Om torsdagen var en märklig dag vet jag inte vad jag ska kalla den här dagen. Det vi står inför som samhälle och land och värld är helt ofattbart. Vi vet på många sätt lika lite idag som igår, men nu har vi åtminstone en riktning. Plötsligt blev det ett heltidsjobb för de av oss som är starka och friska att skydda dem som är svaga och sjuka. Det är ju inte så att vi nu ska gå omkring och göra ingenting, det är ju snarare så att vi nu ska gå omkring och skydda dem som inte kan skydda sig själva.

Priset är högt. Skyhögt. Men alternativet måste ha bedömts kosta ännu mer och jag har tillit och tilltro till att det blir bäst så här, minst illa så här. (Kan inte heller låta bli att mitt i eländet konstatera att vi nog har en sjukt imponerande ledning i vårt land just nu. Så fint att barnen får se att en ung kvinna kan leda ett land och ett folk genom en storm.)

Jag har hopp och framtidstro. Jag känner mig märkligt trygg. Även om jag hoppas och ber att min minsting skulle ha lägre feber, färre hostattacker och mindre ont i kroppen.

Det är en historisk dag. Början på undantaget. Tillsammans kommer vi att klara det här. Vi har alla våra strån att dra, våra besvikelser och sorger. Men sällan är en katastrof rättvis, inte den här heller. Vissa har både betydligt fler och betydligt tyngre strån att dra än de flesta andra. Nu får vi hjälpa varandra dra så att vi får den här stacken på fötter igen. (Så länge vi drar utan fysisk närkontakt, då.)