Vi hade bott här en dryg månad och Arvid hade fått en ny vän. I tvåan. En dag var den nya vännens bästa kompis sjuk och hemma. Den nya vännen kände sig lite ledsen och förklarade läget för Arvid.

– Ska du inte vara med din näst bästa vän då? frågade Arvid försiktigt.

– Det är jag ju redan, svarade den nya vännen.

När Arvid, min älskade känsliga pojke, berättade det här hade jag svårt att hålla tårarna tillbaka. Att han på så kort tid fått så fina vänner är rent guld. I skrivande stund är den nya vännen hemma hos oss tillsammans med en ännu nyare och min tacksamhet vet inga gränser. Trots att högarna i hallen når nya höjder. Bokstavligen.

Jag vågade aldrig ta det för givet när vi slet upp barnen och flyttade på dem. För man vet aldrig. Det finns inga garantier. Vem som helst kan bli ett offer för mobbning och mobbningen kan vara hur ful som helst. Dagens vidrigaste läsning finns här, läs det bara om du är tålig. Jag är inte. Jag blir så fruktansvärt arg och så fruktansvärt ledsen. Hur kan det vara så här?

Varje barn ska ha rätt till en trygg skola. Ingen ska behöva ligga vaken på natten och oroa sig för nästa dag. Ingen ska behöva vara rädd. Att ha en vän borde vara en mänsklig rättighet. Att vara en vän borde vara en mänsklig skyldighet.