar på ett annat sätt.

Och dessutom, som en bonus lite utanför ämnet men som något verkligt avgörande för just mig; det har fått mig att inse att mitt utseende är det minst intressanta med mig. Jag har tidigt tvingats hitta och utveckla helt andra styrkor. I ett gäng där ingen någonsin sa något positivt om hur jag såg ut gick det inte att bara vara snygg. Då måste jag bli något annat. 

fick jag bli något annat. 

Sådana här pojkar fanns inte bara i Pedersöre i början av 2000-talet. Jag har stött på tonårspojkar i huvudstadsregionens 2010-tal med lika mycket ryggrad och glädjande många män som aldrig någonsin skulle. 

Men också de här männen måste leva med att de är potentiella våldtäktsmän. Inte i sina egna ögon och inte i mina. Men den kvinna som inte vet vad de går för när hon möter dem på gatan – i hennes ögon är de lika farliga som alla de många män som faktiskt skulle. 

Jag förstår att det kan kännas jobbigt och orättvist. Att gå omkring och skrämmas bara för att man går omkring och är man är ju på något sätt helt orimligt. Men minst lika helt orimligt är det att många kvinnor går omkring och rädda bara för att de går omkring och är kvinnor. Och jag lutar åt att det är värre.

Så. Ni män som aldrig någonsin skulle; visa det! Bekänn färg. Världen behöver ert aktiva motstånd. Som ni har sett under de senaste dagarna har nästan alla kvinnor blivit offer för ord, hot, händer och blickar som de inte bad om. Det finns tyvärr alldeles för många chanser att ta ställning när en kvinna blir behandlad på ett fult sätt. Så gör det! Ta ställning redan när en sexistisk jargong kör igång. På bussen, på julfesten, i omklädningsrummet. Du kanske förstör stämningen, ja. Men vad är den stämningen värd? Du kanske förlorar gemenskapen, ja. Men vad är den gemenskapen värd? Och vad hjälper det om du vinner hela världen men förlorar din själ? 

Ni kan göra en enorm skillnad. För mig har ni redan gjort det. Ni har gett mig en tilltro och ett hopp som jag märker att många andra kvinnor knappt vågar drömma om. Jag är glad och stolt över er. Tack för allt det ni har gjort hittills. 

Kampen är inte över. 

Nu kavlar vi upp ärmarna.

Advertisements

2 thoughts on “Män som aldrig någonsin skulle

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s