Hon

Idag är ingen vanlig dag. Den här dagen för sexton år sedan fick jag mitt livs kanske mest avgörande fråga och jag gav mitt livs kanske mest avgörande svar.

Ja, jag vill gifta mig med dig.

Vi firar med en text av min Fredrik. Håll till godo!

Hon

Tisdag den 7 augusti 2007. En tisdagsmorgon, men inte vilken vanlig tisdagsmorgon som helst. En tisdagsmorgon då jag fick läsa en kärleksförklaring i Vasabladet skriven av Amanda till mig. 7 augusti är vår bröllopsdag och Amanda jobbade då på Vasabladet och skrev kolumn om oss. Hon hade åkt tidigt på jobb, men en lapp på bordet med grattis på bröllopsdagen räckte inte för henne. Tänk att jag fick läsa vad hon tycker om mig i tidningen. Tänk att alla andra fick göra det också. 

Jag hade glömt bort hela kolumnen förrän jag hittade den för någon dag sedan under vår TV-soffa. Amanda har sparat en hel del artiklar som hon har skrivit i en skrivbordslåda och någon har säkert rivit ut den ur lådan. Hilde är storligen misstänkt. Jag log när jag läste den igen. Rubriken är “Han”. Första meningen lyder “Han var den töntigaste jag hade träffat i hela mitt liv”. Och resten var hennes ord om mig och om oss. Vackra ord och sanna ord. Hon är ju så bra med orden och hon skriver ju som det är. Hon skriver inte om allt som händer i hennes och vårt liv. Men hon skriver det hon vill och det hon skriver är sant.

Idag har vi förlovningsdag. 16 år. Jag hade glömt. Jag har en tanke om att jag är den mer romantiska av oss. Men jag vet inte. Det skulle ju vara läge för någon slags uppvaktning. Åtminstone grattis på förlovningsdagen och en puss. Åtminstone att jag skulle ha kommit ihåg det. Men, nej, förlovningsdagen glömde jag. Men den brukar jag glömma. Men en kärleksförklaring en torsdagskväll skulle vara på sin plats.

Amanda, jag älskar dig! Vi har så roligt tillsammans och allra helst skulle jag bara vilja vara med dig. Men jag behöver tyvärr göra annat också. Det spelar ingen roll var vi bor eller vad vi gör bara jag får vara med dig. Du inspirerar mig att se det goda hos andra. Att tolka andra generöst. Du drar upp mig när det är tungt. Du drar upp hela familjen när det är tungt. Du tillåter dig inte att gräva ner dig i en grop. Ibland är du nere och trött. Då du inte har fått umgås med vuxna på en tid. När Hilde rosslar och gnäller samtidigt som Ingrid ropar från sitt rum: “Vad betyder demokrati?” och Arvids hemskoluppgifter är klara för länge sedan och han trampar runt otåligt. Då du är hemlärare och du borde jobba. Då blir du ledsen en stund. Men du bara fixar det ändå. Tack, älskling!

Du är så oerhört vis. Du visar mig vad som är det viktigaste i livet. Tänk att det är jag som får hänga med dig mest av alla. Prata mest med dig. Tänk att jag får dela de små och stora ögonblicken tillsammans med dig. 16 år. Tänk att hon är min.

Efter nio på kvällarna

Är det bara jag eller gör sig corona bättre i dagsljus? När det är dag och ljus och ljud och liv är det så lätt för mig att tro att allt blir jättebra till slut. Att vi fixar det här. Men. När det är natt och mörkt och tyst och lugnt är vägen till den tron faktiskt lite längre.

Det märkte jag den där kvällen när jag kunde och borde ha krupit ner i en 120 cm bred tom barnsäng men istället valde att krypa ner i vår säng där det redan låg två barn. Jag som verkligen inte tycker om att sova med barn ville inget annat än vara nära.

De mest omvälvande dagarna tillät jag mig att bo på svenska.yle.fi nästan dygnet runt, men nu flyttar jag ut igen. Gör visiter, ja. Men klart kortare. Och efter nio på kvällarna besöker jag hellre andra världar. Läser för själen. För språket. För livet. För lusten. Ser tv-serie med Fredrik. Påminner mig om allt det goda och vackra och roliga som finns och som ju faktiskt är precis lika sant och lika verkligt som för några dagar sedan.

Det är inte att sticka huvudet i sanden. Det är bara att välja när man tittar åt vilket håll.

