I går läste jag ut Ta det som en man av Hampus Nessvold och blev påmind om hur svenska ungdomar identifierar sig själva:
Nog måste ju vägen mellan unga kvinnor och unga män kännas ganska lång då. Inte är det ju konstigt att de kan ha svårt att hitta fram till varandra. För det har de uppenbarligen. I dag kan vi läsa om att det växer fram en polarisering mellan unga kvinnor och unga män, och tidigare i veckan diskuterades också det faktum att unga män med låga inkomster har svårt att få familj.
Vi har absolut inte råd med ett samhälle där unga män faller mellan stolarna och marginaliseras. Ett sådant samhälle är ett farligt samhälle. Farligt för de unga männen själva och farligt för oss andra.
Vad ska vi göra? Vad ska du göra?
Jag ska åtminstone fortsätta prata om vikten av att prata om det som är svårt att prata om. Jag ska fortsätta påminna ungdomarna i mitt liv om att alla är och ska få vara ledsna och svaga och rädda ibland. Lika mycket som alla är och ska få vara glada och starka och modiga ibland. Jag ska fortsätta predika sårbarhet och uppriktighet och empati.
Du blir inte marginaliserad över en natt. Du förlorar inte hopp och framtidstro i en handvändning. Men du behöver lära dig redan tidigt vart du ska vända dig när livet gör ont. Du behöver känna igen ett liv som gör just det. Och du behöver någon som tar emot dig när du faller redan första gången, trots att just det fallet sällan är farligt högt.
Vi behöver ta hand om varandra. Och vi behöver lära oss hur vi ska ta hand om en träningsfreakande prylnörd till gamer. För sådana finns det uppenbarligen gott om.
(Om den här texten skulle vara en skoluppsats skulle jag med rätta ifrågasätta den röda tråden och dispositionen. Men nu är det här ett blogginlägg skrivet en söndagskväll i slutet av ett veckoslut med för lite sömn. Det må vara förlåtet.)
Nästan för lycklig 
Jaadu…. Jag har mer eller mindre gett upp.
På allt. Jag försökte skaffa karriär. Jag försökte studera vid akademin och skaffa mig en hög utbildning. Det sket på sig. (och jag skulle väl antagligen inte ha fått jobb även om jag hade studerat klart, jag studerade ett humanistiskt ämne).
Jag har dejtat ett flertal kvinnor. De har först varit arga på mig för att jag inte är perfekt, jag har försökt ändra på mig och efter det har det ändå tagit slut. Hur mycket jag än har försökt, hur mycket jag har gjort det som förväntas av mig. Som en kommentar på YLE skrev för evigheter sen “Du kanske inte hade mera att erbjuda än stor petterniklas”.
Jag börjar vara rädd för att denne kommentar hade alldeles för rätt.
Och ingen lyssnar på mig. Jag är blott en heterosexuell vit man, varför skulle någon lyssna på mig när det finns andra som har det värre, som kvinnor, invandrare, homosexuella, människor med liberala åsikter, icke-kristna, pansexuella, icke-binära, icke-vita… Jag är bara en värdelös vit heterosexuell man. Jag kan väl dra åt helvete, det visste jag redan 2003 typ då jag var tonåring och det är mera sant nu 2018 då jag är trettio år.
Så jag har gett upp. Jag får väl falla mellan stolarna, jag passar ändå inte in i denna värld och jag är trött på att försöka och misslyckas med att armbåga mig fram. På att inte duga åt något för något, att aldrig räcka till.
Jag hoppas du ursäktar att jag är anonym.
Tack för din kommentar. Så mycket smärta det finns mellan raderna. Jag önskar och hoppas att du ska hitta din plats. Du är inte värdelös. Aldrig någonsin är du det.
Hej.
Även jag är oerhört välutrustad. 🙂
Med det överstökat, låt oss kommentera sakfrågan.
> Vi har absolut inte råd med ett samhälle där unga
> män faller mellan stolarna och marginaliseras. Ett
> sådant samhälle är ett farligt samhälle. Farligt
> för de unga männen själva och farligt för oss
> andra.
Jag håller fullständigt med om detta stycke.
Håller med dig till hundra procent. Låt säga
hundratjugo procent. Trots det har vi, lustigt
nog, helt olika syn på saken.
