Det här är för er som älskar berättelser om mitt tragiska hår. Inte för er andra.

Igår nådde mitt hår nya bottennivåer. Va? utbrister du som vet hur illa det har varit under de senaste åren. Som minns alla katastrofer med färger, hårdöden sommaren 2012 och alla dessa proffs som med en blandning av fasa, anklagelse och hopplöshet i rösten konstaterat att mitt hår är tosi huonossa kunnossa. Va? säger du alltså nu och undrar hur jag kan ha nått nya bottennivåer. Jag som bott på bottnen så länge. Jag som skapat bottnen.

Jag befinner mig igår igen i händerna på ett proffs. Den här gången ett proffs som inte gör något konkret utan ett proffs som granskar, analyserar och konstaterar. Ett proffs som tror på hård kärlek och sanning. En ordens kvinna, inte en visornas.

– Din hårfärg är ju helt fel. Du ser gul ut i ansiktet. Dina ögon kommer inte alls till sin rätt. Du försvinner. Du ser trött och gammal ut. Du får mörka ringar under ögonen, konstaterar hon sakligt.

– Jag skulle faktiskt aldrig någonsin färga ditt hår i gula nyanser, inte ens om du krävde det. Du skulle få gå till någon annan, fortsätter hon.

Ungefär här börjar budskapet gå hem till och med hos mig så hon kan sluta ge exempel på exakt hur vidrigt misslyckad min nuvarande hårfärg är. Och jag inser ju att hon har rätt.

– Däremot har dina ögonbryn en bra färg, men det är det enda.

– De är inte färgade, säger jag försiktigt och känner mig lite som ett tillrättavisat barn, men på ett positivt sätt.

– Nåja, säger hon.

Proffset har tydligen bestämt sig. Jag ska ha min egen hårfärg. Hon pekar på den bland hårslingorna på färgkartan.

– Nja, säger jag (tänk att jag vågar!) och menar att jag nog antagligen är lite ljusare.

– Jaha, säger proffset och tar också fram färgen i en nyans ljusare. Sedan lägger hon båda slingorna mot min panna.

Och till och med en håridiot som jag själv inser att den mörkare färgen, den som hon plockade ut direkt, faktiskt är min. Min egen. Min riktiga. Eller så nära min egna riktiga som en artificiell färg kan komma.

– Det är hit du ska, säger proffset och jag bara älskar henne för att hon är rak och bestämd och inte frågar om råd av en person vars hela frisyr ropar att hon inte har en aning om vad hon håller på med.

Men det kommer inte att gå på en gång. Kanske på tre. För mitt hår är så behandlat och så utsatt. Vi kanske till och med måste klippa av en del längd för att snabba på processen. Säger proffset. Igen, utan att fråga. Igen – underbart.

Jag nickar och håller med och känner att det här kanske är som att komma till hårhimlen.

Men hårhimlen är 5 veckor bort. Eller 6 om jag har otur. Hon har inte tid före det. Alternativen är brutalt klara för mig:

1. Leva med vansinnigt fel hårfärg i fem-sex veckor och se gul och gammal och trött ut. Sedan inleda en behandling som förhoppningsvis på sikt kan leda till att jag landar i en färg som skulle kunna tänkas vara min egen.

2. Beställa tid genast till en annan frisör och förklara det jag kommer ihåg av proffsets ord om varma och kalla färger och röda och gröna pigment. Och förhoppningsvis se ogul och ung och pigg ut om bara några dagar.

Alternativ 2 lockar så mycket. Men min kloka vän som var med en del av tiden igår råder mig bestämt att vänta. Och hon har ju rätt. Vad är 5-6 veckor av elände när vi kanske är något gott på spåret för första gången på väldigt, väldigt länge?

Hårhimlen, här kommer jag. Och mina förväntningar är höga. Det var en tid sedan sist.