Om ett halvt dygn är jag på den plats där jag allra helst vill vara de kommande dagarna. Samtidigt längtar jag redan hem trots att väskan ännu inte är packad och jag själv och mina skor fortfarande är kvar hemma. Trots att jag ska sova ännu en natt i min egen säng.

Det kunde tänkas kännas patetiskt och sorgligt, men i ärlighetens namn känns det fint. Att få ha det så gott i det hem som är ens eget att inte ens den plats som lockar allts mest riktigt kan konkurrera. Att inte längta bort, att alltid längta till.

Det sägs ju att det gör gott att vara ifrån varandra ibland. Jag undrar. Jag undrar om jag rentav tvivlar.