I några veckor har vi fått andas en helt annan luft än den som finnns i väntrum och mottagningssalar. Det är helande att igen få ha en bebis som är ”bara” bebis och inte patient. Det är helande att få paus från besök och utredningar. Vi vet visserligen redan nu att det blir ytterligare en ny vårdrelation i augusti. Men vi vet också att det är långt till augusti. 

För en del föräldrar och barn och familjer är det aldrig långt någonstans, för en del är det aldrig paus. Så många gånger under våren har mina tankar gått till dem. Till de långtidssjuka barn som finns i teorin och till de långtidssjuka barn som finns i praktiken. 

För de finns. 

Project liv är en förening som jobbar med att ge dessa barn och deras familjer en guldkant i en tillvaro som sällan är speciellt gyllen. Jag har alltid tyckt att Project liv är en enormt bra grej. I teorin. Men numera tycker jag det också i praktiken. Under en kort tid har nämligen familjer som jag känner, familjer som jag ber för och hoppas med, dykt upp bland de familjer som fått en guldkant via Project liv. De har fått tröst och uppmuntran mitt i ett mörker svartare än allt annat. 

Tänk att det måste finnas bekanta ansikten för att jag verkligen ska inse storheten. Nog är jag trög. Pinsamt trög. Men bätttre sent än aldrig. Och nu fattar jag, om än sent. Jag avskyr att Project liv måste finnas men älskar att de ändå finns. 

Vi är säkert många som vill hjälpa de familjer som kämpar men säkert också många som inte riktigt vet hur. Ett enkelt sätt är att hjälpa andra att hjälpa. 

Jag och min patient. Jag och min bebis.