Jag borde ha somnat i en stuga i Vuokatti ikväll. Med min familj och våra bästa vänner. Vi bokade vår resa i september och har sett fram emot resan lika länge. Men nu blir det förstås inte så. Nu somnar jag i mitt eget hem. Med min familj och utan våra bästa vänner.

Den drunknar ju lite i mängden, vår resa. Det är så mycket som blivit inställt och inte blivit av. Så mycket av det vi sett fram emot som fått ge vika. Ibland tänker jag att det är bland det svåraste av allt just nu; att inte få se fram emot, att inte kunna planera, att inte våga räkna med. Jag är en vän av överraskningar, men en ännu större vän av det planerade och förväntade eftersom minst halva mitt nöje är att få se fram emot nöje.

Men vet du vad? En torsdag i november borde jag somna i en stuga i Vuokatti. Med min familj och våra bästa vänner. November. Jag tror jag får se fram emot, kan planera, vågar räkna med.

Den insikten blev en ljuv påminnelse om att det här inte varar för evigt.