Du har läst en bok (Ta det som en man) som jag
inte har läst, förvisso, men läste åtminstone
sammanfattningen och man behöver bara läsa
sammanfattningen för att inse att det rör sig om
en ideologisk propagandapamflett. Mer eller
mindre.
> Vi måste våga visa oss för varandra och prata om
> våra erfarenheter för att tillsammans kunna överge
> de destruktiva och begränsande manlighetsnormer
> som inte bara skadar samhället, utan också oss
> själva.
>
> Det här är mitt bidrag. Varken förskönat eller med
> ansvar för moral. Mot machokulturen, för en ny
> sorts manlighet.
Tyvärr har texten ingen som helst trovärdighet. Låt
mig upprepa. NOLL trovärdighet.
Det finns vissa kodord i texten som direkt
underkänner den, nämligen ”manlighetsnormer” och
”machokultur”. Dessa kodord är synonymt med
ideologisk propaganda. Du behöver inte läsa mer än
så för att inse vart det barkar.
Sverige (är dessvärre inte särskilt insatt i
Finland) anses vara det mesigaste landet i
världen. Det beror inte på att det råder någon
utbredd machokultur. Tvärtom. Påståendet att det
skulle existera en utbredd machokultur är så
oerhört korkad. För att hitta mesigare män
(generellt sett – vi är trots allt några badasses
kvar ;-)) så måste du åka till Island eller
liknande.
Hade påståendet yttrats i ett sydeuropeiskt eller
sydamerikanskt land så hade det haft någon form av
substans. Men om säger att vi i Norden lider av en
machokultur, då måste man inse att referenspunkten
är strikt ideologisk.
Det betyder att vi lämnat verkligheten och
ställer frågor på formen: Vad hade manlighet
kunnat vara i en utopisk värld med regnbågar och
enhörningar eller sjölejon som bjuder på popcorn?
Det är en fin värld, absolut, men den har inget
med verkligheten att göra.
Hur utmålas män och manlighet, i kontrast till den
sagolika utopin?
Det som ger avsmak är den bakomliggande idén att
mannen utgör en samhällsfara. Detta är bara ett
sätt att tilldela mannen eller manlighetsnormen
negativa attribut.
Det finns absolut negativa attribut. Det är helt
okej att uppmärksamma negativa saker i samhället,
men det är extremt enögt och ensidigt att
likställa manlighet eller manlighetsnormer med
allt negativt. Det vore mer ärligt och balanserat
att erkänna både de positiva och de negativa
effekterna med manlighet. Men detta görs aldrig,
av ideologiska skäl.
Att återge en balanserad bild leder varken till
revolution eller mer pengar på kontot i form av
statliga bidragsmedel, men låt oss fylla i
luckorna för att närma oss sanningen.
Män river ner. Ingen förnekar det. Men män bygger
också upp. Manlighet är inte bara destruktiv.
Manligheten må vara tävlingsinriktad, men även
skapande, kreativ och beskyddande.
Manligt våld skadar kvinnor. Ingen förnekar det.
Men manlig styrka, aggressivitet och manligt
våldskapital används även för att hjälpa kvinnor i
nöd. För att skydda.
Du har poliser och brandmän redo och beredda att
rycka ut varje sekund av dygnet för din skull, och
allt du behöver göra är att lyfta luren.
Män kommer till undsättning om du skriker på stan,
även om de varken är poliser eller brandmän.
Därtill har du kanske män i ditt liv, säg en far,
eller en bror. En man eller pojkvän som utan
tvekan skulle offra sitt liv för att hjälpa dig.
Usch vilken hemsk mansnorm. Hjälpa kvinnor på
det viset. Det borde förbjudas…
Du har ingenjörer och byggnadsarbetare som bygger
broar och hus för att skapa ett samhälle värt för
kvinnor och barn att leva i. Bara det bästa duger.
Du har tekniker som klurat och skapat alla dina
vardagliga bekvämligheter. Män bygger bilar och
elektronik. Män har skapat Internet, datorer och
mobiltelefoner. Män byggde infrastrukturen och
appar så att du kan blogga. Istället för att skriva
med kol på en sten i skogen, omgiven av vilda djur.
Faktum är att det mesta har skapats av män eller
upprätthålls av män till stor del. Män drar el-
ledningar och rör så att vattnet kommer i kranen.
Män kör sopbilarna som gör att gator och städer
inte stinker. Män lagar vägar och skottar snön så
ambulansen kan komma till dig i händelse av en
skarp situation.
