Dödlig i en miljö av odödliga

Det sitter en ung människa framför mig som har perspektiv som ingen under femtio borde behöva ha. Det måste vara märkligt att vara så dödlig i en miljö av odödliga. Vad gör det med en människa?

Omöjligt att säga. Det gör så olika saker. Det kan riva sönder och det kan bygga upp. Det kan slita isär och det kan föra samman. Och ibland gör det nådefullt nog en människa stark.

Stark på det där sättet som alla vill vara men ingen vill bli.

Perspektiv gör ofta gott, det fyller oss med tacksamhet. I bästa fall kan också andras perspektiv vara med och forma något gott i oss själva. Att bli påmind om att en helt vanlig tisdag med havregrynsgröt egentligen är rent guld, för mig närmare den hållning jag vill ha till livet.

Utan ärr går ingen av oss. Vilka ärr som blir våra egna väljer vi aldrig. Vad vi gör av ärren och hur vi låter dem och inte låter dem forma våra vägar väljer vi i någon mån.

Aldrig har jag varit lika mycket mamma

Det finns dagar då min famn svämmar över av barn. Och med barn menar jag sommarlovslappar, vardagsmat, gympapåsar, trotsanfall och hackig nattsömn. Det finns dagar då tre barn är åtminstone lite för många. Eller snarare dagar då två vuxna är åtminstone lite för få. Dagar då föräldraskapet tar över hela livet och du har hjärtat på en massa andra ställen än i ditt eget bröst.

Och ändå. Aldrig har jag varit lika mycket mamma som när jag hade ett enda barn och hon var liten. Då slukade föräldraskapet mig helt. Jag var typ tre procent något annat, kändes det som. Resten var ren och skär förälder.

Jag önskar att jag hade trott på dem som sa att det blir lättare. Mindre intensivt. Mindre uppslukande. Att jag kommer att få tillbaka också det där andra som jag är.

Det är så skönt att kunna se föräldraskapet som en av många andra bitar i det pussel som är mitt liv. En av de i särklass mest avgörande bitarna, ja. Men en av många andra bitar. Det finns så mycket kamp om det finns bara en bit. Så mycket att vinna och förlora på att den biten läggs helt rätt hela tiden.

Då jag var hela 97 % förälder. SÅ värt det. SÅ skönt att vara också annat.

I mitt skamförråd

Jag gräver med handen djupt inne i mitt skamförråd och jag bjuder frimodigt på mitt fynd. Kolla här:

Du kanske inte ser problemet. Men jag ser det. Oj, så jag ser det.

På bilden tittar jag nämligen på min systerdotter. Och på bilden är jag uppenbarligen ofantligt irriterad på min systerdotter.

Så där irriterat trodde jag att jag tittade bara på mina egna barn. Att den blicken var bara dem förunnad. Men tydligen nej.

Och samtidigt som min bild av min egen mildhet och mitt eget tålamod fick sig en törn när jag såg fotot, så ser jag också rikedom där. För så nära varandra lever vi på somrarna, mina systerdöttrar och jag. Att det ryms också ofantlig irritation mellan oss. (Tro mig; hon tittar ännu mer irriterat på mig.)

Och för det kan jag inget annat än vara tacksam. Tänk att jag som missar alla körframträdanden, fotbollsmatcher och innebandyturneringar får vara så nära när sommaren kommer. Att vi då hinner fylla på varandras kärlekstankar så pass rejält att vi också har råd att bli irriterade på varandra.

Den insikten stuvar jag in i mitt tacksamhetsförråd!

Känns terrorismen nära

Jag vet att färre människor dör i terrorism i dag än tidigare. Men jag vet också att mitt perspektiv är snävt och på alla sätt präglat av min egen position i världen. Och när vi i dag får veta att en lastbil har dödat människor i ett land jag snart ska besöka så känns terrorismen verklig. När vi i dag dessutom uppmärksammar att det gått ett år sedan en annan lastbil dödade människor i ett land jag besökt många, många gånger känns terrorismen nära.

Jag vet att också att vår del av världen är tryggare i dag än någon gång tidigare. Att fler får en chans. Att fler får beskydd. Att fler får ett rimligt liv.

Men just i dag påminns jag om mörkret som finns överallt där människor mår och far illa. Ett mörker som förstås bara kan övervinnas med ljus.

Det här med vargen

Och plötsligt fick vi något som påminner om ett oförtjänt vårlov. Visserligen jobbar Fredrik mycket och jag lite, men vi är på annan ort och barnen är lediga. Så ja; vårlov.

Vi firar vårt vårlov på en ort som på många sätt är olik vår vanliga. Jag och Fredrik var ute på en promenad tidigare i dag. Vi såg inte en enda bil och inte en enda människa. Det är ofantligt lugnt och ofantligt tyst. På många sätt ofantligt tryggt.

Men det är ju det här med vargen.

Till den här orten har jag kommit varje jul och varje sommar sedan jag flyttade hemifrån hösten 2003. På den här orten bodde jag när jag gick i högstadiet och gymnasiet. Och på den här orten har jag aldrig tidigare ens funderat på vargar.

Det är lätt att sitta hemma i Helsingfors och tycka att varghysterin på landsbygden är just hysteri. Hemma i Helsingfors är det lätt att göra sig lite lustig över de österbottningar som vill ta lagen och vapnen i egnahänder.