I dagsljus

Utan skolan

Alla andra år hade jag haft mild panik just nu. Jag hade halvt desperat sökt igenom mappar och filer och dokument för att göra det bästa tänkbara av en milt sagt utmanande undervisningssituation. Jag hade slagit knut på mig själv flera gånger om för att kunna ge mina elever det som de behöver och förtjänar och är värda.

Men det hade inte gått. I det undantagsläge som råder nu kommer våra elever inte att få det som de behöver och förtjänar och är värda. De kommer att få det bästa möjliga just nu, men de kommer inte att få den utbildning som de borde få. För även om mycket numera kan göras digitalt och på nätet så händer det saker i skolan som är helt omöjliga att flytta över till nätbaserade lärmiljöer.

Skolan är nämligen inte bara kunskapsförmedling eller kunskapsöverföring. Skolan är den plats där framtiden formas, inte bara för att det är den plats där barn lär sig läsa, skriva, räkna och googla utan också för att det är den plats där barn och unga lär sig vara människor. Lär sig leva. Lär sig tänka. Lär sig respektera. Lär känna sig själva. Lär känna andra. Lär känna annorlunda och olika och inser att annorlunda och olika är lika bra och lika vackert.

Utan skolan blir hela vårt samhälle sämre och fulare.

Jag vet att lärare i hela Finland gör allt som står i deras makt just nu för att deras elever ska gå miste om så lite som möjligt i den märkliga situation som nu råder. Vi föräldrar kommer troligtvis att imponeras av hur bra mycket går, men vi kommer troligtvis också att märka att en livslevande lärare aldrig kan ersättas, inte ens av bästa tänkbara tekniska lösningar.

Vi behöver vår skola. Vi behöver våra lärare. I nödfall biter vi ihop och klarar oss utan. En tid. I alla andra fall vet vi att vi inte klarar oss utan.

I min skolas tröja. Ett av alla andra år.

Början på undantaget

Om torsdagen var en märklig dag vet jag inte vad jag ska kalla den här dagen. Det vi står inför som samhälle och land och värld är helt ofattbart. Vi vet på många sätt lika lite idag som igår, men nu har vi åtminstone en riktning. Plötsligt blev det ett heltidsjobb för de av oss som är starka och friska att skydda dem som är svaga och sjuka. Det är ju inte så att vi nu ska gå omkring och göra ingenting, det är ju snarare så att vi nu ska gå omkring och skydda dem som inte kan skydda sig själva.

Priset är högt. Skyhögt. Men alternativet måste ha bedömts kosta ännu mer och jag har tillit och tilltro till att det blir bäst så här, minst illa så här. (Kan inte heller låta bli att mitt i eländet konstatera att vi nog har en sjukt imponerande ledning i vårt land just nu. Så fint att barnen får se att en ung kvinna kan leda ett land och ett folk genom en storm.)

Jag har hopp och framtidstro. Jag känner mig märkligt trygg. Även om jag hoppas och ber att min minsting skulle ha lägre feber, färre hostattacker och mindre ont i kroppen.

Det är en historisk dag. Början på undantaget. Tillsammans kommer vi att klara det här. Vi har alla våra strån att dra, våra besvikelser och sorger. Men sällan är en katastrof rättvis, inte den här heller. Vissa har både betydligt fler och betydligt tyngre strån att dra än de flesta andra. Nu får vi hjälpa varandra dra så att vi får den här stacken på fötter igen. (Så länge vi drar utan fysisk närkontakt, då.)

Min slagna älskad hjälte. Denna historiska dag.

Ingen av oss har facit

Jag förundras av hur osannolikt många som verkar veta precis hur coronaviruset borde hanteras och bekämpas. Några i mitt flöde tycker att det finländska samhället borde ha stängts ner senast i fredags, andra tycker det är en fullständigt befängd idé att stänga ner.

Jag förstår inte hur så många kan tro sig veta så mycket. Om man inte är virusforskare – vilket hyfsat få av oss ändå är – tänker jag att kunskapen nog är ytterst begränsad. När till och med de som på pappret vet mest är rätt osäkra. Ingen av oss har facit på det här. Ingen. Och det känns ju därför rätt givet att det kommer att bli både rätt och fel. Jag är inte det minsta avundsjuk på dem som ska besluta och vägleda nu. Försöka välja det minst dåliga alternativet av de dåliga som finns. Men vi måste försöka våga lita på att de som bestämmer vill oss väl, utgå från att att de fattar de beslut som de genuint tror att kommer att vara de bästa för oss.

Det här är något av det märkligaste jag någonsin varit med om. Och det gäller antagligen dig också. Men om jag slutar eftersträva tillit och istället börjar ifrågasätta allt så får jag fel i huvu. Det är så otroligt lite jag kan göra åt den situation som är. Att försöka behålla lugnet kan jag. Och det gör jag. Knäppa händerna kan jag också. Och det gör jag också.

