I går köpte vi vappenballonger för 35 euro. Det är på alla sätt oförsvarbart och på ännu fler sätt oförsvarbart när jag tänker på att vår vappballongsbudget kunde mätta en halv by i vissa delar av världen. Usch. Jag avskyr inköp som känns dåliga redan innan jag har betalat dem. Ändå köpte jag foliefyllda vappenballonger.

Det finns ingen ursäkt, men det finns någon slags förklaring: vi fick inte sådana ballonger när jag var barn. Jag minns att kompisar hade de där dyra foliefyllda ballongerna, inte minst eftersom många hängde upp dem på väggen i sina rum när luften väl gått ur dem. Ballongerna fick liksom evighetsliv. På vår vägg fanns aldrig ballonger med evighetsliv.

Det går ju inte att köpa ballonger för flera hundra mark när man är ensamstående trebarnsmamma. Jag minns att jag förstod det, samtidigt som jag sörjde det. Det fanns säkert andra saker som också valdes bort av ekonomiska skäl, men av någon anledning minns jag just ballongerna.

Och av just den anledningen tänker jag mig att jag köpte ballonger till våra barn. Samtidigt som jag ju av just den anledningen borde ha låtit bli. Också i dag finns en massa ensamförsörjande trebarnsmammor vars barn firar valborg utan överprissatta ballonger.

Jag kan tycka att världen är så hård för många (absolut inte hårdast för dem som mäter hårdhet i ballongfrånvaro, men ni förstår säkert hur jag menar) och jag kan tycka att vi ofta gör den ännu hårdare. Onödigt hård. När vi egentligen borde försöka mjuka upp de kanter som andra stöter sig på.