Någon har lärt honom sådana ord

Många saker gör vi fel som föräldrar, en del kanske helt fel. Men det finns också sådant som vi gör helt rätt.

När jag hör honom tala med sin lillasyster vet jag det så väl. Så här lät det i dag på morgonen, på den korta vägen mellan ytterdörren och garagedörren:

– Hilde, du är en väldigt viktig person. Du är en sådan människa som gör andra människor glada. Vi är så många som tycker så mycket om dig.

Någon har lärt honom sådana ord. Någon har lärt honom att de orden ska användas. Denna någon är vi.

Och med den vetskapen blev min rygg lite rakare.

Han. Han. Han.

Sju månader av nattlig tacksamhet

Kuriosa en onsdagskväll i april 2018: det är över sju månader sedan jag senast behövde gå in i Hildes rum nattetid. Vi lägger henne halv åtta på kvällen i hennes rum och sedan träffas vi igen strax efter sju på morgonen när Ingrid eller Arvid väcker henne.

Och jo. I över sju månader har jag förstått att vara tacksam. Den som en gång har haft ett barn som inte sover bra på nätterna vet att vara tacksam.

Hon är så lycklig när hon blir lagd till natten. Skrattar och myser. Ser ut att tänka att hon är vinnaren här. Och hon är ju det. Också hon är det.

(Om vi ska vara riktigt noga hade vi faktiskt en strulig natt i Umeå i oktober och en gång fick jag gå in och trösta på jullovet i Österbotten. Och en gång gick Fredrik in till hennes rum här hemma vid 22-tiden. Men det är alltså på den nivån att jag minns sådant.)

Glädje av varandra

– Det är säkert skönt med lite större åldersskillnad, men de har ju inte lika stor glädje av varandra då.

Om jag hade fått en euro varje gång någon har sagt det skulle jag vara… Nej, inte rik. Men flera euro rikare.

Och helt brutalt övertygad om att de som har sagt det har helt fel. Ingrid och Arvid har haft glädje av varandra sedan dag ett. Arvid var bara några ynka dagar gammal när han började spela rollen som Jonas i Lotta på Bråkmakargatan och sedan dess har de lekt tillsammans.

Just nu är de inne i en helt magisk lekperiod. De kan stänga in sig i ett rum i några timmar och bara leka, leka, leka. Varje måltid är ett hinder för lek. Skol- och dagisdagar är käppar i lekhjul. Och trots att det kan vara ytterst irriterande att få ropa åtta gånger att maten är klar så bara myser jag inombords. Tänk att de får ha varandra! Vilken rikedom. Vilken gåva. Vilken nåd.

Bilder: Kavilo photography

Stoppa Hilde i fickan

Om jag någon gång glömmer bort hur ljuvlig Hilde är ska vi boka in en dag på sjukhus.

Vi har i dag varit på allergisjukhuset mellanhalv nio och två och Hilde har fått bada i mjölkprovokation och kärlek.

Läkaren kallade henne lilla skatt.

Skötaren sa att hon alltid kommer att komma ihåg oss. Att hon nog glömmer många av sina patienter, men att Hilde gjorde ett så starkt intryck.

En annan allergiförälder sa att hon skulle kunna stoppa Hilde i fickan och ta med henne hem. Så ihana är hon nämligen, vår lilla Hild.

De gör faktiskt hela skillnaden, de människor som går den där extra milen. De som inte nöjer sig med att göra sitt jobb utan gör mer än så. De gör väntrummen ljusare. De gör oron lättare. De gör sjukhustimmarna mer uthärdliga.

Jag tror rentav de gör eksemen mindre röda. Men just det är inte vetenskapligt bevisat.

Unga män faller mellan stolarna

I går läste jag ut Ta det som en man av Hampus Nessvold och blev påmind om hur svenska ungdomar identifierar sig själva:

Nog måste ju vägen mellan unga kvinnor och unga män kännas ganska lång då. Inte är det ju konstigt att de kan ha svårt att hitta fram till varandra. För det har de uppenbarligen. I dag kan vi läsa om att det växer fram en polarisering mellan unga kvinnor och unga män, och tidigare i veckan diskuterades också det faktum att unga män med låga inkomster har svårt att få familj.

Vi har absolut inte råd med ett samhälle där unga män faller mellan stolarna och marginaliseras. Ett sådant samhälle är ett farligt samhälle. Farligt för de unga männen själva och farligt för oss andra.

Vad ska vi göra? Vad ska du göra?

Jag ska åtminstone fortsätta prata om vikten av att prata om det som är svårt att prata om. Jag ska fortsätta påminna ungdomarna i mitt liv om att alla är och ska få vara ledsna och svaga och rädda ibland. Lika mycket som alla är och ska få vara glada och starka och modiga ibland. Jag ska fortsätta predika sårbarhet och uppriktighet och empati.

Du blir inte marginaliserad över en natt. Du förlorar inte hopp och framtidstro i en handvändning. Men du behöver lära dig redan tidigt vart du ska vända dig när livet gör ont. Du behöver känna igen ett liv som gör just det. Och du behöver någon som tar emot dig när du faller redan första gången, trots att just det fallet sällan är farligt högt.

Vi behöver ta hand om varandra. Och vi behöver lära oss hur vi ska ta hand om en träningsfreakande prylnörd till gamer. För sådana finns det uppenbarligen gott om.

(Om den här texten skulle vara en skoluppsats skulle jag med rätta ifrågasätta den röda tråden och dispositionen. Men nu är det här ett blogginlägg skrivet en söndagskväll i slutet av ett veckoslut med för lite sömn. Det må vara förlåtet.)

