En av mina bästa vänner älskar vardag. Hon överlever jullov och sommarlov och alla andra ord som slutar på -lov, men det är i vardagen hon lever och lever upp.

Hon skulle inte tycka om mitt liv just nu.

Jag har ibland hört mig själv säga att vårt vardagspussel just nu är svårare än någonsin förr, men jag har nyligen insett att vi ju inte ens har något vardagspussel. För jag har ingen egentlig vardag. I måndags var jag i Larsmo, i tisdags i Petalax, i dag har jag varit i Kotka och imorgon och på lördag blir det Helsingfors. Det är oerhört roligt och oerhört givande och oerhört märkligt.

Och oerhört ovardagligt.

Mitt konstaterande gör ju inte att bitarna plötsligt går ihop, men det gör faktiskt att jag har större förståelse för att det inte gör det. Och det tröstar.

En annan sak som tröstar är att få mysiga bilder på mina barnpassade barn (tack, mamma!) – för Fredriks jobb är ju inte heller i framkant när det kommer till just vardaglighet. Och att jag riktigt, riktigt snart ska få träffa min bästa vän som bor 400 kilometer ifrån mig.

Det är inte vardag, men det är bra. Riktigt bra.