Kan inte ens säga corona

Hilde är tre år ung. Hon förstår nog nästan ingenting av det som händer just nu – hur skulle hon kunna? Vi vuxna förstår ju också rätt lite. Kommer hon ens att minnas något av det här? Troligtvis inte.

– Jag kan inte ens säga corona, säger hon spontant ibland.

Fast hon kan. Uppenbarligen.

Så hon är sig väldigt lik, skönt omedveten om att allt är annorlunda nu. Vandrar omkring här hemma och sprider stämning. Ibland hejdlöst god sådan, ibland en helt annan. Hostar fortfarande. Är snuvig. Men hyfsat levnadsglad. Har fullt upp och levererar guldkorn varje dag.

– Du är så gullig, Hilde! utbrast jag spontant idag.

– Nej! Jag är inte gullig, jag är söt, sa hon med all den där bestämdheten som bor i henne. Orimligt mycket bestämdhet ryms i den lilla kroppen.

För några dagar sedan sa hon att hon ska bli präst när hon blir lika lång som pappa. Och idag visade hon hur hon ska hålla pappa när han blir en bebis.

Vad jag försöker säga: om du som jag lever med en människa som inte ens kan säga corona kan coronan aldrig ta över tillvaron helt. En liten människa tar nämligen alltid sin plats, de minsta har liksom inte lärt sig att vika undan. Och det gör oss i närheten gott. Att förankras i annat också. Varje dag. Många gånger. Hela tiden.

En av sommarens bästa bilder. Fotad av syster Matilda.

(Och nej. Det är inte alls bara festligt att ha en treåring i coronatider. Varje dag funderar jag på hur mycket jag skulle betala för att få jobba i lugn och ro och låta henne vara på dagis. Hjälp, vad det sliter att bolla så här många bollar varje dag. Men det är ett annat inlägg. Vi kommer till det.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s