Kristen feminist

Kan man vara kristen och feminist? Det frågar sig en ung människa på nätet. Svaret som människan får är att det knappast är möjligt. Att man kunde vara både och när feminismen kämpade för rösträtt, men att man inte kan vara det i dag.

Punkt.

Jag är både kristen och feminist. Att läsa att det är en omöjlig kombination kunde göra mig sårad – och en sämre dag kanske jag hade blivit just det – men i dag gör det mig egentligen bara förvirrad.

Att påstå att jag inte kan vara både kristen och feminist skulle ju betyda att jag:

a. inte är kristen

eller

b. inte är feminist.

Eller så betyder det att antingen jag eller frågebesvararen har missuppfattat vad feminism innebär.

Jag lutar åt att det är så. Ord missförstås (och missbrukas) hela tiden. Men jag lutar också åt att det faktiskt kan vara farligt att hävda att man som kristen inte kan vara feminist. Att göra det kan stänga dörrar som inte behöver vara stängda. Dörrar som kanske tvärtom borde vara vidöppna för att någon själ någonstans ska kunna komma närmare sanning och ljus.

Jag har full förståelse för att alla ideal i feminismens namn inte är förenliga med alla ideal i kristendomens namn och att det därför kan kännas svårt. Men att utgå från att kombinationen är omöjlig för att jag personligen inte ser några broar känns lite förenklat.

Aldrig, jag har två småsyskon

Det är svaret på en fråga och det står skrivet svart på vitt. Trots att svaret är anonymt och ett av kanske femton andra svar vet jag direkt att det är hennes. Min dotters. Och det gör ont i hjärtat.

– Aldrig, jag har två småsyskon…

Så har hon alltså svarat på frågan om när hennes mamma eller pappa läser för henne. Och det svaret gör ont i mig. Inte för att hon nödvändigtvis behöver vår högläsning, men för att hon behöver och förtjänar de där stunderna när det är bara hon och en av oss. De stunderna är guld.

I kväll har det glimmat då hon har haft myskväll med sin pappa efter att de där två småsyskonen hade somnat. De har tittat på teve tillsammans och ätit hennes bästa chips och hennes bästa glass. I morgon ska jag läsa för henne. För det betyder mycket för henne och hon betyder mycket – allt – för mig.

Bus på andra sidan sovrumsdörren

Jag blev i dag väckt 06.39 av att Arvid vaknade. Jag hörde att han gick på toaletten och sedan låg jag och väntade på att han skulle komma in i vårt rum och fråga när det är morgon. Oftast gör han det med lite gnällig röst. För Arvids morgnar börjar alltid lite för tidigt.

Men i dag kom han aldrig in i vårt rum. I stället hörde jag hur han tassade fram till vår dörr och stängde den försiktigt. Det finns bara två alternativ: han håller på med något bus eller så håller han på med något bus. Han har i skrivande stund varit ensam vaken i tjugofem minuter och det skulle han aldrig välja. Han är ett utpräglat sällskapsdjur, det finns inte en cell i hans kropp som behöver ensamhet och lugn och ro.

Däremot finns det ganska många sådana celler i min kropp och därför låter jag honom busa omkring utan att ingripa. Det lär visa sig om det är bus eller bus som pågår på andra sidan sovrumsdörren.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Vill du ha familj?

– Du behöver verkligen inte svara på den här frågan, men jag ställer den i alla fall.

Så säger jag. Ofta. Jag saknar liksom känsla för vilka frågor som är lämpliga att ställa. Eller också låtsas jag sakna den känslan för att få veta lite mer än jag annars skulle få veta.

På sistone har jag ofta sagt så och sedan frågat mången ung människa om barn och familj. Mycket väl medveten om att vi långt ifrån alltid väljer själva har jag frågat hur de nu tänker. Tror de att de kommer att vilja ha familj i framtiden?

De flesta unga män svarar direkt. Snabbt. Med självklarhet. Ja. De tror att de vill ha familj. Många till och med vet.

De flesta unga kvinnor svarar inte direkt. De tvekar. Tänker till. Svarar långsamt. Nja, kanske. Kanske inte. De vet faktiskt inte om de vill ha familj.

Jag tror inte att unga kvinnor tycker mindre om barn än unga män. Traditionella könsroller har säkert sett till att det är snarare tvärtom. Men jag tror att unga kvinnor tror sig få betala ett högre pris för sina barn än unga män. Och det är ju väldigt svårt att hävda motsatsen om man är intresserad av att hålla sig till sanningen. Att vara mamma är en sak och att vara pappa är en annan sak.

Vill vi ha ett framtida samhälle där det föds barn? I så fall tror jag att vi måste se över vår familjepolitik och vår familjeekonomi. Det finns naturligtvis en massa andra faktorer till ett nej till barn, alla kan man inte komma åt och vissa ska man kanske inte ens komma åt. Men det måste gå att komma åt det faktum att många unga kvinnor i dag tror att de måste välja mellan familj och karriär. Den nöten bara måste vi klara av att knäcka.

Det måste gå att vilja ha sådana här godingar också om man är välutbildad, driftig och ambitiös ung kvinna. Det måste. Annars är det en enorm förlust för oss alla.

(Sedan kan jag förstås vara lite avundsjuk på de människor som ännu får tro att familj alltid är ens eget val. Men det är en helt annan diskussion som vi tar en helt annan dag.)