Han tar ju varje chans att överraska oss, vår Arvid. Det enda säkra är att vi aldrig vet.

Och trots att vi efter sju år under samma hustak vet att vi aldrig vet så lyckas han ändå. Han kommer på nya sätt att överraska oss på. En tisdag för exakt tre veckor sedan bestämde han sig plötsligt för att ”bli stor”. Det började med att han städade sitt rum och sa att han ska börja hålla det städat. Det fortsatte med att han bestämde sig för att cykla ensam till skolan för första gången. Dessutom började han somna i sitt eget rum, vilket inte har hänt på några år. Och så började han duscha flera gånger om dagen.

Allt det där överraskade oss. Allt.

Ännu mer överraskade är vi av att det har gått tre veckor och rummet fortfarande är åtminstone nästan helt städat. Dessutom har han somnat i sitt eget rum varje kväll och tagit sig själv till skolan varje morgon. Duschivern är det enda som falnat, men den klarar vi oss bra utan.

Blev han stor där över en natt? Jag vet inte. Men jag vet att den människan kan nästan vad som helst bara han vill och absolut ingenting när viljan inte finns där.

I dag överraskade han oss igen. På det gamla vanliga sättet. Jag skulle koka makaroner och hittade inte en enda makaron i köket. Fast jag visste att vi hade makaroner. Det visade sig att Arvid hade tömt två påsar makaroner i tretton olika flaskor för att göra maracas. De stod prydligt uppradade på hyllan i hans rum. Jag letade fram de flaskor som innehöll minst glitter och kulor och kokade upp de makaroner som fanns där.

Hur kan någon som är så olik mig vara min? tänkte jag när jag tömde flaskor – förlåt, maracas – på makaroner.

Och jag hann bara nästan tänka tanken färdigt innan svaret kom till mig.

Han är inte min. Han är sin egen. Men han bor under mitt hustak nu. Och i mitt hjärta för evigt.

För jag är hans.