Kär i Amanda

– Jag blev kär i Amanda redan första gången jag såg henne, säger den ena stolt.

– Jamen, det blev jag också. Och jag såg henne faktiskt ett år före dig, säger den andra.

Jag skojar inte. Alls. Sådär sa de en av alla de många gånger de tävlade om vem av dem som älskade mig mest.

De var mina klasskamrater. De var mina absolut inte anonyma beundrare. De var de som bjöd mig på födelsedagskalas dit ingen annan flicka var bjuden. De var de som överräckte mig så stora kort på alla hjärtans dag att jag dog pinsamhetsdöden varje år i mitten av februari.

Och samtidigt som jag skämdes ihjäl så älskade jag det. Hur de stolt tågade fram till mig med kortet som täckte en halv flickrumsvägg. We love you, Amanda. Jo, för de var bästa vänner och gjorde korten tillsammans. Och jo, för vi gick på engelsk linje.

De skämde bort mig med sin ihärdiga kärlek, trots att den stundvis besvärade mig. I många långa lågstadieår fick jag känna mig som den mest speciella i klassen. Och klassen var ju världen. De orkade vara kära i mig rätt länge. Förvånansvärt länge med tanke på hur lite utdelning deras kärlek ändå gav. Beundransvärt länge. Faktum är att jag och Fredrik hade firat flera bröllopsdagar redan före han kunde säga att han varit kär i mig lika länge som de där pojkarna var.

Lukas och Markus. De hette så. Heter så. Och trots att deras kärlek gav så lite utdelning så gav den mig mycket. Och jag kommer ju fortfarande ihåg dem trots att det gått snart tjugo år sedan deras unga hjärtan slutade slå för mig.

FÖR goda

– De här bullarna är FÖR goda, säger han och tuggar i sig sin andra kanelbulle. Eller min andra, om man med min menar att det är jag som bakat dem.

Och mitt hjärta smälter. Igen.

För det smalt redan när han klev in över vår tröskel i söndags. Hans ljuvlighet var så påtaglig, så direkt. Tänk att vi ska få låna honom ibland.

Elva månader

För en vecka sedan kom den dag då vi hade fått ha vår Arv i elva månader. Och som traditionen påbjuder ska jag berätta lite om hur han lever och mår just nu.

Han sover fortfarande dagtid 10-11 och 13.30-15, och nattetid 20-8. Vi har märkt att han ibland ligger och pratar för sig själv ännu halv nio på kvällen och iland redan halv åtta på morgonen, men mellan 20-8 är han i sitt rum. Det rum som han och Ingrid delar, det rum som i folkmun kallas klubbhuset. Att de delar rum har gjort Ingrids sovvanor gott, numera somnar hon nästan alltid före tio. Otroligt.

Han äter oftast bra och/men är omöjlig att truga i ens en halv sked om han inte vill. Vid några tillfällen har han fått äta samma mat som vi andra och det tycker han om. Idag blev det kyckling och ris.

Han kryper omkring som en virvelvind. Han klättrar upp i soffor och sängar och kommer (oftast) ner själv igen utan problem. Han går med stöd. Han står ibland utan stöd.

Han har sedan en tid tillbaka sagt mamma, men på ett sätt som jag inte känt mig träffad av. Igår hände det dock ett par gånger att han såg mig i ögonen och sa mamma på ett mera medvetet sätt. Också idag har det hänt några gånger och jag börjar småningom tro att han kanske menar mig när han säger så. Något annat säger han inte. Förutom brrrr varje gång han ser en leksaksbil. Märkligt.

Han kan klappa och vinka på beställning, men gör det bara om beställningen är i samklang med hans egna intressen. Ibland verkar han veta var lampan är. Lika ofta verkar han bara veta att man kan lyfta sina armar mot taket när ordet lampa kommer på tals. Också det är ju fantastiskt. Skaka på huvudet när man säger nej är också en förmåga han besitter, vår lilla Parmes.

