Stunder när jag glömde

I måndags hade vi vår bästa undantagsdag hittills. Idag slog vi nytt rekord. Vilken dag. Det fanns stunder, ibland till och med ganska långa, när jag glömde att det vilar en mörk coronafilt över hela världen. En av mina glömskestunder var när vi handlade mat, men sedan påmindes jag den hårda vägen när Hilde började hosta och samtidigt valde att säga corona högt för sig själv. Hon fick genast gå ut ur butiken med en förälder.

Jag vet inte hur du gör för att göra det här, men jag vet att jag försöker göra så mycket som möjligt så vanligt som möjligt. Jag springer mina tre gånger. Jag läser så ofta jag kan och alltid när jag somnar. Jag söker frid. Jag försöker sluta slösurfa klockan nio. Jag håller kontakt med mina människor. Allt för att livet ska kännas åtminstone lite bekant. För det här är inte bara en dag eller två eller fyra. Det pågår längre än så och då behövs något som känns lite bekant.

Hur länge det här pågår vet jag inte. Men jag vet att det tar slut någon dag och nu gör vi vad vi kan för att så många som bara möjligt ska få vara med också den dagen.

Här håller vi kontakt. Hilde pratar med sin kusin i Sverige och får se de nya kycklingarna.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s