Det finns en man i mitt liv som heter Jonas. Han är smart, charmig, snygg och rolig. Och han är en som ser, bekräftar och uppmuntrar.
– Du är väldigt vacker ikväll, sa han när han kom och hämtade mig före vi skulle på julfest.
– Vad du ser fin ut idag, kunde han säga en sketen torsdag under den period då vi träffades så gott som alla sketna vardagar.
Jag tyckte om det. Jag tycker om det. Och jag hoppas att jag kom ihåg att säga att han är snygg.
Det finns en kvinna i mitt liv som heter Peppe. Hon är smart, charmig, snygg och rolig. Och hon är en som ser, bekräftar och uppmuntrar.
– Du ser hemskt fin ut, säger hon varje gång vi träffas.
– Vad du är snygg i håret, säger hon också nästan varje gång. (Trots att jag ju numera har papper på att jag faktiskt inte är det.)
Jag tycker om det. Och jag hoppas att jag kommer ihåg att säga att hon är snygg.
Intelligenta kvinnor vill höra att de är vackra. Vackra kvinnor vill höra att de är intelligenta. Sägs det. Vad det säger om mig vet jag inte, men jag vet att jag blir glad varje gång någon säger att jag är fin. Och varje gång någon säger att jag är smart.
Må så vara att det är ett tecken på att jag är både dum och ful och dessutom söker bekräftelse, men jag ser ändå inte faran. Jag ser en värld som är lite roligare att leva i och hur lätt vi kan göra den lite roligare för dem omkring oss. Och jag ser hur gott det är att det finns generösa människor i mitt liv som påminner mig om det.
Nästan för lycklig 
Men Amanda, jag är ärlig, det är inget falskt smicker. Du är alltid vacker när vi ses.
Jag tror dig! Det unika med dig är inte att du smickrar falskt, det unika med dig är att du frimodigt och generöst strör komplimanger k och goda ord omkring dig. Du ser det fina och säger att du ser det. Och det, min vän, är alldeles fantastiskt!
Jag tycker också om komplimanger. Jag tror att det beror på det att min mamma är duktig på att säga fina ord om andra människor. Hon har bekräftat och uppmuntrat mig genom vackra ord och komplimanger har blivit mitt kärleksspråk. ( Om du känner till Gary Chapmans bok ”Kärlekens 5 språk”). Jag tycker att alla mår bättre om vi säger vackra saker till varandra. PS: Du är vacker som en modell och väldigt intelligent 🙂
Jag tror, precis som du, att vår vana vid komplimanger påverkar vår inställning till dem. Hoppas du fortsätter i din mammas fotspår och säger uppmuntrande saker till dina egna barn. Det förtjänar de! Och tack för komplimangen, Elina. Du skämmer bort mig med dem.
till ett av våra grundbehov hör nog bekräftelse, att få höra att man är fin och att man duger. det är så självkänslan utvecklas och det är nog lika viktigt att få höra även i vuxen ålder. jag vet själv hur viktigt det är att få höra och jag skäms över att veta att jag alltför sällan ger komplimanger åt andra. måste skärpa mig!
ps. du ÄR vacker!
Alltis kul att få höra snälla saker! Men. På sistone har jag tänkt på att jag (till min överraskning) känt mig obekväm när jag fått komplimanger t.ex. för kläder – för just nu prioriterar jag utseendet så väldigt lågt, skulle helst dra ett skynke över mig och koncentrera mig på andra saker ett tag. (Samtidigt som jag ju ändå ÄR fåfäng och uppskattar en vacker yta.) Och då besväras jag av att påminnas om det där utseendet som ju ändå ALLTID prioriteras, vare sig man vill eller inte. Och som ju är viktigt för hur man uppfattas när man jobbar tillsammans med några hundra människor varje dag.
Flummigt… men kanske det finns ett korn av vad jag menar inuti flummet. 🙂