Han är glad och mysig, kräver fortfarande rätt lite av livet. Älskar Ingrid och att hänga i hennes närhet. Verkar också älska att hon ibland är på dagis så att han får härja fritt och vara ifred. Det är ju inte alltid så lätt att ständigt vara tvungen att ställa upp på olika lekar. Den roll han tilldelas oftast just nu är rollen som Kurt i The Sound of Music. Bra roll.

Elva underbara månader.

Jakten

Någon dag ska jag säkert kunna vara glad över att jag har sett Jakten. Men den dagen är inte idag. Idag är jag bara bedrövad i själen och sorgsen och obehagad.

Jag är gjord för svaga filmer. Helg klart. Starka filmer är för människor som känner mindre än jag eller andra saker än jag.

Tungsint

Min blogg är så tungsint i dagarna. Det är hemvårdsstöd och det är motiv bakom gärningar jag inte ens funderat på att göra. Själv är jag ganska lättsint i dagarna, så min blogg ger inte en helt rättvis bild. Idag åt vi en så rik frukost med våra bästa vänner att jag åt nästa gång halv sex på kvällen. Och sedan fick vi dricka kvällste med andra goda vänner. Och nästan hela tiden bor en av mina systrar hos oss. Och nedan följer några bilder på mig och just den systern. Bilder som en annan syster tog i Stockholm i söndags.

I söndags??? Det känns ju som om det var länge sedan. Hur kan en vecka gå så snabbt och ändå vara så lång?

20130914-231339.jpg

20130914-231350.jpg

20130914-231400.jpg

Och ja; personalen på varuhuset tyckte säkert att vi skulle sluta fotografera och göra oss lustiga över produkter som vi inte tänkte köpa.

Fast ju mera jag tänker på saken… Den där rosa kransen borde jag ha.

Sista tankar

Det kan hända att det här är mitt sista inlägg om hemvårdsstöd. Sedan ska jag göra som resten av världen redan har gjort och gå vidare med mitt liv. Men några sista tankar.

1. Här på min blogg är de absolut flesta emot att hemvårdsstödet delas upp. På min vän Peppes blogg är de flesta absolut för. Antingen vågar ingen säga emot Peppe för att hon är så vass o smart och slagfärdig i sin retorik. Eller så har jag en helt annan läsarkrets. Hur som helst: jag älskar att ni inte bara håller med mig. Ni tvingar mig att tänka efter och på så sätt växa som människa.

2. Jag träffade två vänner igår, båda småbarnsmammor och båda av åsikten att det är närmast befängt att vara hemma med sina barn en längre tid. Det visade sig att ingen av dem har vänner som är ärkehemmamammor och att de egentligen inte känner personer som helst ser att barnen är hemma tills de är lite äldre. Jag är tacksam över att jag har så olika vänner. De som började jobba igen före deras förstfödda hade fyllt ett halvt. De som inte jobbat alls sedan deras förstfödda föddes för nästan sex år sedan. Ni är alla intelligenta människor med sunda värderingar. Ni är fantastiska människor som är glada över de livsval ni gjort och den situation de lagt er och era familjer i. Jag älskar att ni är de ni är och att jag får vara den jag är. Att vi kan mötas trots att vi är olika. Att vi inte hotar eller känner oss hotade. Dömer eller är fördömda. Att vi respekterar varandra.

Utmaning: du hemmamamma som tycker att alla andra också borde vara hemma med sina barn tills de börjar skolan – lär känna en heltidsarbetande småbarnsmamma. Du arbetande småbarnsförälder – lär känna en hemmaförälder. Det gör oss så gott. Att bara ha vänner som tycker som vi själva är SÅ högstadiet.

Ännu en

Hej! Nu kom jag på ännu en fördel med vårt nuvarande system:

4. Att det ju verkar finnas pappor som faktiskt inte vill vara hemma med sina barn (några av er hade träffat på sådana) och då kanske det är allt annat än lyckat att “tvinga” dem till det. Igen, speciellt om alternativet är att en mamma som stortrivs med hemmalivet ska sparkas ut i arbetslivet.

