Sådant som de sa

“Det som du nu tycker att är lite småirriterande och nästan gulligt är sådant som knäcker ett förhållande sedan.”

Fel. Det som jag då tyckte att var lite småirriterande och nästan gulligt märker jag inte ens längre. Jag har blivit van vid hans mindre charmiga egenheter, liksom han vi mina. Då frågade jag ständigt mig själv om det här är en egenhet jag kan leva med och sådana frågor tar på krafterna. I dag är också de egenheterna en given del av paketet. Jag valde att leva med dem och nu är frågan bara hur jag kan göra det på bästa tänkbara sätt.

“Det är svårt att vara ifrån varandra nu i början, men det blir lättare sedan.”

Fel. Det blir svårare hela tiden. För varje år blir vi mer och mer inflätade i varandra. Han blir en större del av den jag är och det liv jag lever och om jag kände mig halv utan honom för tolv år sedan känner jag mig som högst en kvart nu. Ibland en tiondel. Just nu knappt ens det. Trots att jag inte är ensam, alls, så är jag ändå alltid ensam i någon mån när jag inte är med honom.

Sammanfattningsvis; det blir verkligen inte per automatik sämre med tiden och det blir inte mera likgiltigt. Det blir starkare och stabilare. Kanske mera förutsägbart, men förutsägbart kan ibland bara vara ett mindre vackert ord för tryggt. Och i en värld och i ett liv där så väldigt mycket är alldeles för skrämmande oförutsägbart har jag inget alls emot att få räkna med och vila i den relation som finns i centrum av allt.

img_0359

Jag skulle

Jag skulle lacka om mina naglar. Jag skulle tvätta och platta håret. Det skulle jag i går. Inför i dag. 

Jag skulle gå på ett par studentkalas och jag skulle ordna ett litet barnkalas för min dotter. Det skulle jag i dag. 

Men i går satt jag och grät vid en sjukhussäng. Visst, vi pratade också. Skrattade till och med lite. Men grät mest. Över bräckligheten och obegripligheten och hjälplösheten. 

Så det var med flagnat nagellack och småsmutsigt hår som jag i dag gick på studentdimission. Med halva hjärtat på sjukhuset och halva i sal där vi i någon mån ändå tog farväl av 126 fantastiska unga människor. Om jag grät redan under inmarschen? Nå, förstås. Och sedan fortsatte det så.

Senare skulle vi då på studentkalas. Men den yngsta i den grupp som är vi skadade sin arm på väg till bilen till kalas nummer ett. Väl på kalaset ylade han mest av smärta och vi påmindes om att det ibland inte ordnar sig bara för att vi hoppas på det. Så vi fick åka till läkare redan mitt i välkomstdrinken och det blev röntgen och grejer. 

Ni vet känslan då man sitter och väntar på röntgen 45 minuter innan ett barnkalas ska börja hemma hos en och man ska via butiken innan? Vi visste inte heller när vi vaknade i dag på morgonen. Nu? Vi vet.

Ni vet känslan då man kommer hem exakt tre minuter innan kalasgästerna kommer? Och man egentligen behövde minst en timme? Och man inte ens hann via butiken? Vi vet. 

Men vi vet också att man ju oftast landar på fötterna och paniken är alltid långt borta för oss när det gäller världsliga ting.  Ett halvt hjärta på sjukhuset ger dessutom perspektiv som gör att ballonger inte känns så viktiga. Åtminstone inte det minsta nödvändiga.

Jag skulle så mycket men det blev som det blev. Det blir ju alltid det, som det blir. Och långt ifrån alltid förstår jag varför. Just nu mindre än kanske någonsin. 


Jag illustrerar med en selfie från dimissionen förra året. Selfies i spegeln har inte funnits på kartan i år. Jag tog inte ens bilder på Ingrids betygsutdelning. Eller på kalaset. 

Det här var året då bara halva jag var med. 