Betyg

– Jag älskar att bo i Kvevlax! Om ni flyttar härifrån så stannar jag kvar här. Här ska jag alltid bo.

Säger ett av våra barn ibland. Visserligen inte ett odramatiskt barn – något sådant har vi (tyvärr) inte – men ändå. Nog är det ju ett minst sagt godkänt betyg åt vår seminya hemort.

Också jag ger ett högt betyg. Även om jag kan sakna människor så att jag nästan går sönder. Å andra sidan finns också här människor som jag skulle sakna till söndrighetsgränsen om de inte längre fanns nära. Senast idag har jag fått känna mig så rik. På det viktigaste och riktigaste av sätt.

Min outsinliga törst

Mitt i denna märkliga coronatillvaro kan det göra gott att märka att vissa saker är exakt som de alltid har varit. Min outsinliga törst på Arvids kärleksbevis. Till exempel.

Så när jag ikväll fick beställa ett konstverk petade jag in att jag också vill ha en personlig hälsning från konstnären. Kanske han vill skriva något om vad han tycker om mig eller hur han ser på mig. (Ja, jag har haft stoltare stunder som förälder. Tyvärr också mindre stolta.)

Medan skaparen skapade funderade jag på vilka ord som skulle landa på pappret. ”Jag älskar dig”, var nog de mest sannolika. ”Du är världens bästa mamma” kunde också ha gått. Eller ”Du är fin”.

Men så kom konstverket tillbaka:

Min första tanke var något som påminde om besvikelse. Va? Är det liksom det bästa och finaste han kan säga om mig?

Men min andra tanke var ren stolthet. För jag kom ihåg vem som hållit i pennan och jag tror mig veta att det finns få – om någon – komplimang som slår just den här.

Yes!

Bara liv och död

Så gick jag plötsligt längs en folktom gata i ett ovanligt sovande Jakobstad. Det vilade en lite märklig stämning över staden, samma lite märkliga stämning som väl vilar över världen nu. En undantagsstämning.

Idag på morgonen var min privata kalender klart mer fullbokad än den är nu. Barnen skulle till och på allt möjligt under veckoslutet och jag skulle köra dem hit och dit. Ett efter ett började evenemangen trilla bort och nu blir allt betydligt mer… stilla.

Det är ju i slutändan så väldigt lite vi faktiskt måste, vi människor. Trots att de flesta av oss går omkring med en känsla av att vi måste så väldigt mycket. Nästan ingenting är i slutändan på liv och död. Bara liv och död är det.

Och jag tänker att den insikten kan göra oss – och mig själv – riktigt gott. Mitt i allt elände. Vi går ju så ofta omkring och bär halva världen på våra späda människoaxlar, tror att måstena är så många fler än de egentligen är. Tänk vad lite av det vi gör som faktiskt är oumbärligt, när det kommer till kritan. Tänk vad lätt vi har gått på lögnen om att det mesta är det.

I kvadrat och kubik

– Mamma, det finns åtminstone en i skolan som är kär i mig.

Berättade han stolt och förtjust och samtidigt nästan helt ogenerat. Och sedan fick vi höra mer, om hur och när det kommit fram. Han var väldigt nöjd.

Kan det finnas något finare när man är sju? Än att veta att någon är kär i en?

Jag betvivlar.

Det tyder ju onekligen på god smak, att falla för just honom. Hemmavarianten av Arvid är ljuvlig, och jag tror mig veta att skolvarianten av honom är ljuvlig i kvadrat och kubik.

Dagens

Dagens Hild:

– Jag vill inte att någon pojke lägger mig, säger hon lite småsurt och blänger på sin far.

Sedan när är det rimligt att kalla sin pappa för ”någon pojke”? Ja, inte vet jag. Men jag vet att hon sällan bryr sig om vad som är rimligt.

Dagens helt osannolikt sanna idyll: efter att någon flicka (jag) hade lagt Hilde körde vi andra några varv pidro i vardagsrummet. Någon annan pojke (Arvid) bjöd lite väl frimodigt, men det är både förståeligt och förlåtet eftersom han lärde sig grunderna i förrgår. Å andra sidan ledde några pojkar matchen när vi slutade för dagen, så jag ska verkligen inte kasta första stenen här. I den där stunden vid bordet i vardagsrummet bara tokälskade jag att ha stora barn.

Vi fyra. Ibland på Anfield. Ibland i pidro. Alltid bra.