I min nästas skor

Hemvårdsstödsbloggaren här hej.

Eva utmanade mig att ställa mig i hennes skor. Hon förespråkar fri fördelning av föräldraledigheten men försökte själv se fördelar med en delad. Hon ville sedan att de som tycker annorlunda skulle försöka se fördelarna med att man som idag får fördela föräldraledigheten bäst man vill.

Jag poängterar ännu en gång: jag är fortfarande inte säker på vad jag tycker om regeringens förslag. Jag VET att jag tycker att flera pappor borde vara hemma med sina barn, men jag är osäker på om det här är det optimala sättet.

1. Som jag ser det finns det egentligen bara ett verkligt starkt argument för vårt nuvarande system och det är just att den fria fördelningen är FRI. Att familjerna själva får välja och avgöra. Jag tror känslan av valfrihet är viktig för många när det kommer till familjen. Och om flera pappor bara av fri vilja skulle välja att ge av sin tid åt sina barn redan nu skulle jag absolut, av just frihetsorsaken, förespråka att alla familjer i alla lägen och alla tider ska få välja själva. Men när så få pappor gör det och så många människor, speciellt män, i vårt land mår så dåligt är jag öppen för att samhället tar till åtgärder.

Å andra sidan (förlåt, nu glider jag helt ur min nästas skor här, men jag återvänder snart) så finns det inget förslag som egentligen hotar friheten. Inget förslag som tvingar dagishatande föräldrar att sätta sina ettåringar på dagis. Den som verkligen vill vara hemma får ju fortsättningsvis vara det. Tills barnet är tre, fem, sju, tretton, nitton eller tjugotvå om man vill. Om nu pappan en gång tjänar så mycket mer att han måste vara den som jobbar så måste han ju rimligtvis i de flesta fall då tjäna så pass mycket att familjen nog överlever (obs: överlever, inte vältrar sig i lyx) också utan dedär hundralapparna som samhället bidrar mer.

2. En annan fördel är att det är lite opraktiskt att en förälder utan jobb att återvända till ska börja jobba då den andra är hemma.

3. En annan fördel är att det säkert finns föräldrar som är rätt dåliga på att vara hemma heltid med sina barn. Frågan är ju om det är lyckat att en förälder som bara sitter och surfar på telefonen hela dagarna är hemma med barnen medan den förälder som fixar kvarterets bästa hemmapyssel ska sitta och sörja på ett kontor.

Det finns säkert flera fördelar, men de är alla egentligen bara varianter av det faktum att fri fördelning (som är den centrala och faktiskt riktigt väsentliga fördelen) ger familjerna frihet att välja själva. Och det är inte oviktigt, absolut inte. Då får ekonomiska, personlighetsmässiga och/eller praktiska omständigheter påverka beslutet. Jag skulle önska att det var sådana grejer som styrde redan idag, men jag är inte så säker på att det är så även om många verkar tro det.

Jag tycker Evas initiativ är viktigt. Inte minst för att vi människor låser oss så lätt. Vi blir övertygade om att just vårt eget sätt att se på saken är det enda rätta. Då blir vi arroganta och fördömande och äckliga. Och det förlorar alla på.

I skrivande stund…

… pågår något historiskt. Arvid är vaken. Fatta den grejen. Han somnade som vanligt vid åtta. Ingrid smög som nästan vanligt in vid kvart över nio. Och nu är han vaken, vilket inte är det minsta vanligt alls. Han pratar och hojtar och har sig. Jag är inte road. Inte direkt oroad heller, även om den förälder som tror att hon aldrig mer får sova gott och ihållande alltjämt finns rätt nära under huden.

Spännande. Och jag som trodde att det här skulle vara en vanlig tisdagskväll.