Magen i vecka 18

Jag ger er bildbevis på magen så här i vecka 18 (och hoppas att ni inte vänjer er vid så här fina magbilder eftersom det lär bli telefonbilder i spegel om en tid). 

Jag erkänner: jag har känt mig besvärligt gigantisk sedan vecka tio men har försökt påminna mig om att det här tillståndet är i allra högsta grad övergående och att det inte är farligt att inte känna sig vacker alla dagar i livet. 


Men när jag fick se de här bilderna kände jag mig plötsligt åtminstone nästan vacker. Nej, jag ser inte ut som vanligt eller som jag vill se ut i vanliga fall men jag ser egentligen ut precis som jag vill just nu. Gravid och osminkad och med oplattat hår.

Och det räcker. Faktiskt. Jättelångt.

Och när vi en gång var ute med kameran tyckte min syster att vi kunde ta några bilder till. 

Och det tyckte hon ju helt rätt i. 

Mer än tusen ord

Jag är ju en vän av ord, en sådan som tror på orden och deras möjligheter. Därför har jag alltid varit lite allergisk mot påståendet att bilder skulle säga mer än tusen ord. 

Men vissa bilder säger ju nog mycket. I går tog min syster (så sjukt begåvad) några vardagsbilder på Arvid och de här bilderna berättar på något sätt exakt vem han är. Fångar så många nyanser av hans lilla stora personlighet.

Det här är Arvid nästan 4 år:


Mycket kan man säga om honom, men förankrad i verkligheten är han sällan numera. Fantasivärldarna är alltid lite roligare och dagligen hittar han på mer och mindre trovärdiga berättelser som han presenterar som sanning.

Och plötsligt en dag, mitt i ett helt annat samtal, suckar han tungt: 

– Jag vill inte göra som Snusmumriken. 

– Nähä? Vad gör han då? 

– Går söderut. 

Och sedan konstaterar han, som i sången, att Snusmumriken inte väljer tåg eller bil eller flyg. Han bara går. 

– Egentligen är han en ensam vandrare, konstaterar Arvid med allvarlig stämma. 

Otroligt jobbig är han vid något tillfälle nästan alla dagar. Otroligt ljuvlig vid så många tillfällen precis alla dagar.

Bildregn från sommarlovets första riktiga dagar


Efter fyra timmar tåg, en natt hos mamma och pappa och fyra timmar båt landade jag äntligen på världens bästa kökssoffa. Och sommarlovet började äntligen. På riktigt. 


Vi blev bjudna på elvaårskalas redan första kvällen och jag kan inte tycka annat än att det är väldigt fint. På många olika sätt. 


Vi förde lättsamma kalassamtal kring bland annat skolsystem och familjevåld. 


Hon. Älskade dotter. Som jag tycker liknar min vän Lina (som i Lina och Erik) på just de här bilden. En likhet jag aldrig förr sett och kanske aldrig ser igen. 


Vissa av oss (alltså Arvid och därmed också jag) sov en lite för kort natt och sparkade igång dagen redan innan klockan sex. Vissa av oss (alltså Ingrid) blev väckt klockan åtta. Hon älskar att nu på lovet få leva mer i samklang med sin egentliga dygsrytm. 

Åtminstone här har det regnat hela dagen. Och åtminstone här har det gjort ganska lite. Sommarlovet är äntligen här. 

Många stora barn

“Jag trodde alla var SÅ över småbarn” skriver min vän när hon fått höra att vi väntar ett tredje barn. Och mitt svar kommer från hjärtat: 

“Jag är SÅ över småbarn”. 

Nästan dagligen känner jag ju vid något tillfälle att vi omöjligt mäktar med ett barn till. Det finns liksom inga tomma händer hemma hos oss, tvärtom händer som lite för sällan får vila. 

Och ändå. 

Jag kan bara inte släppa drömmen om att en gång få ha många stora barn. Många som i fler än två. Och vägen dit går ofrånkomligen via många små barn. Många som i fler än två. 

Jag är ingen bebismänniska och jag gör mig inte speciellt bra med småbarn heller. Så mycket i den tillvaron rimmar så illa med det jag egentligen vill. Men jag älskar att ha stora barn. För mig har föräldraskapet blivit roligare och mer givande ju äldre barnen blivit och jag ser så otroligt mycket fram emot resten av den här resan.

Småbarnstiden är trots allt så försvinnande kort. Lugnt värd det. Lugnt värd allt. Dessutom har den en massa förlåtande guldkanter. Försoningen efter ett raseriutbrott. En sömntung liten kropp i din famn. En nyfödd som doftar risgryn. Överjordisk frid under dagsvila. 

Bring it on. Mina överfulla händer är redo.


 I 98 fall av 100 är mannen på bilden inblandad i de där stunderna då jag tänker att vi inte mäktar med en till. I 100 fall av 100 är har inblandad i de stunder då jag tänker att vi vill ha sju barn. Minst.

