Hur många stora ska behöva dö innan vi inser att vi människor faktiskt är ganska små? Hur många liv ska behöva slockna? Hur många mästerverk ska avslutas på hälft? Hur snabbt kan hjulet egentligen snurra?

Måste vi faktiskt ta reda på?

Liv är ju svåra nog som de är med 8-16-jobb, bostadslån, juniorfotbollsturneringar och trasiga torktumlare. Vi är knappt gjorda för sådana liv och vi är verkligen inte gjorda för att ha miljontals med fans och all den press och stress som det innebär. I slutändan är vi ju bara människor och vi kan omöjligt bära liv som är alldeles för stora för oss.

Ändå vill vi så gärna försöka. Trots alla tragiska berättelser om människor som blev för stora så strävar många av oss efter att få gå samma väg. Kön till idols-audition lär ju tyvärr inte förkortas av att Avicii inte längre lever.

Jag tänker mig att det fanns en tid när kändisskapet var det pris som stora konstnärer betalade för att kunna göra det de drömde om. De gick med på att sälja en bit av sin själ för att få uträtta sitt verk här på jorden. I dag kan jag tycka att själaförsäljningen har blivit närmast ett självändamål. Vi säljer våra själar bara för att. Till höger och vänster. Och vi glömmer till och med att ta betalt. Snarare betalar vi själva för det. För synlighet, för uppmärksamhet, för kommentarer, för följare, för likes.

En av mina systrar brukar prata om vikten av att kunna leva livet helt utan publik. Så arma bra sagt! Jag hatar snacket om att vi ska bygga våra personliga varumärken. SLUTA! Vi är inte och har aldrig varit varumärken. Vi är och har alltid varit människor, men håller vi på att glömma det i jakten på att bli något större?

Må vi inte. Om vi glömmer vår mänsklighet, vad av värde finns kvar av oss då?