Världen har inte visat sig från sin vackraste sida idag. Rasism här hemma. Attentat i Pakistan. Attentat i Nairobi. Gräl i kommentarsfältet till artiklar om attentaten. Smickrande, verkligen. Att 70 människor dör är ju inte lika tragiskt om jag har rätt i mina tankar om hur media rapporterar om saken. Suck.
Det är konstigt med oss människor. Vi är farliga. Speciellt när vi är rädda. Kan vi inte bara sätta oss ner i ringen och ta varandra i hand?
Har du någonsin träffat en människa som inte varit värd din kärlek? På riktigt?
Nästan för lycklig 
Det där borde du skriva upp framför din skolklass.
”Har du någonsin träffat en människa som inte varit värd din kärlek”
Amanda. Det är fantastiskt vackert och klokt.
Och en nyckel.
Säger så mycket på en och samma gång.
Nu gör din kommentar mig lite gråtmild, Minna. Igen. Tänk att du kan se så gott på mig i mina försök att vara människa här i den här världen.
Men tänk om svaret är ja? För de flesta? Tänk om de missar det finstilta, det faktum att ingen av oss arma är värd kärlek men att vi tillika är skyldiga varandra att försöka? Eller om de missar det faktum att vi ställer oss själva över precis varje person vi väljer att inte älska?
Det blir ju så farligt då. Så mörkt och så kallt och så hårt.
Precis vad jag tänkte, Minna. Vilken snygg sammanfattning av hur man borde bemöta sin omvärld. Du är bra, Amanda.
Tack, Malin! DU är bra.
Det är inte så himla lätt att bo i ett land som inte är ”ens eget”. Inte ens fast man är ”välkommen”. Sedan jag gifte mig med ”en utlänning” märker jag att vi umgås nästan bara med andra par och familjer som är internationella. Varför? Helt enkelt för att det är lättare att umgås, att prata på riktigt och förstå varandra, när referensramarna är så lika som möjligt.
Alla borde tvingas flytta omkring. Alla borde flytta omkring.
Och det borde finnas många ringar med människor från många olika länder på många olika platser på denna jord. Tack för att ni tycker det! =)
Finns det smärta i din kommentar, eller är det bara ett sakligt och stillsamt konstaterande? För om ni vill umgås med andra referensramar vägrar jag tro att det inte finns ramar som vill ha er. Vi behöver alla olika ramar. Annars blir det ju till ingenting.
Inte så mycket smärta, vi har det superbra! =)
Men jag börjar mer och mer tro att en orsak till att folk bråkar och ställer till med besvär är att det är jätteviktigt att känna att man kan umgås som sig själv. Att bli förstådd på djup och på riktigt handlar väldigt mycket om kontext och, som sagt, det som man har gemensamt, referensramarna. Jag tror att jag har blivit rätt känslig för detta i och med att jag antagligen har dåligt samvete för att min man inte har det lika lätt som jag i det samhälle som vi valt att leva i. Om jag säger något, så förstår alla ankor exakt hur de ska skratta och när. Men han kan få förklara sina skämt och kommentarer, och visst får han artiga skratt, men är det skratt som VERKLIGEN förstår, eller som bara försöker förstå?
Men nyckelordet är att man försöker, och det gör ju de flesta av oss, tycker jag verkligen! =) Att sedan gå in och klaga som jag på nivåskillnader i förståelse och seende är ju egentligen ett lyxproblem. Jag tycker kanske att det är intressant snarare än problematiskt. Att umgås med familjer med olika klasstillhörighet (ursäkta detta tabuutryck;) är också intressant. Värderingar är så olika… Och värderingar är en mycket viktig grund när det kommunikation…
Men nu slut på detta svammel och iväg till diskmaskinen eller något.
Tror förresten att du gått i samma klass som min bror, Amanda? Och du har en fin blogg!! =)