Säg hej till den minsta


Säg hej till den minsta människan i mitt liv. Till ett litet liv som vi fick ana för första gången för några veckor sedan. 

Om det blir slentrian när man för tredje gången får se en första skymt av ett barn? Absolut inte. Ordet slentrian kommer inte över  tröskeln till de rum där ultraljudsundersökningar görs. Obehöriga äga ej tillträde. Liksom.

Vem är du, lilla varelse? Av erfarenhet vet vi att summan av mig och Fredrik kan bli helt olika saker. Vi känner dig inte ännu, men vi älskar dig redan! 

Vem du än är så är du så väldigt välkommen till oss.

Den som verkligen vill döda

Igen gråter världen. Den här gången över femtio liv som avslutades alldeles för tidigt och alldeles för brutalt. Hur många dåd kan en liten värld orka med? Det är så fruktansvärt obegripligt.

Och samtidigt så fruktansvärt begripligt att människor i sin vilja att begripa försöker hitta förklaringar och lösningar. Även om vi ju nog alla kommer till korta där. Vapenlagarna i USA tål säkert en diskussion, samtidigt som vi alla vet att den som verkligen vill döda är omöjlig att stoppa.

Den fråga som jag däremot inte vet om tål en diskussion är frågan om vem som ska få bo var. Vissa invandrarfientliga får vatten på alla sina kvarnar varje gång någon som kan kopplas till islam gör något illa. Jag har sett flera I-told-you-so-kommentarer i dag, kommentarer om att det är naivt att välkomna muslimer till västvärlden.

Ja, det kanske är naivt. Om vi med naivt menar motsatsen till cyniskt och ett trotsigt hopp för och om världen.

Men lika naivt – minst – är det att tro att vi kan skydda vår västvärld genom att stänga dörrarna för alla andra. Det är SÅ inte lösningen. Den som verkligen vill döda är omöjlig att stoppa.

Bara genom att vi möts och stöts och blöts kan vi förändra någons vilja att döda. Och stängda dörrar är liksom anti-medicinen.

Fienden har aldrig varit religioner eller kulturer eller folkslag. Fienden är och har alltid varit den hopplöshet, vilsenhet och rädsla som får människor att vilja döda andra människor.

En bebis i brösten

Ingrid hoppar jämfota upp och ner på golvet och jublar. Hon har just fått veta att hon ska bli storasyster igen. Arvid kollar noga in hennes reaktion. Jasså, det är så där man förväntas reagera på en sådan här nyhet? Och sedan hoppar han upp och ner i soffan. Jag orkar inte påminna honom om det olämpliga i det. För femhundrade gången. Den dagen.

Sedan kommer han försiktigt fram till mig. Han vet ju att det finns en baby i min mage och tanken är förstås hisnande. Inte minst med tanke på att magen än så länge är ganska normalstor. Så han klappar mig på brösten i stället och talar milt till sitt lillasyskon, tills Ingrid frustande av skratt upplyser honom om att bebisen ju faktiskt inte finns i brösten.

Varje människa som möter Arvid de där första dagarna av hans medvetenhet får i första stund veta att det är en blivande storebror de möter. En blivande storebror som funderar ut vilka kläder och föremål som ska bli bebisens. Och tänker ut lämpliga namn till sitt lilla syskon. Kiss, Bajs och Prutt är favoritnamnen just nu. Vi andra har lite svårt att ta de namnen till oss, men de kanske är som en del andra namn som växer fram mera med tiden.

Det är svårt att förstå exakt hur stort och märkligt det är för en liten människa att det ska komma en liten människa till. Men genom Arvid kan jag ana att det är väldigt stort och väldigt märkligt.

img_2788-1

Jag älskade henne långt innan

För åtta år sedan blev världen ny. Världens finaste lilla Ingrid kom till jorden och i samma ögonblick blev jag mamma. 

Jag älskade henne från första stund. Nej, egentligen älskade jag henne redan långt innan. De månader som jag bar henne under mitt hjärta skapade en kärlek som bara befästes när hon väl kom. Kärleken till henne fanns där redan långt innan. 

Men kärleken till att vara mamma, den lät vänta på sig. Vi människor är troligtvis väldigt olika väl rustade för föräldraskap, liksom för allt annat, och det är mycket i föräldraskapet som kommer rätt onaturligt för mig. Mitt i allt det var jag enormt tacksam för att kärleken till henne kom så naturligt. 

Lika naturligt kommer kärleken till henne nu. Minst. Hon är så festlig, så fin och så fantastisk. Jag är så glad över att just hon är just min. Vi trycker dagligen på varandras knappar (enligt Fredrik) eller hon trycker dagligen på mina knappar (enligt mig) men/och vi står varandra verkligt nära och har så roligt tillsammans. Allt oftare märker jag att jag hellre gör saker med henne än ensam, och för en person som egentligen törstat efter egentid sedan den dag hon föddes är det ju en enorm seger.

Jag älskar henne och jag älskar att vara hennes mamma. Det är ett utmanande och underbart uppdrag. Jag är knappast värdig det uppdraget, men under över alla under verkar hon vara väldigt nöjd med mig. 