Inte det minsta odödlig

Livet är det märkligaste av allt. Det starkaste och det sköraste. Samtidigt. 

I morgon kommer vi att fira rekordmånga studenter i vår skola. Som dessutom har ett rekordresultat i skrivningarna. Jag tror att de känner sig som vinnare. Framtiden ligger framför dem. Öppna dörrar. Alla möjligheter. När man är nitton år och har studentmössa på huvudet är man nästan odödlig.

Och det ska man få vara. 

Livet som starkast.

Men när man är snart trettiotre och har studentmössan i förrådet är man inte det minsta odödlig längre. Och människorna omkring är lika dödliga. Livet har lärt en att döden finns och att den aldrig ber om lov och sällan visar nåd. Och att den ibland är så brutalt orättvis mitt i all sin vanliga meningslöshet. 

Det gör så ont ibland.

Livet som skörast. 

Jag vet inte om jag själv blir starkare eller skörare med åren. Men jag lutar åt både ock. Samtidigt. 

Denna vecka ett liv. 

Ikväll kramar jag mina barn och min Fredrik hårdare än vanligt. Tacksammare än vanligt. Hjälplösare än vanligt.

Minst nio euro

Klockan är över halv elva och jag borde verkligen borsta mina tänder. Men jag har ingen aning om hur jag ska orka stiga upp ur sängen och släpa mig till badrummet. Jag skulle betala minst nio euro för att ha borstade tänder nu. 

Man kan säga att jag är trött. 

Och egentligen är andra människors trötthet det minst intressanta i världen att läsa om, och ändå skriver jag om det. För det finns inte så mycket annat att säga just nu. Jag är en lärare två dagar före sommarlov, jag tror alla lärare vet exakt hur det känns när tandborstning blir övermäktigt i början av juni.

Ändå älskar jag de här dagarna. Två före sommarlov. Tröttheten varken skrämmer eller rubbar när man vet att man snart får vila. Och just precis nu ligger allt framför, om man med allt menar sommar. Och det gör man i början av juni. 


Jag är (naturligtvis) också för trött för att platta håret. Allt har sin tid.

Arvid och hans älskling

En kväll för någon vecka sedan läste jag och Arvid Alfons och Milla, en Alfons-bok som fanns redan i min barndomsbokhylla. Jag hade glömt vad den handlade om, men redan någon sida in i boken påmindes jag när jag stötte på de där bråkiga pojkarna i boken som hävdar att man ju inte kan leka med tjejer.

Jag drabbades av någon slags panik. För min lilla treåring har haft två bästa vänner i sitt liv och båda de bästa vännerna har varit just tjejer.

Han drabbades inte av någon panik alls. Han verkade snarare lite road vid tanken på pojkar som tror att man inte kan leka med flickor. Tänk att de där pojkarna kan ha så fel! Lite som om de trodde att köttbullar kan flyga eller att godis växer på träd.

Absurt. Ju.

Jag frågade lite försiktigt (som om jag inte var så värst angelägen fast jag egentligen är jätteangelägen) om han någon gång hört någon pojke säga att flickor inte får vara med. Och jo, det hade han. Vad han sa då?

-Flickor får visst vara med!

Och så tog han det onödigt långt och aggressivt med tillägget:

-Ni fattar ju ingenting!

Arvid själv fattar. Ju.

Hans bästa vän är här i skrivande stund. De kallar varandra älskling. De har gjort det de senaste dagarna, jag tror det är en del av någon lek och jag tror att det känns bra att få vara någons älskling. Tänk vad han skulle gå miste om om han hade lika fel som pojkarna i Alfons-boken.

Jag  önskar att det fick vara så här. Helst alltid, men åtminstone jättelänge. Att det i hans värld inte är det minsta konstigt eller fel att leka med en flicka. Att det i hans värld är konstigt och fel att låta bli om man har roligast i universum tillsammans.

alfons och milla 2