Redan före halv nio på morgonen hade alla våra barn hunnit gråta och skrika. Vid frukosten var det brutalt dålig stämning av någon orsak som jag inte ens med våld minns längre, så jag antar att det var typ att någon tittade på ett visst sätt eller satt på en vis stol eller log på ett visst ställe.

Jag tyckte oerhört synd om mig själv vid tanken på en heldag hemma med det här gänget. Och jag tyckte oerhört synd om mina barn vid tanken på en heldag hemma med det här gänget.

Jag hann bara nästan tänka tanken innan jag insåg att det faktiskt inte är det minsta synd om mina barn. (Jag stod i den stunden fast vid att det nog ändå var synd om mig själv. Proud moment.) En heldag hemma för mina barn innebär föräldrar som visserligen kan vara stressade och frustrerade och trötta, men som i alla lägen är stabila och trygga och nyktra. Det innebär att de får mat som kanske inte alltid får kostrådgivarna att jubla, men de får tillräckligt mycket mat tillräckligt ofta. De får några slags ramar och regler och de tvingas till frisk luft och paus från skärm. Lite syskonbråk eller mycket syskonbråk är faktiskt att komma lätt undan nu. Tusentals barn i Finland skulle ge vad som helst för att få ha den corona-vardag som mina barn får ha. Och det handlar på inget sätt om att jag är förträfflig, bara om att alldeles för många barns vardag är fruktansvärd.

När jag tänker på det går jag lite sönder. När jag tänker på att regeringen naturligtvis också tänkte men ändå gjorde det här valet går jag sönder lite till. Men får också en gnista. Vill ju göra och hjälpa. Men hur?