Jag har sprungit 100 gånger.
Jag har sprungit 70 timmar.
Jag har sprungit 686 km.

För att idag springa mitt livs första halvmarathon.

I tisdags gav halsen sig till känna. Alltid förr när jag blivit förkyld har jag kört en segerdans och älskat ursäkten för att slippa träna. Nu gick jag sönder. Och jag har gjort exakt allt rätt sedan i tisdags för att alls kunna springa idag. Jag har bott i mössa och halsduk och yllekoftor och varma sockor. Jag har sovit i ylle. Jag har inte sprungit ens ett steg. Jag har inte höjt min puls ur viloläge på flera dagar. Jag har druckit finrexin. Jag har druckit te. Ätit apelsiner och vaniljglass. Knaprat vitaminer.

Jag är inte 100 % idag. Kanske inte ens 80. Men jag är för många procent för att kunna låta bli att starta. Jag har inte ont i halsen, inte hosta, inte snuva och inte feber. Jag känner mig lite hängig och svag och den mentala uppladdningen har varit usel då den främst handlat om att jag inte ska bli ledsen om det inte går.

Jag är inte dumdristig och jag är inte stolt. Om det inte går så går det inte. Men klockan tre idag ska jag starta och sedan får vi se.