Det betyder dock inte att män är bättre än
kvinnor. Tvärtom! Faktum är att bredvid varje man
finns en kvinna och varje man har en mor. Varje
man är född och uppfostrad av en kvinna, och varje
sjukhus är fullt av kvinnor som hjälper män att
överleva.
När mannen ger kvinnan ett hus så ger kvinnan
mannen ett hem. När mannen ger kvinnan kärlek ger
kvinnan mannen ett liv. Män kan inte leva utan
kvinnor.
Poängen är att det är oerhört enögt att se män och
manlighetsnormer som något negativt eller något
destruktivt. Varje mynt har alltid två sidor och
det gäller även mansrollen.
Det sägs att män står för 98 procent av alla
våldtäkter, men ingen är hederlig nog att i
samband med detta nämna att andelen män som
det rör sig om är oerhört låg.
Det tillåts aldrig nämnas att det bara är någon enstaka
procent av alla män som begår dessa typer av
handlingar, eftersom det skulle underminera hela
narrativet om den destruktiva manlighetsnormen.
Du förstår att det är inte socialt acceptabelt för män
att förgripa sig på kvinnor, och det kan därför
omöjligtvis utgöra en norm. I synnerhet när endast
en bråkdel män klarar av att uppfylla denna
påstådda norm. Mer än 98% klarar inte av att leva
upp till normen. Det betyder att det är hittepå, en
låtsasnorm.
Debatten är vinklad. När män har problem i
samhället anses män eller mansnormen vara orsaken
till problemet. Du förstår att det resonemanget är ganska
bakvänt.
Det är ideologer som vill göra revolution och
skapa den där utopiska fantasivärlden med regnbågar,
enhörningar och sjöhästar som ser manlighetsnormen
som det största problemet eller hindret för att
uppnå denna utopi – men det har inget med mäns
problem i verkligheten att göra.
Att manlighetsnormen är roten till det onda kan
man bara hävda om man redan på förhand har bestämt
facit. Det vill säga att man redan på förhand har
bestämt att män och manlighet utgör ett stort
samhällsproblem.
Då blir det genast väldigt enkelt att säga att
alla problem beror på normer. Vän av ordning inser
dock ganska snabbt att detta utgör både
efterhandskonstruktion och cirkelresonemang.
Frågor man borde ställa sig är: Tänk om det inte
är normer som är problemet? Tänk om det är något
fel på samhället?
Det märks tydligt i skolan. När pojkar lyckas
sämre i skolan sägs det bero på en ”antipluggkultur”.
Men tänk om det är något fel på skolan?
För det är väl knappast så att pojkars
”antipluggkultur” ökat markant de senaste åren.
Det är helt enkelt inte sant.
Betänk även att universiteten är oerhört
kvinnodominerade idag och i vissa fall 60/40
eller mer kvinnlig dominans.
Det lustiga är att det ses inte som något
som helst problem – men det ses som ett oerhört
problem att kvinnor inte dominerar höga poster i
samhället eller arbetslivet – Trots att de dominerar
och har högre betyg på högskolan.
Helt plötsligt ska man bortse från allt vad
yrkeserfarenhet heter för att kvotera in kvinnor i
mansdominerade branscher och helst på höga
poster. Den kvinnliga kvoteringshysterin kommer få
negativa konsekvenser av flera skäl, men jag avviker
från ämnet.
Män tar självmord i högre utsträckning än kvinnor,
men först om självmordsfrekvensen bland kvinnor
ökar ses det som ett egentligt samhällsproblem.
– Vi tar vara på mäns problem!
Nu kommer de här jävla typerna insvansandes som
blev mobbade i ungdomen och säger att ”Vi har
lösningen på alla problem. Det är manlighetsnormen
som är problemet.”
Vänligen observera att dessa människors grundläggande
motiv är revansch. De blev själva mobbade i ungdomen
för att de ansågs omanliga eller liknande och nu ska
de skapa förändring och uppnå det utopiska samhället.
Vi bör dock erinra oss om att alla försök att skapa
utopiska samhällen historiskt sett har misslyckats kapitalt
och lett till ett oerhört lidande.
När dessa revolutionärer säger att de ska skapa
det utopiska samhället helt fritt från normer så svarar
vi bara:
No, you’re not.
