Det sitter en ung människa framför mig som har perspektiv som ingen under femtio borde behöva ha. Det måste vara märkligt att vara så dödlig i en miljö av odödliga. Vad gör det med en människa?

Omöjligt att säga. Det gör så olika saker. Det kan riva sönder och det kan bygga upp. Det kan slita isär och det kan föra samman. Och ibland gör det nådefullt nog en människa stark.

Stark på det där sättet som alla vill vara men ingen vill bli.

Perspektiv gör ofta gott, det fyller oss med tacksamhet. I bästa fall kan också andras perspektiv vara med och forma något gott i oss själva. Att bli påmind om att en helt vanlig tisdag med havregrynsgröt egentligen är rent guld, för mig närmare den hållning jag vill ha till livet.

Utan ärr går ingen av oss. Vilka ärr som blir våra egna väljer vi aldrig. Vad vi gör av ärren och hur vi låter dem och inte låter dem forma våra vägar väljer vi i någon mån.