Det mest spännande med Arvid är att han är så galet otippad. Sällan gör han det jag förväntar mig. Ofta blir jag överraskad. 

Jag trodde till exempel att han skulle vilja lära sig cykla tidigt – mycket i hans väsen tydde på det. Men icke. Han har vägrat. Inte vågat. Och jag älskar att han inte vågar ibland och älskar ännu mer att han vågar inte våga, men att kunna cykla är ju nog bra. Så jag har försökt tvinga ett par gånger i alla fall. Helt utan resultat. Om man inte ser irriterad mamma och arg son som något slags resultat.

I går gick han ut med min syster. Och en cykel. Jag såg genom sommarfönstret hur han vägrade. Och jag såg genom fönstret hur hon vägrade låta honom vägra. Och en knapp halvtimme senare cyklade han omkring. Som om det inte alls skulle vara världens märkvärdigaste grej. 

Å andra sidan verkade han inse. Att det visst är världens märkvärdigaste grej. 

– Jag hoppas det här inte är en dröm, för jag vill verkligen kunna cykla, sa han. 

Men med l-ljud där de flesta av oss säger r. 

Och någon dlöm var det ju inte. För han knep sig i armen och allt var fortfarande sant. Och han vaknade i dag och kunde fortfarande cykla.