Jag, i likhet med de flesta andra småbarnsföräldrar i min ålder, tycker ju att det är viktigt med en viss genusmedvetenhet i föräldraskapet. Mina barn verkar inte alls tycka det.
Ingrid lever i klänning, tycker om rosa och leker med barbiedockor och lego friends. Jag satte mitt hopp till Arvid.
Arvid fyller snart ett år. Han säger ingenting. Inte mamma (jag tolkade honom alldeles för generöst för ett par veckor sedan), inte pappa och inte tuttu (trots att han antagligen är den mest orala människa som gått på den här jorden). Men. När han ser en leksaksbil så brummar han. Det har han gjort i ett par månader redan. Och när jag säger att vi ska åka iväg med bilen så brummar han. Dedär rackarna på fyra hjul är det enda som får honom att utstöta ett medvetet ljud.
Det är nästan omöjligt att inte säga något i stil med att det nog måste vara något speciellt med pojkar och bilar.
Allt i mig som luktar genusmedvetenhet kryper ner under täcket och gömmer sig.
Nästan för lycklig 
Vad jag ÄLSKAR att små barn inte har ett hum om det prominenta genuset, att de bara ÄR. Synd att det inte håller i sig desto längre.
Det håller ju i sig så väldigt kort tid. Tyvärr. Fri är man nog bara när man är mycket, mycket liten.
Genus handlar ju (som du vet) inte bara om bilar och rosa klänningar, så det kommer säkert att bli en hel del utmaningar på det området iallafall. Hoppas att I och A behandlas lika av dagvårdspersonal, lärare o.s.v. Hoppas det är lika okej för I som för A att vara handlingskraftig och framåt, att A:s vårdande egenskaper ses som lika fina och mänskliga som I:s o.s.v. Folkhälsans undersökning var ju t.ex. lite nedslående där när den visade hur olika flickor och pojkar behandlas redan i dagis.
Det är nedslående, jo. Som mamma till en flicka man snarare får pusha framåt än lugna och pausa hoppas jag att hon inte blir duschad i förmaningar om att vara försiktig. Det är hon så bra redan sig själv. Hon behöver något helt annat.
Jag tänkte på precis samma sak nyligen, M vill inget annat än köra med bilar och brumma just nu och vi fattade först ingenting. Men en månad på dagis är väl förklaringen, så vill vi vara genusmedvetna så kan vi ju skylla på dem 🙂 men så länge han är glad och nöjd så köra på bara säger jag.
Absolut! Här kör vi på för kung och fosterland och jag ÄLSKAR när han brummar så jag pratar om bilen nästan hela tiden. Det är ju det enda ord han hittills bevisat att han verkligen förstår. Ingen genusmedvetenhet i världen kan ta ifrån mig glädjen över det.
Mycket intressant, detta med genusmedvetenhet. Vår flicka (dotter till mig, som aldrig pladdrat om spetsar och kläder) ville desperat vara rosa prinsessa när hon fyllde fyra. Och båda sönerna hade sin superhjälteperiod precis när de skulle fylla fyra.
Och, jepps, bilbrummandet hade vi på precis samma sätt.
Jag är inte den som köper könsneutrala kläder och använder hen i stället för hon eller han. Jag är definitivt den som tycker att det är trevligt att det finns vissa skillnader mellan könen! =)
Men, jo, det finns mycket intressanta undersökningar om hur olika flickor och pojkar behandlas på dagis och i skolan… Det är tråkigt att läsa t.ex. hur pojkar särbehandlas av kvinnliga lärare och får bättre betyg etc…
Men vet ni, att jag är lika dålig hemma själv (kan jag helt ärligt meddela)! Jag blir ofantligt stolt över killen som vill sitta vid google earth och läsa böcker om kroppen medan jag definitivt aldrig tar fram en faktabok och frågar om tjejen vill läsa. Men å andra sidan – bad hon mig någonsin läsa faktaböcker? Vad kom före – hönan eller ägget… 😉
Vilken skön inställning du har! Samtidigt är det ju tyvärr så att det finns problem. Som lärare tycker jag det är beklämmande att det finns så många smarta, begåvade flickor som backar och gör sig små medan pojkar med mindre att säga nog vågar höja sina röster. Att tyst och försiktig är det finaste betyg man kan få som flicka. Sorgligt.
Jag tycker ändå det viktigaste är att bejaka mina barn sådana de är. Ingrid älskar allt som glittrar och glimmar. På något plan skulle jag hellre köpa en polisstation i lego åt henne än en frisörsalong i lego friends, men jag vet ju att hon skulle älska frisörsalongen och leka med den hela tiden. Polisstationen skulle troligtvis visa sig vara ett dåligt köp, kan tidigare erfarenheter vittna om. Jag vill låta henne vara den hon är, inte tvinga henne att bli en symbol för hur genusmedveten hennes mamma är.
Roligt med en bilande Arvid och en rosa Ingrid!
Jag tycker att det är roligt att se sin pojke vara tuff, kavat och jag vill bejaka hjälten i honom. Ivrigt brumma med i bil- och traktorlekarna. Det betyder inte att jag inte uppmuntrar hans känsloliv och låter honom vara svag.
Att presentera ett neutralt varande känns platt. Jag tycker inte så mycket om neutrala män. Jag tycker om manliga män, de som modigt kan leda, styra med ödmjukhet som ledstjärna, män som har självförtroende och självinsikt.
Jag tycker att det är roligt att se sin flicka vara söt, kreativ och jag vill bejaka skönheten i henne. Glatt leka med i dock- och prinsesslekarna. Det betyder inte att jag inte uppmuntrar henne till självsäkerhet och företagsamhet.
Jag vill representera en sådan bild som jag själv har på mannen och kvinnan, jag tycker inte så mycket om neutrala kvinnor. Jag tycker om kvinnliga kvinnor som låter den inre skönheten, godheten och styrkan utstråla sig i allt hon tar sig för.
Som många andra har jag testat att de första föräldraåren försöka servera ett så könsneutralt hemmaliv som möjligt i barnens liv. Dagis har inte haft så stort inflytande eftersom de först från 4–6 års ålder varit på dagis. Efter några år har jag alltså tänkt om lite, säkert också efter att ha blivit överbevisad av barnen, av den lilla blivande mannen och den lilla blivande kvinnan.