Men för de småbarnsföldrar som inte längre vågar låta bebisar sova ute i vagnen på gården är det inte lika lätt. För dem som plötsligt känner sig tvungna att skjutsa barnen till skolan är frågan verklig. Och för de föräldrar som inte längre låter barnen leka ensamma ute på gården är skräcken ett faktum. (Fatta själv: den förälder som inte låter barnen leka ute på gården är faktiskt rädd. Vi mutar ju ut dem i vanliga fall!)

Som så många andra gånger är det lätt att uttala sig om faror som inte hotar en själv. Det är väl klart att alla vill att vargen ska få leva – så länge vargen inte vill leva där man själv lever. Alla ska naturligtvis få säga sina åsikter, men alla åsikter kan inte väga lika tungt. Vi som ser vargar som sagofigurer och djurparksattraktioner måste helt enkelt backa lite och låta dem som har vargspår på bakgården tala först.

Mitt i det här

Vad frid är? Att kunna sitta mitt i det här och inte känna att man borde göra något åt det. Att i stället fundera på om man ska plocka fram boken eller stickningen. Att inte sucka över allt det som måste göras. Att i stället se gåvorna och välsignelserna och tacksamhetsskälen.

För nog finns det ju mycket liv i ett hem som ser ut så här bara en halv dag efter städning. Och om jag önskar mitt hem något så är det just liv. Och om jag önskar mig själv något så är det så pass mycket inre frid att jag står ut med lite yttre kaos.

Finns det något vackrare?

Jag skulle kunna sitta och titta på honom i timmar. Han ser så lycklig ut när det är fotbollsmatch. När Liverpool dessutom leder med 1-0 så här några minuter in i matchen vet lyckan nästan inga gränser. När han dessutom har chips på bordet och vänner i soffan talar vi typ barn på julafton. Och finns det något vackrare än en lycklig älskad människa?

Nej. Så jag skulle kunna sitta och titta på honom i timmar. Men jag är jättetrött, så det blir nog bara några minuter. Å andra sidan; finns det något bättre ljud att somna till än en lycklig älskad människa?

Nej, just det.

Och nu blev det mål igen! Vi talar alltså barn på julafton som just fick veta att det blir julafton igen i morgon!

Illustrerar med den här gamla godingen (notera fotbollströjan) som min kompis Linus skickade mig för någon vecka sedan.

P.S. Den är inte tagen för någon vecka sedan. Men nog av Linus. D.S

Hur mycket oro jag bar på

Det är nästan ett år sedan jag var här senast och det är omöjligt att inte tänka tillbaka. För nästan ett år sedan sov jag min första natt utan Hilde under det här taket och i natt ska jag somna här igen.

Hur mycket kan inte hända under ett enda litet år?

Jag tänker mest på alla sjukhusbesök som var förra våren. På alla salvor. På alla försök och misstag. På alla väntrum. På alla gånger vi fått ta sjukhustrappor med lätta steg. På hur mycket oro jag bar på för ett år sedan och på hur mycket av den oron som har gett vika nu.

Och så tänker jag på hur mycket som å andra sidan inte hänt. På de barn jag nästan längtar ihjäl mig efter trots att de inte kommer att vara mina egna. På trassel och knutar som ingen lyckats reda ut. På hur mycket vi tror oss kunna påverka och på hur lite som i slutändan finns i våra egna händer. På hur liten en människa ändå är. På hur oändligt värdefull hon samtidigt är.

För ett år sedan. Så mycket var så mycket svårare då. Men just gudstjänst så mycket lättare. Inte en sekund längtar jag tillbaka.

Avskyr första april

Det finns otaliga fördelar med att vara vuxen. Några av mina personliga favoriter är att man får äta glass när man själv vill, att man får gå och lägga sig när man själv vill och att man får ha och inte ha mössa när man själv vill.

Men det finns en fördel som nog överskuggar dem alla: att första april inte är en grej för gemene vuxen. Jag tar ogärna till ordet avskyr, men jag tror faktiskt att jag avskyr första april.

Jag minns det som en av årets värsta dagar under barndomen, för gemene barn verkar älska första april. Det gick liksom inte att lita på någon. Man blev lurad fyrtiosju gånger. Före lunch. Och det var ju inte välplanerade, fyndiga lur utan helt meningslösa saker. Exempelvis:

– I går var jag hos min farmor och åt köttbullar.

– Okej, roligt!

– April april! Jag var hos min morfar och åt knacckorv.

Sådant. Eller:

– Jag hade två hål i tänderna.

– Okej.

– April april! Jag hade tre!

Och gapskrattet på det. Så var man plötsligt idiotförklarad för att man i en svag stund trodde att klasskompisen hade bara två hål. Idiotförklarad för att man för en liten stund glömde att vara vaksam, att utgå från att ingen sa som det var för att vi bytt månad. Jag tyckte redan som barn om att kunna lita på andra människor. Jag tyckte det var otryggt att det fanns en dag när man inte alls kunde det.

I går blev jag inte lurad en enda gång. Vad jag vet om. Vi berättade ju inte för barnen  – varför skulle vi, liksom? Och inte en enda gång tänkte jag ens tanken att någon skulle vilja luras och sedan brista ut i ett April april! Så skönt. Det finns som sagt otaliga fördelar med att vara vuxen. I dag ska jag äta orimligt mycket glass för att fira en annan.

Ni ser ju blicken. Inte ger man ju en människa med den blicken tillgång till en dag av fritt tänjande på sanningen.