Och det beror inte på att vi inte gillar popcorn,
sjölejon, regnbågar och enhörningar. Dessa är alla
fantastiska varelser. Men de är inte verkliga.
Det finns dock en annan, mörkare sida. Flertalet av
männen i anti-macho och manlighetsorganisationer
utgörs av (aktiva eller före detta) sexualförbrytare
som själva har förgripit sig på kvinnor.
Ibland enligt deras egen utsago.
Det ligger väldigt nära till hands att anta att
deras motiv är ett sätt att avlasta sin egen
skuld, alltså deras egna handlingar, över ett helt
kön.
Det är en psyokologisk metod att lätta oket från
deras axlar. De kan krypa till korset och erkänna
vad de gjort och blir samtidigt hyllade för sitt nu
påstådda meta-ansvarstagande.
Hyllade. För att ha förgripit sig på kvinnor.
Feminister står och klappar händerna som sälar
åt dessa män. Förstår du problemet.
Männen ursäktas med att det beror på något större än
dem själva, det vill säga manlighetsnormen. Märk
väl att det är två checkar som löses in samtidigt
här. Den ena är carte blanche vad gäller
ansvarsbefrielse. Den andra är att de får betalt,
inte sällan i form av statliga bidragsmedel,
ibland miljontals kronor, för att bedriva så kallade
anti-macho projekt, killmiddagar och liknande.
Du förstår att personer som kapitaliserar på att
driva ideologi framåt inte alltid gör det av helt
altruistiska skäl. Ta bara #metoo-avslöjandena som
exempel, när det ena skelettet efter det andra
fullkomligt rasade ur garderoberna hos politiskt
korrekt män som stod på barrikaderna och gick i
bräschen för kampen mot manlighetsnormer.
Utåt sett var de ideologiskt perfekta män. Upplysta.
I skuggan av denna mediala uppmärksamhet förgrep de
sig på kvinnor. Innan det uppdagades. Innan
#metoo var det Kapten Klänning.
Bara så att vi är på samma sida här.
Polarisering är absolut skadligt för samhället, men
analysen i artikeln om vad som skapar polarisering
är felaktig.
Ja, mäns attityder må stå i vägen för storskalig
mångkultur, men det är inte mäns attityder som
orsakar polariseringen från början.
Mångkultur kan absolut ha en positiv effekt på
samhället, men om du ser till Sverige exempelvis,
så leder mängden mångkultur på kort tid oavkortat till
polarisering. Du kan omöjligt ha så en såpass hög
invandring från kulturer med vitt skilda värderingar
och tro att allt kommer lösa sig och att det inte kommer
leda till polarisering. Det är fruktansvärt naivt.
Försök förstå att det är propaganda.
Det finns ett utopiskt mål. Låt säga ett samhälle
utan normer. Eller ett mångkulturellt samhälle.
Män står i vägen för det utopiska målet. Män och
manlighet klassas därmed som problem. När män
har problem med samhället så sägs problemet bero
på män och manligheten.
Men lyssna nu. Det är inte mäns reella problem.
Det är radikala ideologers problem med män.
Däri ligger en viss skillnad.
Du kommer aldrig tro mig. Låt oss därför gå till
något roligare. Listor.
Listan på identiteter för svenska ungdomar är
självförklarande och uppenbar. Tjejer är generellt
sett mer konformistiska och framhäver gärna att de
har de politiskt korrekta åsikterna och utmärker sig som
feminister, antirasister och miljövänner.
Män å andra sidan har generellt sett en tendens att
vara något mindre konformistiska. Men det betyder
inte att män är rasister. Eller att män inte värnar om
miljön. Sport och spel är tävlingsinriktade arenor som
passar män alldeles utmärkt och datanörd – well – om
män inte vore teknikintresserade så hade du aldrig
haft någon blogg att skriva på. That’s a fact.
Ja självklart finns överlappning mellan könen och en
del tjejer är som bekant mer som killar, medan en del
killar är mer som tjejer, och det är som det ska vara.
Trevlig kväll!
Tack för den i särklass längsta kommentar jag någonsin fått på min blogg! Jag läste hela. Tror jag. 🙂 Finns det något speciellt du vill att jag tar ställning till och kommenterar?
Tack själv!
Ja det var den i särklass längsta kommentar jag någonsin skrivit. Tror jag. 🙂
Nej det är lugnt. Ingen stress.
Vänligen