Fredag. Äntligen. Denna märkliga vecka nummer två.

Om du också har varit konstant lite frustrerad och stressad och irriterad. Om du också har tyckt att livsutrymmet varit lite för litet. Om du också har insett att du får slå knut på dig själv gånger tusen för att kunna utföra ett jobb värt namnet hemifrån samtidigt som alla andra också är hemma. Om du också har låtit en del av din frustration och stress och irritation gå ut över dem du älskar allra mest…

… så säger jag inte att det är okej. För jag vet inte om det är det. Men jag uppriktigt både hoppas och tror. Tänker att barn överlever krig och nog säkert överlever det här också. Och jag säger att du är mänsklig och normal och har en ödessyster i mig. För det vet jag.

Det gör gott med veckoslut. Fredriks lediga kunde inte komma lägligare.