Vårt underverk. Litet, trodde jag tydligen då. Stort, vet jag i dag.


Att det finns en födelseannons i pappersform är ett tecken på att vår förstfödda börjar bli gammal. Och på att vi bodde i Österbotten då det begav sig. 

Hand i hand

Sorg och glädje går hand i hand. Jag vet inte hur många gånger jag har hört det sägas  men jag vet att jag har hört det flera gånger bara under de senaste dagarna. Ibland har jag undrat om det faktiskt är så att de går hand i hand eller om det snarare är så att vi tar en glädje och en sorg och klistrar ihop dem med varandra i en efterhandskonstruktion.

Men just nu lutar jag åt att de går hand i hand. Att livet ofta är stort på flera olika sätt samtidigt. Att det ofta finns en nyfödd på en begravning. Att det ofta firas bröllop med en sorgekant någonstans.

Och jag tänker att det kanske är vår räddning. Att vi inte skulle klara av sorgen om det inte var för att glädjen finns runt hörnet. Att vi kanske inte skulle ana glädjen om sorgen inte gjorde sig påmind.

Men det där tänker jag bara vissa dagar. De där dagarna när sorgen känns rimlig och hanterbar trots mörka undertoner. De dagar när sorgen bara är nattsvart och meningslös och grym och obarmhärtig och orättvis drömmer jag om en tillvaro där glädjen och glädjen gick hand i hand. Där sorgen förstod att hålla sig borta när en människa redan lidit nog.

För jag lutar åt en annan sak också; livet är i sanning orättvist. Det är inte jämna plågor och rättvisa portioner. Det är inte så att alla drabbas lika. Tvärtom tycker jag ofta att den som redan ligger blir sparkad på av livet. Att den som just hade rest sig blir knockad igen. Medan vissa av oss får nåden att stå rätt stadigt.

Inför det har jag inga svar. Inga förklaringar. Bara frustration och besvikelse och tomhet.

Mitt i min egen tacksamhet och rikedom.

Så jo. Just nu går sorg och glädje verkligen hand i hand. Och just nu hade jag desperat önskat glädje och glädje.

IMG_1987

Att våga en gång till

Vi gifte oss 2004. Fyra år efter det fick vi vårt första barn. Fyra år efter det fick vi vårt andra barn. Och fyra år efter det får vi förhoppningsvis vårt tredje barn.

Det låter ju nästan planerat. Och i viss mån är det det.

Men ursprungsplanen är det verkligen inte.

Jag ville ju ha två barn tätt, med ett och ett halvt eller två års mellanrum. Och sedan ville jag ha en paus på fem år och därefter ville jag ha två barn till, lika tätt. Jag visste förstås att man långt ifrån alltid kan och får välja, men det var ändå vad jag naivt planerade.

Den gemensamma nämnaren för precis alla liv jag hittills stött på är att inget av dem har gått enligt ursprungsplanen. Vissa småsaker som jobb och hemort och sådant – ja, de kan gå enligt planen. Men de riktigt stora bitarna – de som handlar om liv och död – de går som de går och tar noll hänsyn till vad vi planerade någon gång när vi ännu trodde att vi kunde planera.

Jag planerar betydligt mindre nu än när jag var tjugofyra år och kom på att jag vill ha barn. Livet känns osäkrare nu än någonsin tidigare, riskerna mer överhängande. Att öppna dörren för ett tredje liv var därför ett svårt beslut för mig, och då är jag smärtsamt (just i dag ovanlig smärtsamt) medveten om lyxen i att själv få och kunna fatta ett sådant beslut. Att ha en kropp som ställer upp när hjärtat vågar, det är det långt ifrån alla som har. Och absolut inget har jag gjort för att förtjäna det. Oförtjänt nåd är det att det växer ett liv i mig just nu.

Och jag är otroligt tacksam över det liv som förhoppningsvis ser dagsljus när vi knappt längre gör det. Samtidigt som jag är otroligt medveten om att ingenting är säkert. Det är inte med tjugofyraåringens lätthet jag går in  i det här, det är med trettiotvååringens smärtsamma medvetenhet om att vi rår på så lite trots att vi tror oss rå på så mycket.

Men det är också med en liten människas stora hopp. För jag vägrar låta mig kuvas av rädslan för att förlora allt jag hoppades vinna.

Och det är med en liten människas stora glädje. För det finns i slutändan inget större än liv och varje nytt liv är i sanning det största mirakel som finns.

Och det är med en liten människas stora förtröstan. För jag har lagt mitt liv i Guds händer och även om jag långt ifrån alltid förstår mig på de händerna så bär jag ingenting ensam längre.

Så trots allt vågar jag en tredje gång. Eller egentligen en fjärde, för en av gångerna gick det inte. Och jag hoppas och jag ber att det går den här gången. Att det liv vi öppnat dörren för ska få komma ända fram, ända hem. Här finns fyra famnar som väntar på dig.

familjen