Livet är det märkligaste av allt. Det starkaste och det sköraste. Samtidigt. 

I morgon kommer vi att fira rekordmånga studenter i vår skola. Som dessutom har ett rekordresultat i skrivningarna. Jag tror att de känner sig som vinnare. Framtiden ligger framför dem. Öppna dörrar. Alla möjligheter. När man är nitton år och har studentmössa på huvudet är man nästan odödlig.

Och det ska man få vara. 

Livet som starkast.

Men när man är snart trettiotre och har studentmössan i förrådet är man inte det minsta odödlig längre. Och människorna omkring är lika dödliga. Livet har lärt en att döden finns och att den aldrig ber om lov och sällan visar nåd. Och att den ibland är så brutalt orättvis mitt i all sin vanliga meningslöshet. 

Det gör så ont ibland.

Livet som skörast. 

Jag vet inte om jag själv blir starkare eller skörare med åren. Men jag lutar åt både ock. Samtidigt. 

Denna vecka ett liv. 

Ikväll kramar jag mina barn och min Fredrik hårdare än vanligt. Tacksammare än vanligt. Hjälplösare än vanligt.