Jag gjorde det.
Det tog 2 timmar 16 minuter och 33 sekunder.
Första tio kilometrarna gick bra. Jag var stark och frisk och visste inte ens vad förkylning var. Sedan blev det tungt. Och sedan ännu tyngre. Eftersom jag helt saknar tävlingsinstinkt övervägde jag faktiskt seriöst att ge upp vid sista vätskestationen 2,5 kilometer från mål. Men då tänkte jag på att Fredrik nog skulle bli arg på mig, så jag kämpade vidare.

Nu är jag trött. En sådan där trötthet som påminner om den som drabbat åtminstone mig några timmar efter en förlossning. Och jag förstår inte riktigt hur jag kan vara så trött. Tills jag kollar pulsklockan. Enligt den har min medelpuls legat på 188.

Så nog pressade jag min arma lekamen idag trots att tiden inte blev någon jag trycker på väggen.

Får se hur lekamenen svarar. Att gå från fem dagar vila, ylle och varma drycker till en heldag utomhus och flera timmar i vilda pulszoner kan ju vara chockerande.

Nå, mellan 8 och 12 kilometer funderade jag rätt mycket på hur jag ska göra nästa veckas lektioner vikarievänliga. Så det finns en plan.